Nu är det dags igen! En artikel om Asta Kask i Kakofoni. I nummer 2 så vet alla trogna läsare att Micke intervjuades om Asta Kasks början och sedan fortsatte Bonta i nummer 3 med historien fram till och med att ”Med is i magen”, ”Aldrig en CD” och samlings-CD:n ”Vägra anpassning” kom ut på CD. I nummer 4 var det bara en bildsida med Asta Kask.

Och vad har då hänt sedan senast? Jo, till Rosa Honungs Allhelgonarock den 1:a november 1992, lyckades jag övertala pojkarna i Asta Kask att spela. Det var faktiskt ett jubileum. Det var nästan prick 10 år sedan som ”nya” Asta Kask började spela ihop, alltså Micke, Bjurren, Ernie och Bonta. Allhelgonarocken ägde rum på Fryshuset i Stockholm. Eftersom Bonta och Bjurren spelade i Cosa Nostra och Ernie bodde i Stockholm, så blev det inte speciellt mycket repat innan konserten. Med hela bandet bara någon enstaka gång. Och ändå blev det en fantastisk konsert! Det kanske inte gick riktigt lika fort som det gjorde en gång och några gånger så blev det lite spelfel, men ändå så var det så tätt och välspelat. Tätare, och bättre än dom flesta band som håller på och spelar kontinuerligt. En skillnad mot förr var att pauserna mellan låtarna och mellansnacken var längre. Gubbarna kanske behövde vila lite innan nästa låt?
Asta Kask blev inropade flera gånger och spelade sammanlagt 19 låtar. Nästan hela spelningen kan avnjutas på CD:n ”Från andra sidan”. Det är faktiskt den skiva med Asta Kask, som jag tycker har det bästa ljudet. Inspelningen skedde med en inspelningsbuss med 24 kanaler. Samtidigt spelades konserten in med filmkameror och videon ”Guldkalven” sammanställdes. Sex låtar är med från Allhelgonarocken och dessutom en hel massa annat, förutom snack, även klipp ur gamla videofilmer, som har spelats in då och då under Asta Kasks karriär.
Ett av dom charmigare avsnitten ur filmen är, när någon form av ”intervjuare” springer runt i Asta Kasks loge vid en spelning med ”första upplagan” av bandet, och börjar att intervjua Ernie. Han blir väldigt blyg och säger att han inte är med i bandet. Ingen kunde väl ana då att bara något år senare så skulle Ernie vara med i Asta Kask.
Det var alltså i slutet av 1982 som Micke splittrade det gamla Asta Kask och skulle bilda om bandet tillsammans med Bonta. Dom två satt tillsammans med Ernie och diskuterade vem som skulle kunna tänkas spela trummor i bandet. Ernie föreslog en skolkamrat som hette Bjurén. Då var bara problemet med basist kvar. Ernie hade spelat något halvår och föreslog sig själv. Och så var ett nytt Asta Kask fött. Den första spelningen var i slutet av 1982 i Mariestad. Med denna sättning spelade Asta Kask drygt 200 spelningar under fyra års tid.
Till det här numret av Kakofoni så tyckte jag att det var Ernies tur att berätta några ”anekdoter” från några av alla dessa spelningar:
Man hade haft några spelningar ihop med bandet Svea Skandal. Tydligen trakasserade Asta Kask dom andra svårt, bland annat kastade man saker och sopor på deras bil. Vid ett stopp på en mack lurade man Svea Skandals medlemmar att öppna bagageluckan på sin bil, varpå Asta kaskarna genast stal alla deras sovsäckar plus en fönsterskrapa från macken, och drog iväg med en rivstart. I en vältrafikerad korsning kastades sovsäckarna av och sedan bar det av igen. När Svea Skandals bil kom upp jämsides med Asta Kask bil, så lutade sig Ernie ut och började tvätta deras bils framruta med den stulna fönsterskrapan. I 110 kilometer i timmen! Det hela slutade med att. Bonta lyckades backa på Svea Skandals bils ena sidospegel, så den gick av. Och bilen som dom hade lånat av mamma. Det var antagligen i och med detta som Svea Skandal la av att spela. (Dom hann i alla fall först att spela in en EP).
Att ha med en gammal radio som inte ens hade något innandöme och begära av den person som skulle mixa att micka upp den och ställa in bra ljud, var ett annat ”bus” som praktiserades.
När Asta Kask spelade in ”Än finns det hopp”, så hade studion en provisorisk medhörningsanläggning. Dom hade kopplat in hörlurarna direkt i ett slutsteg. När Bonta skulle sjunga in ett sångpålägg så bad han att dom skulle höja ljudnivån i lurarna. – Höj mera, höj mera, sa han, tills det slutligen började ryka om hörlurarna! Det måste ha varit en syn att se Bonta stå och sjunga med rök ur öronen!
Vid något tillfälle så blev Asta Kask varnade för att ställa till det på ett ställe. Några veckor tidigare hade Stockholms Negrer varit där och kastat ut ett 30-tal stolar från ett fönster. Asta Kask var genast tvungna att kasta ut en stol för att se om det var roligt.
Ernie berättar en hel del om den sista turnén, som genomfördes ihop med det tyska bandet Upright Citizens. Bland annat släpade Asta Kask med sig en jättestor kantgatsten. Tanken var nog från början att man skulle ha stenen framför trumsetet så att det inte skulle kana iväg. Men så användes den aldrig. Istället fick någon medlem i Upright Citizens släpa in och ut stenen på alla spelställena tills man slutligen glömde den i Örnsköldsvik. Under sista turnén så fick man faktiskt för första och sista gången bo på hotell! Det var i Örebro och man lyckades faktiskt vandalisera hotellrummet för 5.000 spänn. Det var vid den här spelningen i Örebro som det blev rabalder i pressen om Asta Kasks konsert affisch, en naken dam med påhängda patronbälten över strategiska ställen. Rubriken löd: ”Sånt här vill vi inte se på stan!”. Bättre reklam för en spelning kan man väl inte få. Det gick faktiskt så långt att tjejer i någon kvinnoklubb i stan demonstrerade. Dom stod längst bak på spelningen och viftade med sina plakat.
Åter till Allhelgonarocken 1992. När Asta Kask, stod där på scenen, antagligen för sista gången tillsammans, så såg man hur det riktigt lyste i ögonen av spelglädje hos bandet. Som Ernie skrev i omslagshäftet: ”Det blev en spelning som vi sent ska glömma. Det är helt otroligt att så många ville se fyra lönnfeta gubbar hoppa omkring och vråla!! Patetiskt kanske någon tycker. Döm själva. Vi hade i alla fall jävligt roligt och jag tror att ni som var där också hade det.” Jodå, det skriver jag under på. Och om du missade konserten, så kan du uppleva en del av stämningen, på den ovannämnda videon, och CD:n ”Från andra sidan”. Asta Kask spelade alltså över 200 gånger mellan 1983 och 1986 och sedan blev det ytterligare några spelningar 1989, (”Sista dansen”). Och så då den sista, på Allhelgonarocken 1992. Eller den senaste, kanske man ska säga, för med Asta Kask vet man aldrig.