— Japp. Move that body, aerobicshiten, det var jag som gjorde den. Det är ingenting jag är stolt över, men å andra sidan har jag en tvåa på Söder. Kerstin Wersäll tog med sig fotografen Michael Lokner till Östermalm i Stockholm för att dokumentera Sveriges coolaste houseproducent.

“Cool. Han gjorde typ 2.000 låtar förra året och ändå vet han precis vilka han ska spela för att folk ska dansa”.
Adam Collins från New York-labeln Euphoria är imponerad. Det är drag inne på Bar Rumba i London. Håkan Lidbo är ungefär halvvägs in i sitt liveset och har verkligen börjat komma igång. När han inte sjunger i vokodern låter det från leksakerna han har med sig. Ett par strålpistoler i plast, en liten telefon som spelar olika melodier, en synt-trumma från 80-talet och diverse roliga effekter gör spelningen till en riktig show.
2 000 låtar är en lätt överdrift. Men Håkan Lidbo kan definitivt räkna sig till en av de mer produktiva svenska musikproducenterna. Sedan 1988 och den första skivan, One three seven Discoheaven, har han släppt över 110 skivor. De senaste åren ibland flera stycken i veckan. Många har undrat hur det är möjligt att släppa tolvor i den takt som Håkan gör.
— Lite som en idrottsman tränar vissa moment så har jag tränat hastighet. Nu har den gått sönder, men förut hade jag en äggklocka i studion. Jag satte jag den på en timme och så kämpade jag. Jag har faktiskt satt en låt på en timme nu. Och då har jag börjat jag från noll, med att samla ihop samplingar, lägga upp mixen och göra arrangemanget.
Att jobba snabbt har också med kontroll att göra. Det kan vara bra att tappa kontrollen.
— De producenter som är bäst jobbar rätt mycket improviserat. Dansmusik kommer ju någonstans ifrån svart musik, det ska man komma ihåg. Även om det är minimalistisk techno så är det ändå svart musik, det vill säga improvisationsmusik. Och det är otroligt långt ifrån live-musiker som jammar ihop till att flytta fyrkanter på en dator. Jag tror att det är viktigt att man jobbar fort för att man inte ska glömma var det kommer ifrån, att man inte ska glömma känslan.

HÅKAN TALAR MYCKET om hur viktigt det är att man kan stå för det man gör, att musiken kommer ifrån hjärtat och att den produceras av rätt anledning. Musik som bara produceras for att tjäna pengar har han inte mycket till övers för. Och Håkan vet vad han pratar om. Han har gjort sin period i det kommersiella musikträsket innan han hittade tillbaka till rätt spår igen. Bland andra hade eurotechno-gruppen Look Twice Håkan Lidbo att tacka för sina framgångar.
— Japp. Move that body, aerobicshiten, det var jag som gjorde den. Det är ingenting jag är stolt över, men å andra sidan har jag en tvåa på Söder.
Han kommer dock inte att göra om det. Det är inte värt pengarna. Musik kan delas in i två världar, säger Håkan. En för folk som är intresserade av musik och en för folk som inte är det. Precis som att det finns tidningar för dem som är dumma i huvudet och tidningar för folk som tänker. Det handlar om att göra musik som hamnar i den rätta världen.
Inställningen till musiken var också anledningen till att han slutade på skivbolaget där han jobbade till för knappt fyra år sedan.
— Jag jobbade i och för sig på ett rätt okej bolag och med rätt okej artister men ändå, den miljön, med de människorna och det tänkandet som är på ett skivbolag… Man pratar aldrig kvalitet, man pratar försäljningssiffror, försäljningspotential och marknadsstrategier. Jag tycker att de lurar artisterna. De signar nästan alltid upp artister exklusivt, så att de får bara släppa på det bolaget, och sen så ser man musiken som en produkt och inte artisterna som människor.

HÅKANS NUVARANDE ARBETSMILJÖ är långt ifrån kommersiell. Den lilla lokalen vid Karlaplan som rymmer tre studios i källaren och förlaget Containers kontor på övervåningen tjänar sitt syfte men inte mer. De ytor som inte upptas av musikutrustning eller skivor rymmer ett litet köksbord, en kaffebryggare och en microvågsugn. Men det är trivsamt. Och det är tur att det är så mycket folk som springer där, annars skulle det lätt kunna bli ensamt på dagarna. Håkan jobbar nästan alltid ensam. Mest för att han inte har hittat någon som han jobbar bra med.
— Visst händer det att jag jobbar med andra, men det är mest som ett sätt att umgås. Man köper en flaska vin, slår sig ner på eftermiddagen, fyllnar till lite och gör en låt. Det blir oftast med någon kompis som är jockey eller någon som är och hälsar på.

HAN LEVER ETT lite annorlunda liv jämfört med kollegorna i undergroundmusikbranschen. Halv tio kommer han till studion. Vid sjutiden går han hem, umgås med sin fru och leker med sina hundar, dricker en öl kanske. Nästan som om han hade ett vanligt jobb.
Han är också en bredare producent än många av sina kollegor. Håkan har gjort allt från att komponera musik till Danmarks största oberoende balettkompani till att producera den mystiske kultmusikern Bobby Trafalgars album. Han använder sig av en rad olika namn, beroende på vilken label musiken släpps på. The Vanisher, Dirty Harriet, The Big Spender, Monsoon och Rupert Pupkin är några. På PT Sounds blev det franskt tema och psedonymen Hakan Lidboux och på den kortlivade kvasikinesiska p-funk-etiketten Action Music kallade han sig Ho-shang Ling-bu.
Det är många som har undrat om Bobby Trafalgar är ett annat av dina alter egos eller om han finns på riktigt. Vem är han egentligen?
— Han föddes någon gång på 30-talet i Rumänien. Han spelade dragspel med den rumänska stadsorkestern fram till någon gång på 60-talet då han hade en spelning i Berlin och lyckades ta sig över till Västberlin. Han hankade sig fram där tills han träffade Marlene Dietrich som tog över honom till USA. Där träffade han märkliga musiker och blev hippie och knarkade. Han var tvungen att ha en sån period, där han snöade in på droger och tillbad solen och så. Låten från den tiden är nästan den roligaste på skivan. Den heter Hard Balls och är en hippie-dikt.
Håkan och Bobby träffades, enligt historien, när Håkan skulle sälja sin lägenhet. Bobby hade då sedan länge slutat göra musik och jobbade som fastighetsmäklare i Stockholm. Håkan övertalade Bobby att gräva fram sina gamla låtar och det hela resulterade i albumet In Person, släppt på Repap (Paper Recordings).

JUST NU HAR Håkan lite olika saker på gång. Han håller på att bygga upp sitt förlag Container Recordings som bland annat förlägger grammisvinnarna Spånka NKPG. Han är på väg till Zürich för att jobba med sina musikaliska hjältar Yello. Och han har som vanligt en massa skivor som kommer ut på olika etiketter. Bland annat släpps det nyproducerade 80-tals-elektroalbumet Sexy Robot på tyska Lasergun. Håkan Lidbo, Early Works 1982-1985, står det på omslaget som pryds av en bild på en ung Håkan i hockeyfrilla. På etiketten Mitek släpps ett album med ett en timme långt, minimalistiskt tech funk-spår. På Skint Records släpper Håkan en remix på Fatboy Slim under namnet Rev. Lidbo and the Progressive Babtiste Choir of Stockholm.
Listan fortsätter. Och det kommer den att göra ett tag till. 36-åriga Håkan har inga planer på att byta liv.
— Min framtid? Tja, den ser ut precis som nu. Med den skillnaden att jag förhoppningsvis har en studio med ett fönster. Jag skulle kunna kolla ut över en bakgård eller så. Det skulle vara jättehärligt.