Året är 1986. Orden tillhör Ola Jeansson, sångare i All Steel Coaches, på den tiden The Gathering.

All Steel Coaches historia är knappt tio år gammal. Det började med punken, skateboarden och regniga sommardagar och fortsatte med traditionell gitarr-rock med U2-influenser. På den tiden hette man först Subside och sedan The Gathering.
– Första gången jag hörde er var på en demokassett och då hette ni The Gathering.
– Ja, det stämmer. Vi gjorde två demokassetter 1986–87 och då hade vi spelat tillsammans några år redan. Musikaliskt sett var det nog Gathering-materialet som borde hamnat på debutplattan, för det var mycket bättre låtar. Jag menar, många är ju fortfarande helsålda på de där kassetterna. Det är det bästa många vet! Jag skulle inte vilja ha första LPn ogjord, men när man tittar i backspegeln är det ju uppenbart att vi inte skulle ha gjort likadant idag, säger sångaren Ola Jeansson.
– Sedan blev ni tvungna att byta namn, varför?
– Vi medverkade på en samlingsplatta med låten “Oblivion Days från den första LPn och fick ett väldigt positivt bemötande, bl a i England. Sedan dröjde det inte länge tills det damp ned en tjock bunt med tidningsurklipp om ett engelskt band som hette just The Gathering och de var inte direkt glada…
Det var bara att stoppa pressarna med debut-LPn och snabbt hitta på ett nytt namn.
– Varifrån fick ni då All Steel Coaches?
– Jag pluggade engelska då och hade läst en dikt av en amerikansk poet som handlade om tåg, förklarar trummisen Anders Drakenberg. I inledningen beskriver den vagnar helt av stål, All Steel Coaches!

Sedan dess har mycket hänt. Förutom namnbytet har två singlar (“Wave Of Fame”/”Bitches”, JOKE 916) och (“Low For You”/”Evil Woman”, JOKE 023) samt två album (“All Steel Coaches”, JOKE 814) och “SWITCH!”, JOKE 024) släppts, spelats och hyllats.
– Det känns mycket bra just nu. SWITCH har sålt lika många ex på en vecka som vår första platta gjorde på ett halvår, berättar gitarristen Nils Mikaelsson.
Anledningen till det, förutom andra plattans förmodade kvalitetsförhöjning, tror han ligger i att SWITCH! också släppts på CD och att distributionen skötts bättre denna gång. Det låter mycket Kinks om All Steel Coaches, vilket Nisse inte förnekar, men det finns även starka influenser från andra håll t ex göteborgsgruppen Sator.
– Visst har jag lyssnat på Sator, men det är ju inte så att att vi sitter och stjäl rakt av!
Han menar att göteborgsbandet i stort sett har samma målsättning som All Steel Coaches, att båda grupperna spelar fort och förmodligen båda är uppvuxna i Ramones anda.
Debutplattan från 1988 säljer idag konstant 20–25 exemplar i månaden och den första pressningen är i stort sett slut. “Wave Of Fame” testades av Kaj Kindvall till Trackslistan och båda singlarna har spelats flitigt i P3. I “Bommen” utnämnde Lars Aldman dem nyligen till “Hallsbergs Ramones” och kallade den nya plattan för “en av de bästa svenska plattorna på många år “.
– Ni har nyligen släppt ert andra album och gjort er ett namn i rockkretsar. Känner ni er etablerade nu?
– Ja, i vår viktklass får man väl säga det. Men det märker man ju inte när man bor i Hallsberg, utan här går man på stan lyckligt ovetande. Bodde man någon annanstans skulle man ju åtminstone få se sig själv i skivaffären och tänka “titta, vi säljer ju!” Men man märker det på den underförstådda hiearkin som finns bland rockbanden som är ute och spelar. Vissa band har mer pondus än andra och får därför spela sist på galor till exempel. Man kan väl säga att förut var vi förbandet och nu är vi huvudattraktionen, menar basisten Anders Stålsby.
– Vad förväntar ni er av nya plattan “SWITCH!”?
– Att den ska sälja dubbelt så bra som den förra. 600 stycken var förhandsbeställda så det är väl det minsta man kan hoppas på. Fast “SWITCH!” är ändå för smal för att sälja så där riktigt mycket. Se bara på Eldkvarn eller Lolita Pop. De sålde inte en skiva i början men ju fler skivor man gör, ju kändare blir man.

Ämnet för oss osökt in på kommersiella frågor och hur mycket fem minuter i TV kan vara värt. ASC visar sig ha bestämda, men för rockbranschen mycket ovanliga åsikter.
– Jag gör gärna en superkommersiell cover på någon låt jag absolut inte tycker om. Bara vi blir kända gör det mig inte ett dugg. Det räcker att man blir lite känd på något sätt, sedan kommer folk att ta sig tid att lyssna på oss utan att vi behöver skriva lättsmälta hits. Människor är så oerhört påverkbara genom TV. En bubblare på “Listan” som inte är i närheten av att komma med – det räcker, säger Ola Jeansson.
– Folk i allmänhet tycker ju om covers. Som när vi spelade i Jugoslavien hösten -89, klart att vi skulle spela några låtar som de kände igen. Vi lirade “You Really Got Me” och sedan var publiken vår, fortsätter Nils Mikaelsson.
Spelningen på den internationella EBU-festivalen i jugoslaviska Novi Sad inför 15.000 personer är en av ASCs höjdpunkter. Konserten sändes i radio förra hösten och filmades även för TV. Videobandet försvann dock, liksom den jugoslaviske arrangören. Och att få tag på det i dagens läge med inbördeskrig i landet, tror alla är dömt att misslyckas.
– Ni sticker inte under stol med att er musik innehåller en hel del inslag från många andra artister och grupper. Men vad är det som är speciellt med All Steel Coaches?
– Vi försöker alltid ha dynamik och melodi i våra låtar. Det är våra två ledstjärnor. Har materialet inte dynamik eller melodi så slänger vi det direkt! Vi är fyra individer och våra kombinationer av allt vi influeras av blir därför väldigt personliga. Det är ju precis som du säger att vi tar till oss från MÅNGA håll. Det är ju omedvetet just under skrivandet, men jag kan märka det ibland när jag har fått mer distans till en låt. Det är ju absolut ingen strävan att bara låna bra grejor från andra, svarar Ola Jeansson.
– Det låter ju en hel del The The och Ramones bland annat. Är det sånt ni lyssnar på?
– Jag lyssnar en hel del på The The ska jag väl erkänna. Annars är det mest 70-tals hårdrock och Zappa som gäller. Och så The Clash förstås, menar Anders Drakenberg.
– För mig och Nisse är det nog punken som ligger som grund. Och Robyn Hitchcock, för han gör så förbannat intelligent pop, menar Ola Jeansson.
– Slutligen, vad har ni för favoritöl?
– Pilsner Urquell, Beck’s och ett jugoslaviskt öl som smakar jord och mylla och heter Union!

Text: “The Big Boy”