It’s Alive är ett sexmanna band från huvudstaden som ”bara” är världsberömda i Stockholm och på Cypern. Men knappast så länge till, grabbarna har fått ögonen på sig riktigt ordentligt i England där rock tidningarna har visat ett enormt intresse. För snart ett år sedan tryckte bandet upp en promo cd med elva låtar, hårdrocks bibeln Kerrang gav den 4 K, vilket fick de mest inbitna läsarna att springa benen av sig till Londons enda skivaffär som hade den till försäljning. Bandet har startat en proffsig och målmedveten satsning mot stjärnorna. Första maj släpps gruppens första singel över hela europa. Även fast de inte har något kontrakt har intresse visats från diverse engelska bolag, mycket tack vare sin engelske manager David Constable. Det kan tyckas konstigt att bandet släpper en singel utan att ha ett gångbart kontrakt, singeln släpps på Davids lilla bolag, Active, som i sin tur distribueras av Music for Nations, hänger ni med? Varför släpper man då en singel utan att ha något skivkontrakt? Varför nappar man inte på något av dessa anbud man fått? Dessa frågor plus en drös andra frågetecken hoppades jag få svar på när jag träffade gruppen innan en spelning.
— Singeln släpper vi bara för att visa att vi fortfarande finns, säger Pär Aldeheim bandets gitarrist, det är ett år sedan vi släppte den där promo cd:n och folk i den här branschen glömmer fort.
MEN VARFÖR HAR NI INTE SKRIVIT NÅGOT KONTRAKT?
— Det viktigaste är inte att spela in en skiva utan vi vill se till att vi för en ”deal” som passar oss.
DET LÅTER VÄLDIGT KAXIGT, ÄR NI KAXIGA?
Sångaren Martin White är den som svarar först:
— Visst kan det låta kaxigt, men det är snarare så att vi tror så mycket på vår pryl att det sticker i folks ögon.
Pär igen: — Vi sitter i en ganska bra sits, vi har nått ut ganska långt med vår musik trots att vi är kontrakts lösa.
It’s Alive exponeras stort i mars numret av Metal Force, där köparen får en kassett med åtta låtar från promo cd:n.
Tidningen har cirka 50 tusen läsare, större delen av dem finns i England, men den har även en läsarskara i övriga europa. Vad har då David betytt för dem.
— Otroligt mycket, han har givit oss de självförtroende som vi har idag. Det var en härlig känsla när någon utomstående trodde på det vi gjorde och ville satsa på oss. Promo cd:n var hans idé, och hans kontakter med England har betytt att rätt mänskor har lyssnat på oss.
Under hela vårt samtal är det Pär och Martin som pratar större delen av tiden, resten av bandet, som består av Kim Björkgren gitarr, John Rosth keyboards, Peter Kahn bas och Gus på trummor, sitter lugnt och lyssnar när de andra två nästan talar i munnen på varandra
— Man kan kalla dem för It’s Alives språkrör, menar Kim och får medhåll från de andra.
— Vi kan tyckas ego jämfört med de andra men när vi kommer ner i replokalen lägger alla fram sina synpunkter och får lika mycket gehör som Martin och jag. Troligtvis är det en av våra starka sidor, vi är inte världens bästa musiker men fungerar bra ihop. En annan styrka är att vi är ganska ödmjuka och har mycket självironi.
En annan styrka som Pär glömde, kanske beroende på nämnda ödmjukhet, är det musikaliska. It’s Alive kan jämföras med en kollision mellan Prince och Bon Jovi. De säger själva att de har samma problem som Europe, de vill låta lite ruffigare än vad det gör nu men ändå behålla hi-tech känslan.
— Höga gitarrer och distad bas men ändå kliniskt rent. Vi har ofta beskyllts för att inte kunna lira bara för att vi använder synthbas plus diverse andra tekniska prylar, men det gör vi för att vår musik är sådan. Jag tror att många andra rock band inte accepterar oss bara därför, men det är inte för dem vi lirar. Vi hoppas att nå ut med det som vi gillar till så stor publik som möjligt
ÄR DET INTE FULT ATT TÄNKA KOMMERSIELLT I SVERIGE?
— Jo det är fult att deklarera det öppet, men alla band vill ha framgång. Jag tycker att vi är ärliga, vi spelar vår musik för att vi vill det, inte för att någon annan tycker det.
Innan det var dags för bandet att ta sig upp på scen ber jag dem berätta om Cypern, vilket framkallar många skratt och berättelser om video inspelning till Cypriotisk tv där programledaren försökte få dem att klä sig i vita dansbands kostymer med någon snidig scarf runt halsen, om fyra månaders nötande av Johnny hates jazz och andra toppliste covers på klubben de spelade på.
— Förmodligen var det en nyttig tid för bandet, vi blev samspelta om inte annat.
Mitt i denna målmedvetenhet och kaxighet så tror jag de här bandet trots allt tar ganska lätt på tillvaron, garvet finns där hela tiden och skulle det inte gå som planerat tror jag att de landar ganska mjukt. Vi får se i början på maj när singeln ”Metalapolis” kommer.