Det var på 40- och 50-talet som den svenska jazzen fick riktig fart. Arne Domnérus, Roffe Ericson, Åke Hasselgård, Lars Gullin, Putte Wickman — alla slog de igenom då.
Bengt Nyquist berättar om den svenska jazzens guldålder.

Den svenska jazzen började formas under 20-talet. Under 30-talet utvecklade den sig till en av de bättre europeiska formerna av denna, genuint amerikanska musik. De tre kanske viktigaste namnen i 30-talets svenska jazz var intervjuade i nr 12/82 av HM, Thore Jederby, Gösta Törner och Thore Ehrling.
40-talets första hälft var en rak fortsättning på den swingmusikpräglade jazz som spelats under 30-talets sista år, kriget isolerade oss från utvecklingen i USA. Och svensk jazz var fortfarande en avbildning av amerikansk jazz, några nationella drag av den typ som senare namn som Jan Johansson och Lars Gullin gav den fanns ännu inte. Man kan dock säga att amerikansk jazz spelades och sjöngs med utpräglad svensk dialekt…

CHOCKVERKAN

1946 kom Don Redman med ett 14-mannaband till oss, den förste i raden av en sedan dess närmast obruten rad av amerikanska jazzgästspel. För de svenska musikerna och jazzvännerna stod det alldeles klart att något nytt hade hänt på andra sidan Atlanten. Orkestern förfogade över solister som trumpetaren Peanuts Holland, trombonisten Tyre Glenn och tenoristen Don Byas. Speciellt den senare spelade på ett harmoniskt djärvare sätt än någon dittills hört i vårt land. Djärvare skulle det bli. Året därpå anländer först Austin Coles lilla band som, utan att vara särskilt märkvärdigt, lanserade bopfraser även om just ordet ”bop” ännu inte var särskilt välbekant. Mot slutet av året kom basisten ”Chubby” Jacsons ”fifth dimensional jazz group” hit och nu handlade det enbart om bop, ”re-bop”, senare ”be-bop”, som man till en början kallade den nya musiken, en musik med flera år på nacken i USA.
Stora skrällen kom när Dizzy Gillespies storband under senvintern 1948 lyckliggjorde Sverige. Lyckliggjorde förresten, jazz-Sverige delades i två hälfter; för och emot be-bop. Striderna var hätska, inte minst i landets båda jazztidningar Orkester-journalen och Estrad. Insändarspalterna var rikt dekorerade med allehanda invektiv och djupsinniga analyseringar. Även proffsmusikerna delade sig i tvenne läger. De äldre kände sig utanför gemenskapen medan de yngre vädrade morgonluft. Ett typiskt exempel på detta är trumpetaren Gösta Törner. Han uttogs till den elitorkester som på jazzfestivalen i Paris 1949 skulle representera Sverige. De övriga var klarinettisten Putte Wickman, saxofonisterna Arne Domnérus och Carl-Henrik Norin, pianisten Reinhold Svensson, basisten Simon Brehm, trumslagaren Sven Bollhem och sångerskan Alice Babs. ”Jag kände mig mycket gammal i det sällskapet” har den nyligen avlidne Törner berättat i en efterlämnad intervju. ”Många hade väntat sig Roffe Ericson i stället för mig. Dompan och han hörde ju ihop med samma generation som de andra och jag tyckte jävligt illa om bop men gjorde vad jag kunde för att imitera vad jag hört andra göra. Jag kan inte säga att jag nånsin lyckades.”
I efterhand har både Domnérus och Wickman tagit avstånd från sina musikaliska insatser i Paris. ”Vi var bara epigoner, de enda som var mogna för en så stor uppgift var Törner och Reinhold” har Domnérus med skärpa framhållit i ett radioprogram bland annat. Hur som helst, svensk jazz blev onekligen internationellt uppmärksammad, man kan tala om det största genomberättet någonsin även om bättre musik senare åstadkommits utan att alls väcka sådant uppseende.

”THE GOLDEN ERA”

Bland de musiker som ”slog igenom” som solister under 40-talet märks namnen Arne Domnérus, Rolf Ericson, Gösta Theselius, Carl-Henrik Norin, Reinhold Svensson, Åke Hasselgård och, i decenniets slutskede, Lars Gullin. De tre förstnämnda hade speciellt uppmärksammats i det band som Lulle Ellboj ledde under några år på Vinterpalatset från och med julen 1943. Norin, bördig från Norrbotten, kom till Örebro för att studera till ingenjör. Han spelade tenorsax i stadens storband, The Whispering Band, där han livligt uppmärksammades. Via proffsdebut i Gösta Tönnes Malmöband kom han till Thore Ehrlings orkester 1941 och blev raskt, tillsammans med Gösta Theselius, vår meste tenorsaxofonist sedan veteranen Zilas Görlings 30-tal.
Reinhold Svensson slog igenom som pianist hos Hasse Kahn som ledde en liten svängig grupp på Nalen. Putte Wickman, som också fick sitt genombrott under 40-talet hos en före detta Nalen-kapellmästare, Arthur Österwall, tog sedan över Kahns band. 1948 lanserade Putte sin sextett med klassisk Goodman-formering, ”drömsextetten” hette den i Nalen-direktör ”Topsy” Lindbloms ordrika och fantasifulla annonser i Stockholmspressen (fritt hämtat efter den sextett som Armstrong året innan besökt Sverige med).
Åke Hasselgård kom från Bollnäs, studerade senare i Uppsala och kom därvid med i en amatörorkester, Royal Swingers, som 1941 vann en orkestertävling, arrangerad av Orkesterjournalen. Hasselgårds klarinettspel var mycket präglat av idolen Benny Goodman. 1947 åker han, senare också Rolf Ericson till USA. De är förvisso inte de första svenska jazzmusiker som emigrerar men de är utan tvekan de enda som lyckats etablera sig med publik framgång i USA:s hårda musikklimat. Efter mycket umbäranden kommer Ericson in i Charlie Barnets trumpetsektion och blir senare en av Ellingtons många solister medan Hasselgård lyckas med konststycket att bli medlem i Benny Goodmans nystartade septett våren 1948. Efter det engagemanget lanseras han med en egen grupp på 52nd street i New York och är på god väg att bli ”stor” när han hastigt omkommer sommaren 1948 i en trafikolycka.
Lars Gullin kom från Gotland för att studera piano på Musikhögskolan. Bakom sig hade han bl a en karriär som militärmusiker, ett gotländskt mästerskap på dragspel samt ett musicerande i amatördansbandet The Evergreens. För att försörja sig i Stockholm spelade han med i Charles Redlands orkester en tid. Sedan var han hos Arthur Österwall på Maxim (Hökens gata vid Götgatsbacken) när han hösten 1949 kom till Seymour Österwalls orkester. I Arthurs kvintett spelade Gullin klarinett men hos bror Seymour blev det både altsax, fiol och dragspel. Seymour Österwall har i en efterlämnad intervju berättat hur glad han var över den mångsidige Gullin. ”På tango spelade han dragspel och i valserna fiol, ingen av oss anade hans jazzmusikaliska begåvning. Men så slutade Curre Blomquist och jag övertalade med milt våld Lasse att gå över till barytonsax. Det tog ett bra tag innan han var övertygad om att det instrumentet var något för honom”.
Pianisten Rolf Larsson, också han en av de musiker som fick sitt genombrott i Lulle Ellbojs orkester på Vinterpalatset, spelade vid den här tiden i Seymours orkester. Så här säger han i dag: ”Jag och Jack (Norén, trumslagare hos Seymour) brukade jamma i pauserna med några av grabbarna i bandet. Vår tenorstjärna var då Roffe Blomqvist och han hade givetvis alla solo i saxsektionen så han var ju med när vi jammade också. Ingen av oss hade hört Lasse nånsin spela ett solo så vi frågade om han ville vara med oss. Litet tveksamt ställde han upp och herregud… vi höll på att få spader allihop. ’Du e’ ju bra ju!’ sa’ Jack och vi andra var alldeles mållösa. Sen var han alltid med oss och jamma och snart fick han ju också solouppgifter i orkestern med.”
1951, när den svenska jazzen blommade som allra rikast, drog Arne Domnérus in som kapellmästare på Nalen. Kapellmästarskapet delade han till en början med den för en tid från USA hemvändande Rolf Ericson. Andra som var med var Gullin, Rolf Blomqvist och Jack Norén. Orkestern blev raskt inte bara en mycket populär dansorkester utan också Sveriges främsta jazzorkester. Man dansade ju fortfarande till jazzmusik i Sverige. Och det är nu som allting av betydelse börjar hända på allvar.
Gästbesöken från USA var många och celebra. Merparten av de ledande solisterna och orkestrarna gästade oss, flera av gästerna spelade in skivor med svenska jazzmusiker. Jazzen var en bruksmusik som förekom i stor mängd på skiva, i radio och på film. Jazzmusiker hade mängder av jobb att välja på, klicken av studiomusiker var större än någonsin tidigare, danssalonger och restauranger hade dans varje kväll med främst jazzmusiker på estraden, radion gav jazzlyssnarna musik via radieringar från konserter, danspalats eller i studioproduktioner.
Fortfarande rådde en uppdelning av tradionalister och modernister. De senare hade övergivit den under en kort tid blomstrande bopen för ”cool”-musiken med Konitz, Gets och andra som förebilder. Traditionalisterna kämpade främst inom skolorkesterarnas domäner för en jazz som hade sina rötter i New Orleans medan swingvännerna för ett tag kände sig övergivna och i minoritet.

forts nästa nummer