Replik till Gunnar Petri

Först av allt vill jag tacka STIMs verkställande direktör Gunnar Petri för att han har haft vänligheten att bemöda sig om att kommentera min tidigare artikel och för att debatt välkomnas. Det känns skönt för det innebär att vi åtminstone är överens på en punkt, nämligen att STIMs verksamhet är värd att debattera och diskutera. Därefter beklagar Petri att min artikel i föregående Kakofoni innehåller så många missförstånd. Det handlar inte om missförstånd utan snarare om skilda synsätt. Att Petri kallar det synsätt jag företräder för missförstånd beror förmodligen på att jag betecknar många av de gängse uppfattningarna om STIM som “missuppfattningar”, så jag får väl skylla mig själv när jag sticker ut hakan.

Ett av de så kallade “missförstånden” är att jag hävdar att upphovsmannen förlorar äganderätten till sin musik i och med att denne tecknar ett anslutningsavtal med STIM. Här får jag medge att det ligger en del i Petris kritik, jag kände mig själv en smula tveksam inför det vis på vilket jag använde ägandebegreppet och min tvehågsenhet ökar ytterligare sedan Petri satt fingret på problemet. Låt oss utreda saken.
Problemet är att ordet äga dels har en juridisk betydelse dels en mer vardaglig. I ordets juridiska betydelse övertar STIM inte äganderätten till den anslutne upphovsmannens musik. Situationen är jämförbar med den i Polen då landet var en Sovjetisk marionettstat. Enligt den forna öststatsretoriken ägdes Polens hus av privata fastighetsägare. Det gick dock inte att handla med husen och ägarna saknade dispositionsrätt. I våra västerländska öron lät det märkligt att påstå att fastighetsägarna fortfarande ägde husen då det mest centrala i det vardagliga ägandebegreppet är just dispositionrätten. Vi i västerlandet hade nog en tendens att se husen som statsägda.
Ungefär som i exemplet ovan förlorar den STIM-anslutne upphovsmannen sin dispositonsrätt och det vore därför lite magstarkt att hävda att hon eller han alltjämt äger Ungefär som i exemplet ovan förlorar den STIM-anslutne upphovsmannen sin dispositonsrätt och det vore därför lite magstarkt att hävda att hon eller han alltjämt äger sin musik i ordets vardagliga mening även om upphovsmannen gör det rent juridiskt. Vi kan illustrera det med följande konstruerade exempel;
Den STIM-anslutne:
– Jag har gjort en låt speciellt för min mor som är sjuk och behöver uppmuntran.
STIM:
– Vad trevligt.
Den STIM-anslutne:
– Mamma ligger på Lilla sjukhuset, så jag tänkte gå dit och spela den för henne.
STIM:
– Det får du inte för Lilla sjukhuset har inget avtal med oss, men du ska vara glad ändå för du äger fortfarande din musik, det är bara så att vi bestämmer om du får spela den.
Tja, det är i vart fall lite svårt att se det som ett fullständigt ägande i vardaglig mening. Kärnan i resonemanget från förra numrets artikel finns kvar – STIM tar rätten ifrån dig som upphovsman – även om jag får ge Petri rätt i att det kanske inte är helt riktigt att tala om äganderätt utan bättre att tala om dispositionsrätt.
I Förlag Rosa Honungs fall var det vardagliga vis på vilket jag använde ägandebegreppet i artikeln i förra numret än mer missvisande då Förlag Rosa Honung verkligen övertar den juridiska äganderätten medan dispositionsrätten är parallell. Att dispositionsrätten är parallell innebär att både förlag och upphovsman har rätt att dis-ponera musiken. Den parallella dispositions-rätten gör att en upphovsman ansluten till Förlag Rosa Honung inte kan hindras att spela sin musik, som i exemplet med Lilla sjukhuset och STIM.

I förra artikeln nämnde jag att etermedierna är något som Rosa Honung ser som en gråzon. Orsaken till detta är att en radiosändning kan göras med mycket små medel helt befriat från kommersialism eller med stora resurser helt styrt av kommersialism. Att sätta en gräns är därför inte helt lätt. Att betrakta all sändning som lika “konkurrensneutralt” är inte heller rimligt. Att som Petri säga att STIM ägnar sig åt “tariffilosofi” när man lägger ner radiostationer kanske låter bättre men gör knappast någon skillnad i sak. Om jag ej är felunderrättad, vilket jag vill låta vara osagt enär det är en andrahandsuppgift, så tar STIMs amerikanska motsvarigheter inte ut någon tariffavgift alls från ickekommersiell universitets- och skolradio utan enbart en symbolisk registreringsavgift vilket ger även icke-kommersiell radio en möjlighet att leva. Att detta har ett stort ytrandefrihetsvärde är tydligen obegripligt för STIM.

STIM ser religionsfrihet som en form av konfiskation. I religionsfrihetsfrågan är nattvardsvinet ett ovanligt välfunnet exempel. I samhället i stort får man inte offentligt servera alkohol till de som är under 18 eller 20. I gudstjänstsammanhang har man insett att religionsfriheten är viktigare än andra aspekter och tillåtit att även yngre människor får konfirmera sin tro och delta i nattvarden. På liknande sätt är rätten att fritt sjunga och spela till Guds ära under gudstjänsten viktigare än STIMs kommersiella egenintressen, men detta är tydligen obegripligt för STIM.

Självklart tror jag inte att jeansköparen lockas till butiken på grund av samhällsdebatten, utan för utbudet av jeans. Det är inte heller jeansköparens möjlighet att tillgodogöra sig samhällsdebatt och information som Förlag Rosa Honung värnar om utan de anställdas. Om man på grund av yrke eller andra orsaker till exempel sjukdom är tvungen att vistas i vad STIM betraktar som en offentlig miljö så bör man därför inte förbjudas att ta del av samhällsdebatten.

Så till själva kärnfrågan. Står Förlag Rosa Honung på upphovsmannens eller användarens sida? Till att börja med vänder vi oss mot att man gör en strikt uppdelning mellan upphovsmän och användare. Idealet kan exemplifieras av en del av naturfolken där alla deltar i dansen, sången och musikskapandet, där det inte går att skilja mellan producent och konsument. Rosa Honung försöker riva barriärerna mellan publik, artist och upphovsman. Vad STIM tycks glömma är att den rene upphovsmannen knappast finns. Upphovsmän är ofta själva musiker och därigenom användare och är hon inte musiker så lär hon åtminstone vara musiklyssnare och därigenom användare. Visst kan man emellanåt nödgas hålla isär begreppen, men ofta är särskiljandet av kategorierna konstruerat eller direkt felaktigt.

Med ovanstående reflexion i huvudet ska vi åter till kärnfrågan, står Rosa Honung på användarens sida? Ja i många fall gör vi det. Några exempel är källarband och andra amatörmusiker, små bokcaféer, närradio och lokal TV, kyrkor och samfund, gamla och sjuka. Varför ska man förbjuda små källarband att fixa sina egna konserter i synnerhet om de spelar sin egen musik? De som inte vill eller kan slå mynt av sitt musicerande, handikappade till exempel, ska de inte också ha rätt att framträda offentligt? Vad är det för mening med att tvinga ett litet bokcafé som kanske drivs med delvis ideellt arbetande personal till tystnad? Vad vinner man på det? Varför skall sjukhus tvingas betala för att gamla och sjuka ska få lyssna på radio? Den gruppen om någon borde fritt kunna lyssna på radio då många inte längre klarar av att läsa. Vad vinner man på nedläggningen av närradio och lokal-TV-stationer. Frågor som dessa har Förlag Rosa Honung svårt att finna ett svar på som känns vettigt, så här står vi helhjärtat och förbehållslöst på användarens sida. Det finns dock exempel där vi lika förbehållslöst och helhjärtat står på upphovsmannasidan, ett sådant är om SAAB använder sig av ett stycke häftig musik för att marknadsföra sin nya häftiga bil i en reklamfilm — självklart tycker Förlag Rosa Honung liksom STIM att låtskrivaren skall få en rimlig kompensation av SAAB.

STIM har en tendens att se användare som abstrakta företag och institutioner, men man får inte glömma att användare i sista hand alltid är människor av kött och blod, i högsta grad verkliga. Det är alltid riktiga människor som i sista hand lyssnar på och får betala för musiken. Rosa Honung vill att musik ska vara billigt. De flesta CD och LP som givits ut av Rosa Honung Records har varit mediumpris eller lågprisutgåvor. Kanske skulle man kunna tro att upphovsmännen skulle förlora på att musiken blev billigare men så fungerar det inte nödvändigtvis. Att en varuslag blir billigare innebär inte att det spenderas mindre på det. Det kan lika gärna vara tvärt om. Däremot kan man räkna med ett större urval för konsumenten och i och med det en jämnare fördelning mellan upphovsmännen.
Det där var krångligt. Enklare uttryckt: om man fick 3 timmar musik på en CD istället för 1, så innebär det inte att man skulle lägga mindre pengar på att köpa CD. Däremot skulle man ha mer musik hemma, ett större urval. Alltså skulle fler låtskrivare få del av dina pengar, fler skulle kunna försörja sig på att göra musik medan Paul McCartney och ABBA skulle behöva klara sig med lite mindre. Att man låter musik vara fri i en del sammanhang som Förlag Rosa Honung vill behöver således inte innebära att låtskrivarna förlorar.

För att undvika missförstånd tål det dock att påpekas att det är musiken och inte bilar som ska vara billigt, därför är det ingen nackdel att SAAB-köparen i exemplet ovan får betala för den häftiga reklamen.

Förlag Rosa Honung tycker det är fel att försöka bygga barriärer mellan användare och upphovsmän. Vi vill inte se det här som en fråga om att stå på upphovsmannens sida eller inte. Utan om man verkar för en ohejdad kommersialism och maktkoncentration, vilket STIM gör i våra ögon, eller inte. Rosa Honung är i sig inte motståndare till kommersialism utan vill se kommersialismen som ett gräs bland andra. Så länge detta gräs växer inom sin odlingslott och tillåter även annan växtlighet har vi inget emot det, men när det tillåts växa ohejdat som ett ogräs som tränger undan all annan växtlighet då måste kommersialismen bekämpas. Kommersialismen får inte tränga ut eller hindra den icke-kommersiella kulturen. I våra ögon är STIM ogräsets trädgårdsmästare.

Förlag Rosa Honungs vill att det ska finnas utrymme både för kommersiell och ickekommersiell kultur. En och samme upphovsman ska både kunna tjäna sin Gud eller andra icke.kommersiella syften och tjäna pengar på kommersiell hitlistemusik. Med STIMs politik blir det ett val mellan antingen eller. En och samma låt ska både kunna användas fritt i vad vi betraktar som icke-kommersiella sammanhang och användas kommersiellt mot ersättning. Det borde finnas utrymme för både amatörer och elit.

Vi skulle gärna se en situation som påminner om den som finns på marknaden för dataprogram. Bland dataprogram finns idag fri programvara, shareware samt kommersiell programvara. Ingen av dessa former dominerar eller tränger ut de andra.
En av de största organisationerna som utvecklar gratis programvara är Free Software Foundation. Organisationen stöds av flera av de största dataföretagen, vilket innebär att en programutvecklare mycket väl kan ha betalt för att utveckla fri programvara. Dataföretagen stöder utvecklingen av bra fri programvara då tillgången på sådan gör att det går att sälja fler datorer och kompletterande kommersiella dataprogram. Detta är för övrigt ett exempel på att kommersialismen även kan vara konstruktiv.
Kanske skulle man kunna få se en liknande utveckling på musiksidan där Philips och andra hemelektronikföretag stöder de fristående och oberoende musikförlagen. Det skulle kunna leda till att man fick samma frihet och växtkraft på musiksidan som på datasidan.

I början på sitt inlägg hävdar Gunnar Petri att STIM kan betraktas som någon form av “låtskrivarnas fackförbund”. Det är klart om man med termen “fackförbund” närmast tänker på toppstyrning och brist på inflytande för den vanlige arbetaren så är väl betraktelsen riktig. Främsta orsaken till att jag tycker det är fel att betrakta STIM som ett “låtskrivarnas fackförbund” är att STIM även företräder musikförläggare. Visst representerar förläggare sina upphovsmän mot tredje part men är samtidigt upphovsmannens direkta motpart. Detta gör att STIM får dubbla roller där man även representerar “arbetsgivarsidan” vilket gör att det knappast går att betrakta STIM som en facklig organisation.

Petri skriver vidare att STIMs medlemmar kallas till föreningstämma på samma sätt som i andra föreningar. Detta är försåtligt formulerat ty den som inte vet bättre skulle kunna tro att medlemmarna utgörs av de cirka 25000 anslutna upphovsmännen. Så är det dock inte, det är inte den vanlige anslutne upphovsmannen som är STIMs medlem. Nej medlemmarna utgörs av cirka 300 särskilt invalda musikförläggare, tonsättare och textförfattare och det är dessa 300 som kan sägas vara demokratiskt företrädda av STIM, inte den vanlige anslutne upphovsmannen. Bland musikförläggarna är det de större förlagen som kan sägas driva sin verksamhet på i stort sett rent kommersiell grund som är representerade. Bland tonsättarna är det medlemmar ur FST, Föreningen Sveriges Tonsättare med cirka 180 medlemmar. FST är en starkt kulturelitistisk organisation för klassiska tonsättare. Vidare finns bland STIMs medlemmar representanter för den kommersiella eliten inom SKAP vars medlemmar är populärmusikkompositörer. STIM styrs således av en ohelig allians mellan kulturell och kommersiell elit. Inte undra på att STIMs kulturpolitik ser ut som den gör. När STIM talar om “svenska tonsättare” så är det alltså en liten elit på ett par hundra personer som avses, inga andra. Tvärt om är det förmätet av några andra att kalla sig “tonsättare” och det skulle inte förvåna mig om FST skulle vilja se titeln skyddad likt advokattiteln. Aktorisationen skulle givetvis FST sköta om. Det här sista måste jag tillstå är en okvalificerad gissning och måhända felaktig.
För att sammanfatta så kan STIM som jag ser det knappast ses som en bred och stor fackförening utan är i första rummet FSTs Internationella Musikbyrå som endast företräder en liten och starkt elitistisk minoritet.

Förlag Rosa Honung har egentligen haft samma typ av problem som STIM. Det vill säga att medlemskapet har varit skiljt från anslutningen. Vi har dock insett det orimliga i att inte alla anslutna upphovsmän har varit medlemmar. Därför har stadgarna förändrats, idag är alla anslutna upphovsmän automatiskt medlemmar så till nästa föreningsstämma är alla våra upphovsmän välkomna.

Som det ser ut när detta skrivs, kommer Sverige vara en EU-provins när du läser detta. I förra numrets artikel skrev jag att STIM eftersträvar monopol bland annat genom att via sina avtal med användarna ta betalt även för musik som inte är STIM-disponerad. Användaren får på grund av avtalen normalt sett inte fullt ut den avgiftslättnad han eller hon borde ha när STIM-fri musik används. Enligt EU-rätten är detta något som kanske kan betraktas som, otillbörligt utnyttjande av oligopolställning. Något som leder till mycket höga bötesstraff enligt EU-rätten. Tetra-Laval drabbades av denna lagstiftning då företaget redan tidigare varit verksamt inom EU, detta trots att det otillbörliga skede utanför EU men inom EES. Tetra-Laval fick böta ungefär 700 000 000 kronor.
Nu behöver inte Gunnar Petri eller STIM få kalla fötter för Rosa Honungs skull. Ty även om vi tycker illa om många av STIMs avtal och ser dem som ett prov på dålig affärsmoral så tycker vi ännu mer illa om EUs lagstiftning. Rosa Honung kommer således inte verka för att få frågan prövad.

Efter denna nedgörande kritik av STIM kan det vara på sin plats att poängtera att långt ifrån allt STIM gör är destruktivt. STIM gör en hel del som är bra också. STIM är en stor organisation där man både finner beundransvärda eldsjälar och osannolika Kafka.byråkrater, såväl samvetslösa affärsmän som glödande idealister. Man finner toppstyrning men även intern opposition. STIM är således inte bara svart och inte bara vitt, utan rutigt. Det finns således en hel del människor även inom STIM som förtjänar uppskattning och gör viktiga insatser för musiklivet. Jag instämmer i Gunnar Petris tro att det är viktigt att STIM finns och då inte bara för det positiva man gör utan även för att det trots allt finns många som delar STIMs ideologi och kultursyn, men det behövs även alternativ som Förlag Rosa Honung.

Du som orkat läsa allt det här borde få en tapperhetsmedalj! Det har väl inte varit allt igenom lättläst? Vem har då det rätta synsättet, Gunnar Petri eller jag eller kanske Per Boysen? Svaret är ingendera. Den enda åsikt, det enda synsätt som är det rätta är ditt eget. Det vill säga alla har rätt till sin egen syn sin egen åsikt och för dig är din egen den rätta. Du har rätt!

Fortsatta debattinlägg är varmt välkomna.