Om ni skulle beskriva er musik med egna ord, vad skulle ni säga då? Kallar ni er själva för HC (hardcore)?
– Nej och åter nej!
Varför inte?
– Det är så mycket saker vi gör som inte är hardcore. Vi är inga 16-åriga idealister, säger Peter.
– Möjligen skulle man kunna kalla vår musik för hardcore-influerad hårdrock, inflikar Urban. Det är hårdrock i grunden, men med influenser från hardcore och även punk.
SLITZ skrev ju i sin recension att ni var väldigt amerika-influerade, lite Alice in Chains och så där… Håller ni med om det?
– Har du hört skivan?, kontrar Peter (och naturligtvis har jag gjort det).
– Tycker du att det stämmer?, fortsätter Peter som blixtsnabbt bytt roll från intervjuoffer till förhörsledare. Jag svarar att jag känner mig mycket tveksam inför SLITZ fackplacering.
– Det kan man lugnt säga att vi gör också, säger alla tre. Vi ligger ganska långt ifrån det facket, fortsätter Peter, och någon i församlingen nämner den stackars SLITZ-recensentens namn och fäller en rätt schyst svordom i samma andetag. Nåväl, min filosofi är att man inte ska sparka på dem som redan ligger, så jag byter smidigt spår genom att låta dem berätta lite om bandets historia.
– Vi har ju alla spelat i andra band tidigare, t ex Psychotic Youth, Sonic Walters och Stillborn, berättar Peter och fortsätter:
– Vi hade i och för sig pratat om att bilda ett band mycket tidigare än när vi faktiskt kom till skott, då, hösten -91. Fast tidigare var det så jävla uppdelat; allt skulle vara Doom, Metall eller Pop. Nu har det blandats upp mycket mer under de senaste åren och därför har det känts rätt för oss att ta det steget. Vi vill att man ska kunna få göra en låt som är i ett stuk och sedan en låt som har ett annat stuk. Målet för oss i MBJ är att få göra bra låtar oavsett ”fack”, i och med att vi har så bred musiksmak.
– Det finns HC-band som är bra och det finns HC-band som är så jävla dåliga! Inget är ju automatiskt bra bara för att det ligger inom en viss genre, påpekar Urban.
– Och det är så mycket som är tillfälligheter, fortsätter Urban. Att vi stötte på Dolving har ju betytt mycket för hur vi låter. Hade vi träffat en annan sångare hade vi säkert låtit annorlunda!
– Vi har helt enkelt haft turen att träffa varandra, säger alla i munnen på varann.
Är det du Peter, som sångare, som skriver texterna?
– Ja, hittills har det varit så, svarar Peter.
Vad ska man säga om texterna? Finns det något genomgående tema? ”War On Society” har ju en politisk känsla över sig.
– Den är nog snarare filosofisk än politisk. Den är filosofisk på ett personligt plan, om att föra ett krig mot sig själv därför att man själv är en del av samhället. Samhället är ingen absurd massa av människor som man inte vet vilka det är. Samhället är ingen ”abstraktitet”, det är du och jag och alla människor. Det handlar om inåtvänd ilska och att reagera, fast det är ju fritt fram att läsa in vad man vill i texten.
Man kan väl säga att texterna generellt sett har en väldigt privat utgångspunkt. 
– Ja, det stämmer, säger Peter.
Jag har läst igenom Refuseds texter och där är det tvärt om – de tar upp det breda perspektivet hela tiden, så det är textmässigt en väldigt stor skillnad mellan er.
– Ja, men jag har bara mig själv att utgå ifrån. Jag har bara mig själv att använda som referensram, säger Peter, och jag har bara mig själv att hämta inspiration ifrån. Jag kan lära mig mycket av saker som händer runt mig, men när det kommer till kritan är det jag som ska bearbeta det och sätta ord på det. Det gäller för alla människor. Alla människor måste börja med sina liv. Man kan inte stå och peka finger åt andra och tala om för dem vad de ska göra, därför det lär sig ingen någonting av. Det är bevisat. Jag lär mig inget av att du talar om för mig hur jag ska lära mig. Jag måste lära mig själv!
Och om jag har lärt mig rätt så verkar ni vara överlyckliga för att ni ligger på MVG?
– Hittills har det fungerat väldigt, väldigt bra, säger Peter och fortsätter:
– MVG jobbar jävligt hårt för oss. Något annat kan man inte säga.
Men om jag förstått det hela rätt var ni först på väg till House of Kicks. Vad var det som sket sig där?
– Samarbetssvårigheter, säger Peter och ser sammanbiten ut.
Om vi blickar framåt, skymtar det en utlandslansering?
– Yes!!, hojtar Peter och det verkar vara ett betydligt roligare ämne än House of Kicks.
– Men inget är klart än så vi kan inte säga något förrän vi ser allt vitt på svart, säger Peter.
– Svart på vitt, korrigerar Bjarne.
– Vitt på svart, envisas Peter, jag vill ha det vitt på svart!
Just nu tvingas vi avbryta intervjun p g a ett telefonsamtal. Jag spetsar mina öron och jag tycker mig uppfatta en konversation om en Oslospelning. Det vita och det svarta verkar falla på plats ändå. Efter en del tjat lyckas jag i alla fall få reda på att det är Holland, Tyskland och England som gäller i juli.
– Ja, men det är skräpturné. Det kommer att var små ställen… 50 pers i publiken. Men det går runt och det är värt att göra det, komma ut och visa sig. Sedan ska plattan ut via olika bolag som vi har kontakt med och efter det kommer vi att få åka ut ordentligt, mycket mer. Mer vet vi inte nu.
Ska man utomlands är vore det väl bra att ha en video i bagaget? Jag läste i Backstage att ”Neighborhood Psycho” ska bli video?
– Nej, det blir Old, säger Peter. En låt om att nöta in kunskap och om att vara stolt för den man är.
Men om vi lämnar utlandsdiskussionen för ett tag och tittar på den här turnén, Adrenaline-turnén Hur tycker ni den har gått?
– Den har gått bra, tycker Peter, men den har haft ett arbetsamt schema: 18 spelningar på rad! Det är ganska mycket, det! Det har också varit jobbigt att spela som sista band i och med att det är så intensiv musik allt ihop. Så när det är dags för oss att spela är det typ 50 personer kvar som är jätte-jättetrötta. Men de lyssnar desto mer på oss. Visst vore det kul om folk röjde, men vår utgångspunkt är att vi har haft en skiva ute i tre veckor, att vi är relativt okända och vill man stå och lyssna in oss är det helt OK.
– Sammantaget har det varit väldigt bra, fortsätter Peter, och det har kommit mycket tjejer till konserterna också. De dansar mera. Killarna står och nickar med huvudena och ser allvarliga ut, men tjejerna står framför scen och dansar. Det är jävligt kul att så många tjejer gillar det här. Dom verkar ha fattat det här lite bättre, att man ska ha kul också. Killarna ser oftast så jävla seriösa ut.
Jag kommer att tänka på en kille som var på Tre Backar när turnén var i Stockholm. Han kom ut från lokalen med säckiga kläder, ryggsäck, bakvänd keps och skateboard. Va fan, har man skaten med sig för på ett gig. Körde han där inne, eller?
Det jag vill komma till är om det inte gått jävligt mycket mode i det som är HC eller HC-relaterat.
– Den killen kom inte för att lyssna på oss! Han kom för att lyssna på Refused, säger Peter. Sådana killar brukar gå när vi börjar spela. Vi är inte HC. Vi är inte fräcka. Vi är inte de fräcka grabbarna som säger de rätta sakerna och gör de rätta sakerna. Vi spelar rockmusik ur ett personligt perspektiv, som handlar om riktiga känslor. Vi pratar inte politik och pratar inte om hur fräckt det är att stå på en skateboard. Vi vet ingenting om de sakerna och vi är inte heller intresserade av de sakerna. Det är roligt att spela musik, det är roligt att dansa och det är roligt att lyssna på musik – det är vad VI håller på med!
För första gången under intervjun börjar Peter låta lite smålack. Det låter som om MBJ är mer sura över att ha placerats i HC-facket än vad jag först trodde.
– Vi är inga politiker!, fortsätter Peter engagerat. Det kanske är därför det är så få kvar när vi börjar spela – de är inte intresserade av vår grej. Vi har helt klart en annan publik än de övriga banden.
Jag funderar lite för mig själv om det inte kan vara så att HC-explosionen i norr (Refused, Randy och Ashram) följt ETT spår, medans HC/HC-influerade scenen i Göteborg utvecklats åt ett helt ANNAT håIl. Jag beslutar mig för att fråga: Hur ser det ut i Göteborg nu? Finns det många band som kommer efter er nu och håller samma stuk som er.
– Nja, inte exakt samma som oss, säger Peter. Men kanske börjar man titta lite närmare på Göteborg. Det finns en massa bra band inom den här musikaliska blandnings-regionen, som gör precis som vi: groovig men väldigt hård musik. Det finns väldigt många bra band. De har bara varit väldigt klantiga på att visa upp sig. Därför är det bra att det om går bra för oss, därför då vänds blickarna mot Göteborg och de band som finns där. Pagan är ett jävligt bra band som släppt en platta i Tyskland, men blivit otroligt blåsta av skivbolaget. Mike Tajon är bra och B-Thong som faktiskt blir bättre och bättre. De har lärt sig väldigt mycket på att vara ute och spela, möta människor. De är jävligt trevliga killar också!
– Jag tror i och för sig inte att musikscenen i Göteborg är så där jävla unik, men det finns fler arbetslösa i Göteborg än någon annan stans och att spela i ett band är ett bra tidsfördriv om man inte har ett jobb. Det är kanske det som gör musikscenen i Göteborg så fruktansvärt aktiv.
– Målet för oss är i alla fall att få spela så mycket som möjligt. Vi vill vara det band i Sverige som spelar mest!, avslutar Peter som nu måste ansluta sig till de andra för att förbereda sig inför uppgiften att ge Uppsala en smällfet dos rock ’n roll mellan ögonen.
MBJ är trevliga och sympatiska killar att snacka med. De är engagerade och tror på det de gör. Sådana band finner alltid sin publik.