THE SMASHING PUMPKINS
”Machina/the Machines of God”
Virgin

Billy Corgan, i sin alltmer Nosferatu-liknande skepnad, tar oss på MACHINA/the Machines of God ännu en gång med på en resa in bland skenande rockgitarrer, popharmonier och kvidande sång. Hans sinne för klara melodier och storslagna arrangemang lever och frodas, att han är en av samtidens stora kompositörer står fullständigt klart. Att sedan MACHINA/the Machines of God inte är i samma klass som storverket Mellon Collie and the Infinite Sadness blir bara en anmärkning i marginalen.
Söta små dängor som Try, try, try trängs på nya plattan med brottare som Heavy Metal Machine och det är just i friktionen mellan vackert och farligt som Pumpkins skördar sina största triumfer. Billy inger helt enkelt förtroende. I stort såväl som i smått. I tufft såväl som i mjukt. Fast många låtar är ändå lite oskarpa och odirekta, jag inser snart att detta definitivt inte är någon hit-samling. Jag blir egentligen mest nyfiken på hur nästa platta kommer att låta. Billy är ju trots allt en av få artister som själv skulle kunna skapa en alldeles ny genre. När händer det?