Egentligen tycker Ulf Dageby inte om att göra plattor. Men han gör det för att få komma ut och spela.
Mannen som var den musikaliska motorn i Nationalteatern med skivor som sålde i jätteupplagor, som startade om på egen kula och fick ut sin första soloplatta i över 15.000 exemplar.

— Hårddrar man, kan man gott säga att jag gör plattor för att lägga en grund för att få komma ut och spela. Du kan inte få spelningar idag om du inte har kommit med ny LP, som dessutom ska vara bra och innehålla fräcka låtar.
Ulf Dageby reagerar mot utvecklingen som råder inom dagens rockmusik. Skivor är det väsentliga, det är där pengarna finns. Turnerar gör man för att backa skivförsäljningen och med de jätteuppsättningar många band tvingas gå ut med, för att kunna låta som på platta, går det med nöd och näppe ihop ekonomiskt.
— Tyvärr har det blivit så att det råder ett väldigt produkttänkande inom rockmusiken idag. Man glömmer att musik är att spela inför en publik, att känna svetten, pulsen och förhoppningsvis den elektriska spänning som uppstår mellan folk på scenen och publiken.
Visst kan plattor och skivinspelningar ha ett egenvärde, men Ulf menar att balansen mellan scen och studio har förskjutits idag.
— Situationen är rent sanslös. Tidigare var det ju så att man spelade ute i kanske tio år, då upptäcktes man och fick göra en platta.
— Jag inbillar mig, jag kan ha fel, att jazzmusiker har en helt annan inställning till spelandet än många i rockbranschen. För jazzmusiker är det väsentligaste att komma ut på festivaler och klubbar, att få uttrycka sin musik och sitt skapande inför en publik. När de sedan gör en platta handlar det också ofta om liveinspelningar. Dom har den där heta lusten att vara ute bland människor med sin musik.

Video till varje pris

Utvecklingen idag går mot singlar och rockvideos. Målet tycks vara för unga färska band att få göra skivor, inte stå inför en publik. På de senare åren har också videos varit det stora målet att ställa upp.
— Jag tycker det är beklämmande att se hur unga musiker förnedrar sig till vad som helst för att få göra en video. Jag smäller av när jag ser dom här gymnasiala försöken som verkar vara skrivna av nån i första förberedande. Många band blir tydligen så imponerade av att få göra en video så dom går med på att reducera sig till infantila nollor och göra saker som är så löjliga att man skäms å deras vägnar när man ser det.
Ulf Dageby har hunnit bli 40 och kan idag luta sig mot erfarenheter som musiker under 20 år. Han började med att spela klarinett i tradjazzband i sin hemstad Göteborg. Han kom till Lund och kom i kontakt med Lilla Teatern, som sedemera blev Nationalteatern. Han har gjort tre år som pub-trubadur på saligen insomnade ställen i Göteborg som Hans och Greta och Sven Dufva.
— Det var en intressant och lärorik tid. Tre timmar varje kväll fem dagar i veckan. Man hade inte en publik som enbart lyssnade, dom fanns med hela tiden. Och man breddade sig verkligen, på repertoaren fanns Taube, Ferlin, Dylan, Beatles, Stones, ja allt.
Runt -72 vaknade intresset för rockmusik på allvar. Och för att slänga den akustiska gitarren och börja spela el.
— Jag har ingen rocktradition att falla tillbaka på. Det var mycket jazz, storband, dixieland och annat. Visst lyssnade man på Beatles och Stones, men det var aldrig min musik då.

Nationalteatern

Men nyfikenheten väcktes och Dageby satsade på vinnande toner; aggressiva solon och Chuck Berry-riff. När man hör hans uppvisningar idag förundras man över att killen bara spelat elgitarr på allvar i tio år och att han har rötterna i dixieland. Antingen är Dageby ett musikaliskt geni eller också är det inte så svårt att lära sig spela fräck rockgitarr.
Sanningen ligger förmodligen någonstans mittemellan.
Med Nationalteatern och sedemera Nationalteaterns rockorkester följde hektiska år på turné i dess följe kom Tältprojektet. Dageby klev mer och mer fram som en av Göteborgs fräckaste gitarrister. Kanske inte den mest tekniskt drivne, men med en härlig attack och känsla.

Som på plattan…

Nu står han med en egen karriär, eget band och soloplattor. ”En dag på sjön” markerade starten för hans nya karriär.
Och för att vara en man som tycker plattor är något man måste göra för att få komma ut och spela, lägger han ner oerhört mycket energi och tankeverksamhet på skivorna.
Men nu är det så en gång för alla med Ulf Dageby att när han gör en sak, vill han göra så ordentligt ifrån sig som möjligt.
— Jag lägger ner mycket energi på att låtarna som dom presenteras på platta också ska gå fram live. Jag skulle lätt kunna hålla på en vecka med att lägga på effekter, ett klick där, en motpunkt där. Men jag vet att man binder ett gigantiskt risknippe åt sig själv när man ska ut och spela det.
Dageby försöker lägga band på experimentlustan — men samtidigt driva på sin egen utveckling med att försöka lära sig de små fina effekterna, att hitta tangeringspunkterna mellan scen och skiva.
— Det är en hel vetenskap, men jag har en känsla av att jag har hittat ett sätt som kan fungera. Jag tror att det går att få en platta att låta fräckt och intressant, samtidigt som steget till scenen inte är för stort.
Det handlar om en balansgång.
— Det är farligt om människor blir besvikna när dom hör en låt live. Att det inte alls låter som på plattan. Man måste vara vaken på att somliga saker förändras å det grövsta.
Ett exempel är gitarrsolon.
— Att se någon göra ett solo är en sak. Se hur nån jobbar med svajarmen, svettas, det vrålar från förstärkaren. Allt är häftigt. Men tro inte att du kan gå in i studion och göra det på samma sätt.
— En platta är något du ska lyssna på gång på gång. Du ser inget framför dig, du har bara musiken rätt ut ur högtalarna. Jag tror man måste skriva ner solona man ska ha med på en platta, man måste ha en tanke rätt igenom med solot, det måste finnas en knorr. Ett solo på en platta är något bestående.

Nytt band

Nu är i alla fall uppföljaren till ”En dag på sjön” i princip färdig. Och därmed kan Ulf ge sig ut på vägarna igen.
Det blir ett litet intimt kapell på fyra man — gitarr, bas, piano och trummor. Han tror på att kommunikationen och möjligheten att improvisera ökar i takt med att antalet musiker på scen sjunker.
— Visst blir det lättare att komma samman med färre musiker i en grupp och man behöver inte släpa runt på en jätteanläggning. Medhörningen fungerar enklare, vi står ju i princip på varandra på scen. Och hör man varandra bättre, ja då spelar man också bättre — det är en självklarhet, tycker jag.
Han tar ett exempel med den engelske målaren Turner.
— Den mannen använde bara fyra färger livet igenom till sina akvareller. Han försökte driva sitt målande så långt som möjligt med de begränsningar de fyra färgerna innebär. Och när man ser hans verk, inser man att med lite fantasi och vilja kan man åstadkomma mycket med fyra färger.
Dageby har alltså också valt att hålla i en palett med fyra färger.
— Det finns så mycket att göra med den sättningen vi har idag. När man begränsar antalet instrument tvingas man söka nya vägar.
Dageby vill bara dra gränsen åt andra hållet också, åt puritanism.
— Det finns ingen anledning att gå till överdrift när man är i en studio. Resonemanget om ”inga pålägg”, ”första tagningen” och allt sånt där begriper jag inte. I en studio finns ju allt, men effekter och finesser ska man använda med måtta, tycker jag. Salta och peppra lite där det behövs.
— Men det är intressant att undersöka om man med fyra instrument kan spegla det man vill kunna uttrycka; glädje, mjukhet, hets och vrål. Jag är mycket road av att försöka komma fram till hur långt man kan driva sin musik med givna ramar.

Låtskrivaren

I och med att solokarriären startade mötte man också en ny Ulf Dageby som låtskrivare. Det är små stories, små bitar i verkligheten, ur tillvaron eller ur drömmen. Helhetsintrycken man försökte ta i teatern på de stora breda sammanhangen har ersatts av tårtbitsstora betraktelser.
— Mitt låtskrivande är en ständig kamp mot det mässande, pretentiösa, storslagna, svulstiga. Jag försöker nå enkelhet. Texterna idag ska vara enkla. Jag håller ofta på att vrida och vända på formulering, ibland lyfter jag bort ord eller hela meningar som känns för pompösa.
Skillnaden mellan dagens texter och de i Nationalteatern är ju ganska stor?
— På sätt och vis kan man ju säga att teatermusiken jag var med och gjorde var långt ifrån vad jag sedemera skulle komma att göra, men nu råkar det samtidigt vara så att då var jag med i ett gäng där tankar och ideologi sammanföll. Vi hade samma idéer.
Men till slut blev det för många färger på paletten?
— Ja, låt oss säga att jag upptäckte att jag hade egna oöppnade färgtuber hemma i min garderob som jag ville pröva. Visst, det konstnärliga har inte kommit loss förrän nu, men man får aldrig glömma att förutan åren med Nationalteatern hade konstnärligheten överhuvudtaget aldrig kommit igång.
Jämförelsen mellan målning och låtskrivande är ganska naturlig när det gäller Ulf Dageby. Många av hans betraktelser är små verk, hans bildspråk och associationer är verbaliserade tavlor.
— Jag är en berättare. Mina texter blir aldrig några rapporter direkt från mitt eget vardagsrum, som nya plattor med Lundell och Afzelius.
Men självklart visar Dagebys tavlor en bit av honom själv. Det är ju han som väljer bilderna som förmedlas.
— Abstrakt sett blir det ju också en personlig rapport. Gör jag en låt om någonting betyder det givetvis att det är något jag bryr mig om, något som har fångat mig. Men man löper ju alltid risken människor inte berörs av det.
Ibland har det också hetat att Dageby blir lite väl krypisk.
— Jag är medveten om det, men för mig är det ju kristallklart och gjort i en ärlighet. Men självklart måste man vara vaken för den typen av kritik.
Det har också sagts om Dageby att hans textsnickrande idag är fjärran från det han gjorde med Nationalteatern, att det undras över var man har honom?
— Jag tror att det paradoxala har hänt, att det är nu man börjar se var man har mig. Att nu har jag hittat ett sätt att skriva på och att detta är Ulf Dageby.
— När man blir äldre ser man verkligheten på ett annat sätt. Man kan ta saker med lite humor och distans, men det har inget att göra med att lämna sina ideal. När man upptäcker att världen är betydligt mer komplicerad än man en gång trodde, när man inser att ens vetandet inte är allsidigt, tar man sig själv med en nypa skämt. Men det har inget att göra med att överge något.