— Egentligen tycker jag att vi gör ganska traditionell musik, säger Per “Texas” Johansson och har ganska fel. För också om man känner igen vissa saker i musiken som hans kvartett gör, så är det inte vanligt med en sådan fördomsfrihet och upptäckarlycka. Det är musik som glömmer bort vilken genre den hör till, därför att det är fullt tillräckligt att den är musik bara.

Fast i skivaffären brukar den hamna på jazz, för någonstans ska väl musik hamna. Nåja, det får duga. Det är ju egentligen inte fel, bara lite otillräckligt.
Per “Texas” Johansson spelar det mesta man kan blåsa i. Särskilt saxofon, men också klarinett och flöjt. Fredrik Ljungkvist spelar en hel liten familj av saxofoner, från sopran till baryton. Dan Berglund bas. Trummor: Mikael Ulfberg. Tillsammans har de gjort tre skivor. Den första är namnlös, den andra heter Alla mina kompisar och den tredje konstaterar, lite grann i folkton, att Man kan lika gärna leva. Emellanåt kommer jag att tänka på Eric Dolphy; den där fiffigheten, hur en låt plötsligt kan sticka iväg av åt ett annat håll, just när man trodde att man visste hur den lät.
Vägen till dit han är nu har gått på många små och större stigar sedan han lämnade Södertälje för musiklinjen på Södra Latin på 80-talet. Han har spelat hejvilt med bland andra Bo Kaspers Orkester, Lina Nyberg, Sophie Zelmani och Rebecka Törnqvist.
— Man måste utsätta sig för vissa saker för att hitta fram till nånting man gillar, förklarar Per. I det ingår att man gör misstag och en hel del dåliga saker, men det får man väl bjussa på! Det är kul att blanda och ge. Man blir som Zelig liksom, byter skepnad, hihi. Men det blir svårare och svårare med tiden. Det är jobbigt att kliva i och ur sociala sammanhang hela tiden. Det är så lätt att det blir jargong, att man använder sig av ett visst språk.
Den egna kvartettens språk är rikt och mustigt med en alldeles egen dialekt. Men de berättar på ett ganska enkelt sätt, det är inga snåriga utläggningar utan snarare ett fantasifullt användande av enkelheten.
— Det har ju funnits den här fria improvisationen när man inte har nånting överhuvudtaget att börja med. Jag vill skriva låtar med vers och refräng, och sen lägger man in ett solo eller nånting, fast man gör det med ett jazzelement.
— Man kan få en viss frihet av att använda nånting kanske gammaldags… man kan bara twista det lite grann åt nåt håll. Det är kul att använda en jazzform fast blanda in andra instrument.
Som steel guitar. Ett instrument som är så nära förknippat med country låter alldeles självklart i ett jazzsammanhang med Per “Texas” Johansson. Men det är kanske det att det redan finns så mycket musik i musiken, att det blir ännu en liten smakförhöjande krydda istället för bara en apart klang. Och han vill testa mer, utvidga och upptäcka, leka och se vad som händer.
— Det vore kul att hålla på med nåt riffbetonat. Sen kan man ju jobba mer med ljud och hur man spelar in. Jag lyssnade på Fu Manchu och då kom jag att tänka på det att man verkligen skulle kunna… Det är som att dom har dragit en toppluva över hela produktionen men det blir otroligt bra!
Men ni har ju hållit på lite med sånt redan, distad ståbas och så.
— Jo men man kan göra det mer fullt ut och genomarbetat. Men då får man jobba hemma och inte hyra dyra studios. För det är ju ingen som vill lägga ut 500 000 spänn på en jazzplatta… Det kanske redan har gjorts såna saker, men inte tillräckligt!