När man skriver om rock’n’roll handlar det i många fall om att analysera, kritiskt granska och i det mesta framstå som seriös.
Men när det gäller AB/CD glömmer jag allt det där. Jag greppar en öl i flykten, springer fram mot scenkanten och vrålar: Let’s rock’n’roll!
Sällan är det så roligt som när AB/CD står på scenen och mejslar fram kärleksfulla covers på originalet AC/DC. Då är det sådan där sann rock’n’roll-lycka som inte upplevs alltför ofta nu för tiden.
En intervju med bandets ledare Nalle Påhlsson, som kallar sig Nalcolm i AB/CD, är heller knappast någon intervju med djuplodande svar och krångliga förklaringar.
— Nej, för fan. Det här handlar bara om att ha kul, säger han.
Kanske det blev det lite mera allvar när AB/CD släppte mini-LP:n ”Victim of rock” 1987, och de kanske blir lika allvarligt när bandet nu släpper sin första riktiga LP.
AB/CD spelade in tolv låtar på fem dagar. Strax innan de proppade i sig julmat och tittade på Kalle Anka lämnade de Polar-studion efter avslutat arbete.
Nalcolm, Braijan (Micke Hujanen) sång, Bengus (Bengt Ljungberger) gitarr, Clim (Jim Gustavsson) bas och Flint (Nicci Wallin) trummor gör knappast anspråk på att vara originella: de vill bara få oss att gunga och ha roligt.
För det var så det började i Sätra i slutet på 1983 när Nalcolm och Clim lyssnade på AC/DC så öronen nästan blödde och snackade om att bilda ett coverband. Då fanns det inte många coverband, så det kändes lite som att ge sig ut på hal is.
AB/CD tog form och första spelningen skedde i början av 1984 i Bredängsskolans aula. Snart packade de ner prylarna och drog in till klassiska rockstället Studion.
Det var då de fick stämpeln ”kult”.
— Helt plötsligt fick vi massor av förfrågningar från folk som ville att vi skulle komma och spela. Men vi bestämde oss tidigt för att hålla en ganska låg profil. Hittills har vi bara gjort tre-fyra spelningar om året, säger Nalle Påhlsson som precis som Nicci Wallin är proffsmusiker och spelar med en rad artister.
När jag samtalar med Nalle Nalcolm talar vi förstås mycket om originalet: om favoritlåtar och konserter. När jag ber honom räkna upp sina tre favoritlåtar med AC/DC får han huvudbry.
Efter någon minuts betänketid säger han:
— Det måste först och främst bli ”Highway to hell” och ”Back in black”. Sedan tar jag en udda låt: ”Inject the venom”, en kanonlåt.
När AB/CD spelar live handlar det nästan uteslutande om covers, men på den kommande plattan precis som på ”Victim of rock”, handlar det om originalmaterial (nåja…)
Nalle Nalcolm har skrivit nästan allt och är väldigt nöjd.
— Det svänger rejält, säger han med ett belåtet leende.
Som Kool Kat News kunde berätta i premiärnumret var det Tomas Ledin som bestämde sig för att bekosta inspelningen av plattan, som nu släpps på RCA.
När plattan väl är klar kan ni lita på att Angus Young & Co kommer att få höra den. Nalle Nalcolm och Clim har träffat bandet och överlämnat både ”Victim of rock”-plattan och T-shirts.
— Jag fick prata med Angus Young, säger Nalle Nalcolm och han låter som ett riktigt fans.
— Sedan var ju Bengus uppe på scenen tillsammans med andra Angus-kopior på ”Who made who”-turnén. Häftigt.
Det här med AC/DC är något livsviktigt för Nalle Nalcolm. Han säger att han lyssnar på dem varenda dag och att musiken fungerar i alla lägen.
— Är jag glad blir jag ännu gladare och skulle jag vara deppig får jag en kick. Jag skulle inte kunna vara utan AC/DC.
Sedan skrattar han och säger att han bara måste berätta en sak. Okej, kör Nalle:
— Clim och jag satt och pratade om AC/DC och fick en underlig tanke. Vi sade så här: Om vi fick 50 miljoner kronor på villkoret att sluta lyssna på AC/DC skulle vi skita i pengarna…
Då vet ni hur viktigt det är.