RESTLESS MIND, 1972

— Lyssnade på den lite grann inför turnén förra våren för första gången på väldigt, väldigt länge för att se om jag skulle plocka någon mer låt från den. Åh, den är skitbra. Haha. Nä, varför jag säger så är att jag tycker det finns en fräschör i den som jag tycker mycket om. Den är väldigt oslipad. Jag tycker också på många sätt att den är väldigt ofärdig. Jag skulle absolut inte skriva så idag. Men det finns en äkthet i plattan som jag alltid strävar efter men som är svår att nå.

HJÄRTATS RYTM, 1973

— Hm, en av mina svagare plattor tycker jag, med en av mina bästa låtar, “Blå blå känslor”. Den är väldigt ojämn. Jag växlar språk och jag letade väldigt mycket där, vilket jag gjorde under hela 70-talet egentligen.

KNIVHUGGAR ROCK, 1975

— Var en musikal från början. Jag såg Hair i Chicago när jag bodde i USA. Sedan såg jag Hair i New York, London och Stockholm. Jag var väldigt fascinerad av musikalen och rockformeln. Så jag jobbade med en musikal som jag skulle kalla Luftballongen. Men jag fick aldrig ihop det så jag slaktade musikalidén men tog några låtar och så blev det Knivhuggar Rock. Sedan är det nästan den enda bandplatta jag gjort. Jag kom hem från London och stod utan skivkontrakt så jag bildade ett band och åkte runt och spelade och många av låtarna växte fram live inför publik. När vi gick in i studion så var det ett band som gick in och spelade låtarna, det hade jag inte gjort innan och knappt efter heller. Det finns en direkthet i plattan som jag tycker om.

NATTEN ÄR UNG, 1976

— Här började jag arbeta med en producent som heter Leif Carlqvist. Den spretar, drar åt många håll. Men den är rolig. Finns lite ambition i den också. Men Leif var väldigt viktig för mig. Han var oerhört kunnig och tillsammans hittade vi ett bra samarbete.

TOMAS LEDIN, 1977

— Vad jag minns med den plattan är att det finns några bra låtar, “I natt är jag din” bl a. Ett par av schlagerlåtarna som finns med här kan jag ju idag tycka känns lite väl lättviktiga.

FASTEN SEATBELTS, 1978

— Här märks att ett starkare självförtroende kommit fram. Dels självförtroende med låtar och dels genom samarbetet med Leif Carlqvist där vi kände att vi var ett bra team. Jag hade i honom en person som jag kunde skicka låtar till hela tiden och få feedback, en feedback som jag tog på allvar. Jag tycker nog att detta var den första plattan sedan Restless Mind som känns homogen, som sitter ihop på ett bra sätt.

UT PÅ STAN, 1979

— Samma med den här plattan. Homogen och väl sammanhållen. Här kände jag också att jag och Leffe hade tagit vårt samarbete så långt vi kunde.

LOOKING FOR A GOOD TIME, 1980

— Lite splittrad tycker jag. Eller vad jag minns i alla fall. Jag har inte lyssnat på den på, ja… länge.

GRÄNSLÖS, 1982

— Här sjöng jag både på svenska och på engelska. Jag stod mellan två hötappar och kunde inte välja och tyckte det var en strålande idé att sjunga både på engelska och svenska. Men det var det ju inte, sett som albumupplevelse. Bitvis är det bra, om man plockar någon låt här och där. Sommaren är kort finns ju med här t ex. Felet jag gjorde var att ska man sjunga på två språk på ett album så måste det sitta ihop väldigt tydligt musikaliskt. Du kan inte sjunga på två språk och sedan samtidigt ha en låt som är lite funky style, någon som är brittisk pop och någon som är en stor ballad till exempel. Du måste hålla ihop det mer stilistiskt. Det gör tyvärr inte den här plattan.

THE HUMAN TOUCH, 1982

— En platta som egentligen gjordes för utlandet men som sedan ändå släpptes i Sverige. Här finns även låtar med som var med på Gränslös. Här finns Never Again som jag sjöng med Agnetha Fältskog och den låg på listorna lite här och där. Det var faktiskt väldigt nära att det skulle hända på riktigt utomlands.

CAPTURED, 1983

— Här finns bl a What Are You Doing Tonight som funkade bra i Skandinavien och var uppe och vände ganska högt på listorna i Belgien, Holland och Tyskland bland annat. Här trodde vi också att det skulle hända på riktigt utomlands. Men det var så här med 3-4 singlar under den här perioden, som vi trodde att “this is the one”. Men det var det ju inte.

DOWN ON THE PLEASURE AVENUE, 1988

— Ja, jag var ju lite lost i livet åren efter 1984. Så här i efterhand tror jag nog att jag då kände besvikelse över att jag inte räckte till utomlands. Men samtidigt som jag jobbade mycket med promotion i Europa så gick sommarturnéerna i Sverige bättre och bättre och jag kände sommaren 1984 att större än så här kan det inte bli. Nu slutar jag. Sedan var det ju också en slags livskris. Lite tidigt kanske att tänka “finns det inget mer livet att göra”. Men jag hade ju från Natten är ung 1976 släppt ett album varje år, gjort tre turnéer per år i Sverige och samtidigt hela tiden gjort promotion i övriga Europa. Jag levde inget annat liv alls, jag var rock’n’roll-stjärna dygnet runt. Det blev för lite syre och för lite livslust till slut. Men när jag sa till alla omkring mig mitt under turnén 1984 att jag skulle lägga av, så var det ingen som trodde på mig. Men jag levde med en mycket förstående kvinna så jag reste en del. Jag hade en god vän i New York då och det blev rätt mycket tid i USA. Där började jag också skriva låtar igen. Jag skrev på engelska så då blev det en engelsk platta igen. Jag tycker det är en av mina bästa plattor. Henrik Jansson producerade och vi hittade rätt tidigt i vårat samarbete. Det är en konsekvent platta med ganska bra material tycker jag. Här finns också ett par tre låtar som jag fick covers på av internationella artister. Samtidigt när jag hör den idag så önskar jag att vi vågat mer i produktion och mixläge. Den tog inte för sig riktigt, är lite för rund i kanterna. Men det är en av de plattor jag är mest nöjd med. Tyvärr var det inte så många som var intresserade av den.

ETT SAMLINGSALBUM, 1990

— Den här samlingen trodde vi kanske skulle sälja 10-15 000 ex. Den sålde över 250 000 ex. Helt fantastiskt och helt oväntat. Den skulle egentligen ha kommit ut ett år tidigare. Jag trodde kanske inte riktigt på Ett Samlingsalbum. Det gjorde inte skivbolaget heller. När de hade jobbat klart med alla andra artister och fått undan allt, då hade de lite tid och släppte albumet veckan innan midsommar, den sämsta veckan under hela året att släppa en platta på.

TILLFÄLLIGHETERNAS SPEL, 1990

— När jag ringde till skivbolaget och sa att jag har skrivit lite nya låtar och tänker göra en ny platta på svenska svarade dom med ett ointresserat “jaha”. Det här var innan Ett Samlingsalbum hade släppts, på våren 1990. Men det bekom mig inte så mycket. Jag kände att jag gillade de nya låtarna. Det fanns inga som helst förväntningar. Jag jobbade med Lasse Andersson som producent och han var ju oetablerad. Vi jobbade i Polarstudion och ville spela in under maj och juni men det fanns andra artister som hade högre prioritet så i juli när ingen annan spelade in fick vi tid i studion. Men vi hade sådan tur för samtidigt som vi började spela in så började också Ett Samlingsalbum att sälja på allvar och det var väldigt inspirerande. Plattan är bra tycker jag. Kanske till och med den bästa. Mycket beroende på Lasse Andersson. Vi hittade nåt bra ihop här.

DU KAN LITA PÅ MIG, 1993

— Släpptes på våren inför det tredje Rocktåget. Lasse Andersson producerade. Den känns som en ganska naturlig uppföljare till Tillfälligheternas Spel. Den är inte så dum. Bra sammanhållen som ett album.

T, 1996

— Lasse Andersson producerade igen. Det finns några sånger här som jag tycker mycket om. Det är en platta som drar i lite olika riktningar jämfört med föregångarna. Och det fanns tankegångar att vi skulle försöka ta det hela någon annanstans. Men jag är stolt över T. Jag kan leva med den.

DJÄVULEN OCH ÄNGELN, 2000

— Ett nytt samarbete med Patrik Frisk. Det var väldigt roligt för här fick jag mer fokus på musik i mitt liv igen. Det är en platta jag tycker mycket om, särskilt titelballaden. Sedan finns det rockigare nummer som En sak som jag är lite barnsligt förtjust i.