ROLLINS BAND
Forum, London

Rollins är Rollins och Rollins är ett unikum. Punkt slut.
Henry Rollins fick nyligen frågan om det inte är dags att ta en paus. Mannen sliter i stort sett varje dag.
— Jag vågar inte stanna upp, risken finns att jag inte kommer tillbaka, erkände han.
Han framstår fortfarande som en frustande boxare som inte kan vänta på att gonggongen skall annonsera nästa rond. Han varken kan eller vill sluta.
Dessutom vill Rollins göra saker annorlunda. Allt som vi har lärt oss att älska och hata med grandiosa rockkonserter frångår muskelberget.
Inget annat än bländande starkt vitt ljus lyser upp hela scenen. Reflexionerna från trummisen Sim Cains cymbaler är det närmaste ett ljusbyte vi kommer. Vi får Rollins rakt upp och ner i den mest nakna form. Och det är på gott och ont.
Den som väntar sej kläm-käcka hoppa-runt-visor blir grymt besviken. Rollins presenterar sej på ett helt annat vis.
Under fjolårets sommarfestivaler testade Rollins enbart nytt och oinspelat material. Nu kör bandet fjorton låtar, varav ett dussin från senaste albumet ”Weight” och två purfärska stycken. Förvillande och djärvt, men Rollins besitter den enastående lyskraften som på ett djuriskt vis entusiasmerar i varje fall mej.
Jag tänker inte rabbla repertoaren — det är ju bara att kolla in ”Weight” för en nästan komplett setlista.
Bland höjdpunkterna var ”Alien blueprint”, bandets bästa låt ”Liar” (med diaboliskt skratt från Rollins), senaste singeln ”Disconnect”, outgivna ”Right here, too much” och en purfärsk låt vars titel aldrig avslöjades.
Rollins berättade om en bekant som gjort tre turer till kriget i Vietnam — ”’68… ’69… ’70… flashbacks, paranoia, suicide” upprepades gång på gång och ledde in bandet i något som lät som det mörkaste Rollins någonsin gjort. Den återkommande meningen ”When I die” illustrerade soldatens flashbacks på ett mycket verklighetstroget vis. Omedelbar utgivning, tack!
När Rollins är som mest laddad är mellansnacket briljant. Innan pratiga ”Tired” skriker en kille i publiken ”asshole” till Rollins, som efter ett tag inte kan låta bli att fräsa tillbaka.
— Kanske skulle jag slå honom på käften, men det är väl en stackare som bara har en pappa, en dum brorsa och en äcklig syrra i sitt liv, så jag fortsätter med nästa låt.
Han låter så stark och strikt att en engelsman bakom mej kommenterar att Rollins borde tillhöra FBI. En intressant tanke, faktiskt.
Introduktionen av ”Divine object of hatred” är fenomenal.
— Ni vet det där med att betala för en kvinna… att se henne klänga kring en pelare och sakta strippa. Om man säger ”jag älskar dej” kan det tolkas på 150 olika sätt, men om man säger ”jag hatar dej” kan det bara tolkas på ett vis.
— Det finns två orsaker till att killar betalar för en kvinna.
a) av rädsla för dem,
b) av hat mot dem.
— Grabbar! Visa aldrig att ni är rädda för en kvinna. Då får ni aldrig ett ligg!
Han må ha en bister uppsyn, men han är en lustig jäkel, den där Henry Rollins.