Trots att Ebba Grön blev fullständigt sönderskrivna i svensk press, så är fortfarande historien om personen Joakim Thåström opublicerad. Det var alltid Ebba & Rågsved, Ebba & Droger eller Ebba & Sverige. Men aldrig Thåström & Musiken. Därav denna artikel. Problemet är bara att man inte fäster Joakim Thåström på papper. För att ge en representativ bild av honom krävs tillgång till fyrkanalsstereo och videokamera. Mellan varje nedskriven mening döljer sig djupa suckar, grimaser och viftande handrörelser som understryker det han just sagt, eller tvärtom poängterar att det var ironi utan allvar. Munnen säger en sak, ögonen en annan och ansiktet en tredje.

Ofta svarar han bara med ett eller ett par ord. Sedan får man som intervjuare lirka vidare. Med varierande resultat. Dessutom använder han ett helt osannolikt språk, en blandning av svenskt talspråk, engelska branschuttryck och många serietidningsliknande ljudeffekter som BOINK, SCHWOOSCH eller PUNK.

Trots att man aldrig riktigt vet var man har honom (han håller sig förståeligt nog på ett rejält avstånd, vis från tiden med Ebba Grön), så ger han ett mycket sympatiskt intryck. Hans otroligt energifyllda och positiva utstrålning smittar av sig. Skillnaden mellan den Thåström man sett på scen och den Thåström som nu sitter på andra sidan bordet är faktiskt obefintlig. Hoppas ni tycker om konserten vi arrangerat…

Hur kom det sig att du började lyssna på rockmusik?
– Jag såg Beatles på TV. Det var ett inslag från Liverpool i Aktuellt. Tror det var 1963 och jag var väl fem år.
– Min brorsa såg också inslaget, men tyckte det var helt kasst. Han började lyssna på Stones istället. Vilket jag också gjorde så småningom. Och sen blev det för min del bara Stones, Stones och åter Stones.
Första plattan du köpte?
– Första LPn var ”Get Yer Ya Ya’s Out” med Stones. Deras första liveplatta. 23.95 kr på Hördalens skivaffär. Det var då, omkring -70, som jag på allvar började köpa plattor. Innan dess hade jag väl köpt en del singlar, men kommer inte ihåg vilka.
Lyssnade du något på musikrörelsen, som började växa fram under den här tiden?
– Min brorsa var proggare så jag kom i kontakt med det. Han lade av med Stones ett tag och gick över till Dylan, Leonard Cohen, Pete Seeger, Tom Paxton och sånt. Fast det var inte riktigt jag med på.
– Sen lyssnade jag på Gunder Hägg och Hoola Bandoola Band. Kommer ihåg att jag köpte Hoolas LP till honom i julklapp. Annars var jag helt galen i Pugh vid den tiden. Men det är Hoola som inspirerat mig mest. Både musikaliskt och textmässigt.
Var du själv proggare?
– Jag har alltid stått till vänster och lyssnat på sån musik. Men under progg-perioden var jag för ung för att riktigt kunna vara med, även om jag gillade musiken. Så inte mig emot om någon vill kalla mig proggare.
Första konserten?
– Såg Stones på Råsunda 1970. Det var det första utländska bandet. Sen såg jag Hoola Bandola Band och Träd, Gräs & Stenar en massa gånger. En stor stark, tack.
Ditt första band?
– Jag började spela gitarr någon gång 74–75. Sen bildade jag band med några polare i klassen. Vi hette Early Midnight Blues Band.
– Nej, det var inget bluesband. Jag vet inte vad det var för något (skratt). Sättningen var i princip bara tre gitarrer. En av dessa hade bara tre strängar, så den fick liksom bli bas. Sen var det en kille som trummade på några gamla O’Boy-burkar.
Vad blev det i musikväg efter ”Get Yer Ya Ya’s Out”?
– Black Sabbath! Deras två första var jag helt slut på. Därefter Zeppelin, vars tredje LP jag fortfarande tycker är kanon. En kort tid efter upptäckte jag Faces. Och sen blev det Stones igen…
Har du alltid köpt mycket plattor?
– Nej. Det är ju främst en ekonomisk fråga. Förra året, då jag hade pengar, köpte jag en hel del plattor. Då åkte man ner till stan, köpte fem plattor och lyssnade på tre. Dagen efter köpte man tre och lyssnade på en. Nu händer det att man plötsligt upptäcker en platta som man helt glömt bort.
Hur många plattor har du?
– Vet inte. Har sålt av säkert ett hundratal. Somrarna innan Ebba, då man aldrig hade ett öre, så var två sålda LP lika med två vinare. Annars har jag aldrig haft mina skivor själv, har alltid haft dem tillsammans med andra. Så därför har jag inte en aning om antalet.
Du är ingen Vinyl Junkie då?
– Nej. Det är bara när det gäller Jam, Clash och Stones som jag har det mesta. Fast inte alla singlar. Och jag är absoolut inte sån att jag måste ha den och den pressningen. Stry är väl den i bandet som är mest diskofil.
Du lär lyssna en hel del på soul nu?
– Jovisst. Speciellt Norman Whitfield-prylar. The Temptations mellan 1969 och 1974 är jag helt såld på. Jag tycker i och för sig om tidiga Tamla också, men just nu är jag mest inne på det. Det är så otroliga arrangemang.
Du har sagt att du gillar texter typ ”Street Fighting Man”. Whitfields texter åt The Temptations är ju av samma typ.
– Ja. ”Brothers & Sisters”, ”Up Against The Wall” och såna fraser. Det gör starkare intryck på mig än kärlekstexter. Visst är det allmänpolitiska, lätt flummiga grejer, men det är ändå ett ställningstagande. Och att det sedan framförs med en otrolig känsla gör att det blir trovärdigt.
Ni har just påbörjat inspelningen av Imperiets debut-LP, hur tror du den kommer att låta?
– Jag vet faktiskt inte. Vi har inte kommit särskilt långt och skulle jag säga någonting nu så skulle det säkert inte stämma när plattan kom ut. Men jag skulle vilja att den skulle låta… Äh, det kan jag inte säga – det skulle bara bli en massa gapp från de andra. Men oss emellan skulle den låta som ”All The Million Sellers” med The Temptations. Men skriv inte det! Då mördar Gurra mig…
Ofta har man väl en ide om vilket helhetsintryck en LP ska ge. Tänkte du på liknande sätt innan någon av Ebba Grön-plattorna?
– Ja, före tredje LPn hade vi idéer om att göra en Stones-LP. Det var i alla fall Fjodors och min tanke. Men det blev ju varken hackat eller malet. Om man säger så. Men inför den här LPn tror jag inte vi har samma fasta idé.
– Man kanske kan säga att idén är att den inte ska vara slickad, som all annan musik idag. Först ville vi göra den live direkt i studion, men det sprack redan första inspelningsdagen. Men som sagt, jag vill inte prata om LPn förrän den är färdig.
Senaste singeln, ”Helrättsnettfel”, är i mitt tycke lika slickad som all annan musik idag. Texten är ju ungefär lika betydelsefull som Chattanogas senaste…
– Det är Strys låt, och jag kan inte ställa upp på hans grejer på samma sätt som jag kunde med Ebba Gröns. Då var det mycket mer en kollektiv pryl som alla kunde stå bakom. Att det inte är så emellan Stry och mig, det vet vi om. Och vi accepterar det.
Om du har varit i studion en hel dag och sedan kommer hem, har du då tyst omkring dig eller sätter du på en platta?
– Det beror på hur slut man är. Men oftast har man så mycket idéer som bubblar, man har massor av låtar i huvudet som man jobbat med i studion; så det blir att när man väl är hemma slänger man sig över bandspelaren och fortsätter spela in. Fast ibland vill man inte ha några idéer alls…
Läser du mycket om rockmusik?
– Nej. Jag ögnar igenom Schlager och köper ibland NME. Men det har jag inte gjort på väldigt länge. På senaste tiden har det dessutom varit få saker i Schlager som jag funnit intressanta nog att läsa.
Tycker du det är kul att bli intervjuad?
– Nej. Ibland kanske.
Är det några frågor du är väldigt trött på, eller några frågor du skulle vilja få men aldrig någon ställer?
– Nej. Men de här frågorna har aldrig någon ställt förut. Eftersom vi gett så få intervjuer den senaste tiden har det aldrig blivit riktigt tråkigt. Det var jobbigt ett tag innan man började säga nej.
Du har aldrig skrivit något själv?
– Jo, jag skrev ett reportage om Oasen en gång i tiden. I Brand, en gammal anarkist-blaska. Det var i början på Ebba-tiden. Dessutom skrev jag uppsatser om Stones i skolan, men vill ni läsa dem får ni nog leka detektiver och ringa upp min gamla klassföreståndare…
Var du bra i skolan?
– Nej. Kunde varit bättre… Jag läste helt enkelt aldrig läxorna. Hade svårt att koncentrera mig, som många andra.
Om du fick intervjua en person, vem skulle du välja då?
– Che Guevara eller Jesus. Någon utav dem.
Vilka konserter minns du bäst?
– The Clash på Grönan i Maj 1977. Såg dem också i Örebro tre månader senare. De två är de absolut bästa konserter jag sett. Det finns ingenting som tagit så mycket på mig. Jag blev helt förlamad.
– De såg otroliga ut. Jag höll på att dö när de gick in på scenen. Kom ut så här… Snea. Strummer skulle testa om guran funka – KRASCH! Helt galen tog han upp nån djävla tub och började spraya halsen så att rösten skulle komma igång. Sen 1,2,3,4 – PANG!
– Urpissigt ljud! Alla mina polare tyckte det var helt kasst, men jag blev helt tagen. De hade allt. Det bästa jag sett.
Såg du Pistols också?
– Ja. Fast det tyckte jag inte var något bra. Det var verkligen slutet på Sex Pistols man fick se. De var SÅ trötta, rörde sig bara i första och sista låten. Rotten bara hängde och Vicious såg dummare ut än vanligt. Jag var helt besviken. Men Stry såg Pistols på Roxy -76. Med Matlock. Det var något helt annat…
Andra bra konserter?
– Min tredje konsert är Springsteen på Konserthuset -75. Bör kanske nämna Stones 1973, bara för att få med dem. Sen finns det ju svenska band som varit jävligt bra. Grisen Skrikers första spelning på Rågsved Gården var AMAZING. Dag Vag var oxå kanon de första gångerna.
Vilka covers har ni kört?
– ”Rock’n’Roll Music”, ”Happy”, ”Born To Be Wild” och ”Jelly Road Gundrop”(?), en gammal Zappa-låt från 1965 som Fjodor diggar. Samt ”Staten och Kapitalet” och ”Tyna Bort”.
Vilka låtar tycker du är Ebbas bästa?
– ”Flyktsoda”, ”Svart & Vitt”… och ”Ung & Sänkt”! (skratt) Nej, det är inte så lätt, men någonting ditåt.
Det är ingen moralist som klagat på ”Flyktsoda”?
– Nej. Det är synd. Kunde gott ha blivit lite mer jidder om den texten.
Hur kom du på ordet ”Flyktsoda”?
– Min polare som jag bor ihop med använde det. Så jag sade till honom att det där tar jag!
Går du mycket på konserter?
– Nej, inte nu längre. Det finns ju inte så mycket att se. Sen har man inte tid pga allt spelande.
Tyckte du det var roligare förr?
– Ja, precis i början tyckte jag allt var bra. Något år senare tröttnade man. Då visste man hur de lät.
– Nu för tiden ser jag nästan bara Eldkvarn och Tant Strul. Dessutom finns det ju inget ställe för nya band att spela på.
– Jovisst, Ultra i Handen finns ju. Men dit ut kommer jag aldrig. Jag är säkert mycket slöare nu än förr.
Vad är skillnaden mellan Thåström 1978 och Thåström 1983?
– Jag vet inte. Fem års skillnad, det är säkert jättemycket. Klart att man har ändrats.
Vad hade du gjort om du inte spelat?
– Jag hade jobbat på något tråkigt jobb och mått tio gånger sämre. Hade varit totalt deprimerad, vågar inte ens tänka på det. Men den tiden kommer väl också.
Fanns det några band från Rågsved som inte fick den uppmärksamhet de förtjänade?
– Det där är bara en enda stor hype. Det fanns nästan inga band där. Däremot var det många band som åkte dit och spelade. Men det var inget speciellt. Musikföreningar som Oasen har det alltid funnits, det var bara att just den fick all uppmärksamhet.
Tycker du att rockmusiken ibland tas för allvarligt, att man lägger för stor vikt vid vad du säger?
– Ja. Jag fattar t.ex inte varför ni gör den här intervjun. Känner mig råallvarlig som sitter här och berättar vad jag lyssnar på. Vem fan är intresserad av det? Men som sagt, jag kan inte säga nej till fanzines. Nu har jag druckit några bärs, det gjorde jag medvetet för att göra det här roligare.
– Jag vet inte om någon människa kan tas för lite på allvar, men gentemot andra människor kanske jag tas för allvarligt. Jag har inte mer att komma med än vad andra människor har. Det är därför jag inte tycker det är så kul att ge intervjuer.
– Det finns många andra som har en mer genomtänkt uppfattning än jag, och som har tio gånger mer att säga. Folk intervjuar mig bara för att jag gör plattor, men för den skull är jag inte ett intressant intervjuoffer. Men säger jag nej så blir folk arga…
– Nu för tiden tar jag det inte så allvarligt längre, nu när Ebba Grön lagt av. Allt är mycket mer avslappnat. Den grejen fattade man inte då. Det är först efteråt man inser vilken upphaussad pryl det var. Det är skönt att vara nere på jorden igen.
– Förr var man påpassad varje sekund, fick underliga telefonsamtal och så där. Man märkte också på sin omgivning att man minsann spelade i Ebba Grön.
Är du inte rädd att du kommer att sakna en del av det gamla?
– Man kan inte förneka att det är kul att sälja mycket plattor och det är kul att det kommer mycket folk till konserterna. Det är självklart. Men man vet ju inte vad som händer med Imperiet heller.
Är inte Imperiet ett för litet band för att rymma två personer som Stry och dig?
– Jo. (tyst) Men det får tiden utvisa (skratt). 
Hade du velat fortsätta spela med Micke Hagström & The Cosmic Cowboys?
– Nej . Det var inte heller meningen från början att det skulle bli något längre samarbete.
Det var ett suveränt rockband, men du kanske gjorde så att Hagström själv kom lite i skuggan…
– Det var inte meningen i så fall. Jag hade inte tänkt stjäla någons plats. Bandet sattes bara ihop för att han skulle kunna komma ut och turnera.
Du var i USA ett tag, eller hur?
– Ja, jag var över i två omgångar.
Spelade inte du och Hagström i New York?
– Nja, det var så här. Neon Leon spelade och Hagström och jag som kommit dagen innan fick vara med. Hagström var nog med hela setet, men jag fick bara vara med på en låt för jag var för dålig… (skratt). Det var ”Around And Around”, något slags extranummer. Men det var på en mycket liten klubb, Left Banke. Neon Leon tillhör väl inte de stora stjärnskotten här i världen, om man säger så…
Ryktet förtäljer också att du åkte runt till en del klassiska Springsteen-platser…
– Så här var det faktiskt. Jag åkte dit med den polare jag bor ihop med, Micke Westerholm (ex Tant Strul). Vi hade fått spader på New York City och åkte dit. Väl framme tog vi Mickes VISA-kort och hyrde den minsta bil de hade på uthyrningsfirman. Enligt våra mått var den otroligt lång och stor och flott. På vägen till den plats vi skulle låg Ashbury Park…
– Det var löjligt. Visst var det fint, med utsikten över Atlanten och det där, men mer var det inte. Vi tog in på ett hotell, satte oss i baren och såg någon gammal porrfilm… Det är kanske kul där på sommaren, men då vi var där var det rena öken.
– Och jag är inte någon Springsteen-freak. Visst är han bra, men jag skulle aldrig åka till ett ställe bara för att han skrivit om det. Men när man ändå är i USA så kvittar det ju om man åker fem mil åt ett annat håll än vad man tänkt sig…
Finns det några plattor du skäms för att du gillar?
– Bellman älskar jag, men det skulle jag aldrig skämmas över. Det skulle i så fall vara ”Ein Bischen Frieden” med Nicole. Jag snodde den kassetten på en bensinmack förra sommaren då vi var på turné. En morgon vaknade jag upp med den sjungande i bakhuvudet, och tänkte att jag bara måste ha den. Men sen lyssnade jag på den högst ett par gånger, det räckte…
Några artiklar du blivit riktigt förbannad över?
– Nej. Jo kanske när Erik Hörnfeldt skrev att jag innan Ebba spelat symfonisk rock, vilket var helt taget ur luften. Sen skrev han en annan gång att Ebba Grön skulle bli ett sjumannaband. Att Ampull skulle bli vår nye gitarrist. KSMB blev skitsura över att vi försökte sno deras gitarrist. Alltihop var djävligt pinsamt eftersom inget var sant.
Till sist – vi tänkte ha en del listor i tidningen. Vill du göra din Tio i Topp?
– Jaaa! Det har jag väntat på i tre år på att få göra. Det är en sån hemlig passion man gått och drömt om…

NIO LP-FAVORITER

BRUCE SPRINGSTEEN ”Born To Run”
THE ROLLING STONES ”Get Yer Ya Ya’s Out”
DAVID BOWIE ”Ziggy Stardust”
THE CLASH ”London Calling”
THE TEMPTATIONS ”All The Million Sellers”
THE LAST POETS ”Right On”
IGGY POP ”The Idiot”
THE ROLLING STONES ”Exile On Main Street”
THE JAM ”Setting Sons”
(utan inbördes rangordning)