ELECTRIC BOYS
Marquee, London

Att förlägga sitt första gig efter releasen av ”Freewheelin'” i ett land där den inte ens är släppt kan tyckas vara ett djärvt grepp.
Electric Boys är i London för att göra reklam för sitt nya album och den kommande förbandsturnén till King’s X.
Officiellt heter det att engelska Polydor inte skulle arbeta tillräckligt hårt med plattan och därför har rättigheterna gått till den oberoende etiketten Music For Nations. Andra säger dock att Polydor inte ville ha någonting med Electric Boys att göra, väl medvetna om bandets sjunkande popularitet.
Boysen är dock på ett strålande humör och inleder mycket riktigt med ”Ready to believe”. Conny Bloom missar den första meningen, men lyckas snabbt plocka upp tråden igen och raskar sedan vidare till ”Straight no chaser”.
Den nya repertoaren är väl inrepad och de ”nya” medlemmarna — om man fortfarande kan kalla gitarristen Martin Thomander och trummisen Tomas Broman nya — är en naturlig del av gruppen.
Första bekanta låt för publiken är fem år gamla ”Rags to riches” som följs av än äldre ”Who are you”, och jag kan inte låta bli att tänka på Alice In Chains under den vemodiga inledningen.
Men till skillnad från Seattles storhet har dagens Electric Boys ingen ambition att ta 70-talet in i 90-talet. Nä, gruppen har förflyttat hela sin verksamhet tjugofem år tillbaka i tiden. Nya ”Mountains & sunsets” är retro-hårdrock och drömska ”Sad day” har ett skönt gitarrsolo i David Gilmores (Pink Floyd) anda.
Live är Electric Boys en säker attraktion. Conny Bloom har utstrålning som räcker för två frontmän, men han brottas med ett stort problem.
Electric Boys framför material från en skiva som inte alls känns upplyftande. Om sanningen skall fram är ”Freewheelin'” ett par steg ner på kvalitetsskalan. Conny har inte sitt berömda groove i kroppen och tycks helt ha snöat in sej på Blackmore och andra gubbar som inte längre är nyskapande.
”Groovus maximus” låter i jämförelse så mycket bättre. Här finns omöjligt-att-stå-still-draget, men tyvärr står den ut lite väl mycket i ett set bestående av nya alster och förvånansvärt stor representation från albumet ”Funk-o-metal carpet ride” genom fem spår.
Och kom igen grabbar — Ram Jams gamla slagdänga ”Black Betty” ännu en gång!? I en trist och mycket utdragen version, dessutom.
Det är ingalunda en dålig spelning (bra ljud), men boysen väljer helt fel material. ”Groovus maximus” är en dunderplatta som oförtjänt hamnat på soptippen.
Electric Boys får akta sej så att de inte blir fossiler som patetiskt harvar på klubbar med coverband. Hårda ord, men den krassa verkligheten är att Electric Boys inte har mycket att hämta på hårdrockscenen när vi närmar oss mitten av 90-talet.
Att åka runt med kritikerfavoriterna King’s X låter vackert, men deras karriär har mer eller mindre kraschat. Inget turnéstöd från sitt skivbolag Warner och nio tusen sålda exemplar i England av albumet ”Dogman” är ingenting att skryta med.
Electric Boys — vakna eller självdö!