”ROCKHISTORIEN ÄR INTE KONSTANT utan måste ständigt skrivas om”, skrev Jan Gradvall i POP #1 i en artikel som från början var en recension av en Talking Heads-samling.
Det är kanske lättare med popmusiken, där en bra melodi alltid är en bra melodi, men även i detta fall måste en revidering ske. Det gäller framför allt frågan vem som uppfann popmusiken och i vilket land den har trivts bäst.
Ska man tro den svenske popkritikern är det engelsk popmusik som gäller. Det stora landet i väster nämns sällan och skulle det någon gång hamna på tapeten talar den svenske popkritikern om ”den där amerikanska powerpopen” (trots att artisterna kan låta helt olika). Som i och för sig beundras på avstånd men som ofta avfärdas med uttryck som ”ringande Rickenbackergitarrer” och ”sextiotalsinfluerad” — den utvecklar ju inte popmusiken.
Men när Blur, en av de senaste årens två—tre mest populära engelska grupper, upptäcker Kinks och Small Faces, blir kritikern mäkta imponerad och talar om utveckling…
Epitetet ”powerpop” verkar dessutom användas i alla möjliga sammanhang nuförtiden. En svensk morgontidning kallade till och med Bear Quartet för powerpopgrupp…
Den svenske popkritikern följer den engelska popscenen minutiöst och skryter gärna inför läsaren med alla citat denne hämtat från den engelska musikpressen.
Kritikern är i viss mån ursäktad eftersom det stora landet i väster är svårt att greppa och de amerikanska popartisterna ofta ligger på små bolag. (Man måste dessutom ge en eloge till de brittiska skivbolagen, som verkar betydligt mer lyhörda för ny popmusik än sina amerikanska kollegor.) Men det är ändå en klen ursäkt för att begränsa sina tidningsinköp till NME, Melody Maker, Vox och Select.
Under några månaders tid har jag dessutom pratat med ett flertal musiker och skivbolagsfolk i USA, och de säger att popscenen exploderat de senaste två—tre åren. Men för den svenske kritikern verkar det fortfarande gå fem engelska popband på varje amerikansk motsvarighet, trots att det går ungefär lika många fler amerikanska invånare på varje engelsk.
Ekvationen går definitivt inte ihop. Pophistorien visar att det nästan har varit lika illa varje årtionde, med den så kallade ”British invasion” i USA 1964 som det värsta exemplet.
Den befintliga poplitteraturen hävdar ofta att popmusik inte existerade före ”Love Me Do” och att åren 1960—62 var döda år.
Men vad hände i USA under de åren? Flickpopseran hade givit den ena klassiska poplåten efter den andra; Phil Spector hade redan 1961 revolutionerat producentyrket (i England gick inspelningstekniker fortfarande omkring i vita rockar…); det fanns flera artister (Everly Brothers, Brenda Lee, Del Shannon med flera) som gjorde ljuv popmusik och Motownpopen (jo, jag kallar den pop) var på väg att erövra USA.

Sedan kom den brittiska invasionen och alla glömde det som dittills hänt under sextiotalet. Men vad fick vi för engelska grupper? Vi kan bortse från de mer pinsamma inslagen, typ Freddie & The Dreamers, Gerry & The Pacemakers och Herman’s Hermits, men om man dissekerar några av de mer kritikerrosade grupperna blir resultatet ändå förödande.
Hollies började egentligen inte skriva egna A-sidor förrän på sin trettonde singel, ”Stop! Stop! Stop!”, hösten 1966. Av de tolv tidigare var hälften amerikanska original.
Och hur var det med Searchers? Jo, där talar man fortfarande om gruppens ”förmåga” att hitta okända amerikanska låtar och ”göra om dem på ett personligt sätt” (vilket i nio fall av tio innebar att de gjorde en sämre version).
Det paradoxala är alltså att en hel del av låtarna från den ”nydanande” brittiska invasionen var just cover-låtar, modell sämre, på amerikanska original (vilket även gäller en del av de engelska rhythm’n’ blues-grupperna med tidiga Stones och Animals i spetsen).
Men det är ändå den engelska sextiotalspopen som det fortfarande talas om med vördnad och som fortfarande betingar häpnadsväckande priser på samlarmarknaden.
I samband med denna artikel stöter jag på signaturen Rev. Tommy Parasite, en minst sagt partisk medlem av homo sapiens, men han har en del intressanta åsikter.
”The English are always talking about how The Beatles brought rock’n’roll of age, and established England as the source of all originality in pop music ever since. Typical humility from a race ashamed to admit their imperialistic Empire is a forgotten chimera and all that remains is an island of self-righteous peasants who couldn’t even make socialism work.
What in fact did The Beatles ever do? They started by finding a new form of American music to imitate —Motown soul, which they combined with slavish tributes to Chuck Berry, Everly Brothers and Little Richard, adding a little harmonica.”
Beatles talang och betydelse kan knappast överskattas, men det är en överdrift att de skulle ha uppfunnit sextiotalspopen.
Den uppfanns redan 1957, när Buddy Holly spelade in ”Words of Love” (som Beatles mycket riktigt gjorde en cover på sju år senare).
Det är inte bara soundet som låter sextiotalspop, i hans grupp The Crickets ingick den klassiska instrumentsättningen från sextiotalspopen: två gitarrer, bas och trummor.

Buddy Holk fortsatte sedan med ”Maybe Baby”, ”Everyday” och ”Weil All Right”, utmärkta exempel på just sextiotalspop.
Jag märker att flera av Jan Gradvalls teorier om Talking Heads även passar in på Beatles sätt att göra pop:
”Vad Talking Heads gjorde var att uppfinna något som redan fanns. De experimenterade, sökte nya vägar, ifrågasatte den vita rockmusikens ramar, tänjde på dem, och lyckades till slut uppfinna något som slog världen (nåja) med häpnad.”
Men var Beatles egentligen först med att tänja på ramarna?
I Kalifornien satt Brian Wilson och uppfann sin variant av popmusiken redan 1961; instrumentsättningen var två gitarrer, bas och trummor. Beach Boys hade spelat in två singlar och spelat in ett album innan ”Love Me Do” nått skivdiskarna. De hade dessutom gjort ren och oförfalskad sextiotalspop i låtar som ”Hawaii”, ”In My Room”, ”Car Crazy Cutie” och ”Cherry Cherry Coupe” innan Brian Wilson ens hört talas om Beatles.
Tänk på att Brian Wilson under denna tid var den ende låtskrivaren i Beach Boys och att han från och med gruppens tredje album, ”Surfer Girl” (hösten 1963), dessutom blev producent.
Rev. Tommy Parasite fortsätter: ”Brian Epstein admitted that The Beatles would never have made it in England with their original concept of black leather and raw rhythm-’n’blues. It was he who cleaned them up, bobbed their hair oh-so-cute, dressed them in starched shirts and ties with matching jackets, in short, all the music hall trappings the British cling to like the broken toys of a vanished childhood.”
En grov överdrift? Visst, men vad hade hänt om John Lennon blivit skjuten, säg, den 8 december 1964?

Signaturen ”Sgt. Pepper” har svaret: ”1963—64 var Paul McCartney i första hand en lätt förvirrad bossa nova-musiker med smak för överblivna paradnummer från Broadwaymusikaler och söndagsshower i West End. Hade inte Lennon hållt ett stadigt tag om rodret under de första åren skulle Beatles förmodligen existerat fortfarande, som en aningen luggsliten bossaorkester med huvudsaklig marknad på turisthotellen runt Svarta Havet, varvat med säsongsspelningar i Blackpool och på Isle of Man.” (Trots att det står Lennon-McCartney på låtarna, skrev John Lennon exempelvis 75 procent av materialet på ”A Hard Day’s Night”.)
Lennon kunde inte ha fullständig kontroll utan McCartney lyckades släppa ut music hall-hyllningar eller odrägliga ballader som ”Till There Was You”, ”Yesterday”, ”Yellow Submarine”, ”Good Day Sunshine”, ”When I’m Sixty-Four”, ”Honey Pie” och ”Maxwell’s Silver Hammer”.
Och vad talade Beatlesmedlemmarna vitt och brett om under de tidiga intervjuerna? Jo, sin kärlek till amerikansk rock och — inte att förglömma — pop, med Buddy Holly, Phil Spector, flickpopsgrupperna och Motown i spetsen.
Under det tidiga sjuttiotalet försökte de amerikanska popgrupperna återvinna förtroendet för den försvunna popmelodin, ofta i kombination med ett tyngre sound. Grupperna hette Big Star, Flamin’ Groovies, Raspberries, Stories, Dwight Twilley Band och låter lika bra i dag.
I England lät man den dåliga smaken breda ut sig; music hall iklädd platåkängor och glitter. Resultatet blev Bay City Rollers, Racey, Smokie och Sweet. En av grupperna fattade åtminstone vad de höll på med och döpte sig till Mud.
Det slår mig att de flesta av gruppmedlemmarna, trots att de riktade sig till tonårsmarknaden, faktiskt hade varit igång sedan sextiotalet i olika grupper. Till och med Shane Fenton, som inte haft en hit på över tio år, gjorde stor succé under namnet Alvin Stardust, liksom Gary Glitter, som försökt slå igenom i nästan femton år under diverse olika artistnamn.
De riktigt talangfulla engelska popgrupperna i början och mitten av sjuttiotalet, Brinsley Schwarz, Ducks Deluxe och Kursaal Flyers, tvingades harva på pubarna och fick raskt det bekväma och det smula nedsättande epitetet ”pubrock”.
New wave-eran 1976—79 var mer jämn länderna emellan och den perioden finns det inte så mycket mer att orda om.

På åttiotalet gjorde britterna ”revolution” med sin ”moderna” popmusik, ofta präglad av någon sorts löjlig faiblesse för romantiken. Synth var ett vanligt förekommande instrument. (Lägg märke till att det inte är instrumentet i sig som jag reagerar mot, utan att det råkade komma fram så många talanglösa grupper som använde sig just av synth.)
I Sverige hyllade tidningen Schlager den aktuella engelska pop- och rockmusiken, men kära läsare: hur länge sedan var det ni plockade fram era plattor med ABC, Bronski Beat, Echo & The Bunnymen, Heaven 17, Orchestral Manoeuvres In The Dark och Simple Minds?
Till och med Lars Nylin, en av de största förespråkarna för den nya engelska musiken i början av åttiotalet, erkände sina tidigare synder i en recension i POP #1. ”Under varje pophistorisk era spekuleras det om vilka haussade nykomlingar som längre fram i karriären ska komma att rubriceras som ’tidlösa’. Det är bara tio år sedan som många, undertecknad fanns definitivt bland dem, var övertygade om att Simple Minds hade den sortens kvalitet. Varför det inte blev så är uppenbart redan efter några sekunder av samlingsalbumet ’Glittering Prize’. Den bombastiska kaskad som inleder ’Waterfront’ känns exakt så genomskinligt planlös som jag i dag minns popåret 1984.”
Med denna, för britterna så förödande tillbakablick, kanske nittiotalet trots allt blir den brittiska popens bästa årtionde.