På Grand Tone Musics debutplatta tittar bandets sångerska Nina Ramsby rakt in i kameran med ett ansiktsuttryck som tycks säga “Det här är jag och fattar du inte hur bra jag är så skyll dig själv”. Jag fick samma känsla första gången jag såg en bild på Patti Smith på omslaget till Because the Night. Jag vet att jag hajade till då, kontrasten mellan Patti Smith och de sminkade, behagfullt leende kvinnor man vanligtvis ser på skivomslag var enorm. Då var jag fjorton år och full av idéer om hur en tjej skulle vara för att duga. Pattis blick berättade att det räckte att vara sig själv.
– Jag vill gärna vara en förebild och jag hoppas att jag är det, säger Nina Ramsby, som förutom att sjunga och skriva låtar i Grand Tone Music och Baxter också arbetar som grafisk formgivare.
– Jag vill förmedla att du ska tro på dig själv och att man kan bli bekräftad för den man är. Att du är bra, helt enkelt.
Ninas röst är ovanligt vacker även när hon talar, något som hon gör gärna och mycket. Hon är otroligt verbal, orden kommer snabbt och mitt i prick men med eftertanke. Fast efter ett antal intervjuer kan hon bli väldigt trött på sig själv, säger hon med ett klingande skratt. Skrattar gör hon ofta och hon ger ett betydligt mer lättsamt intryck än hennes ofta vemodiga musik låter ana.
Nina tror att självförtroendet kommer hemifrån. Hon är enda barnet och har fått ta mycket plats. Har man haft föräldrar som sett en som individ, trott på en i alla lägen och sagt att man är bäst i världen så får man självförtroende, förklarar hon. Men hon poängterar att det inte bara är unga tjejer som behöver förebilder. Jämlikhetsdebatten är hon intresserad av men, som hon säger, det är ingenting man sammanfattar på två rader.
– Det krävs kommunikation och förståelse, i alla fall en strävan efter det. Allt handlar om missförstånd mellan två förvirrade kön, skrattar hon.
Hennes egna förebilder är mamma och pappa och vännerna. Hon gillar det konkreta och jordnära, att städa, sy, hålla ordning, skriva listor och rensa ut. Och att laga mat.
– Fast det vill jag knappt erkänna, för det är så JÄVLA provocerande med alla kändisar som ska älska att laga mat. “Håll käften för fan” tänker jag när Eric Gadd eller nån säger att han gillar matlagning. Men jag tycker faktiskt om att laga mat… ändå.
Trygghet är viktigt. Att veta var allt ligger. Resor har hon aldrig drömt om, hon älskar sitt Stockholm för hon får rum där. Hon har nyss flyttat in i en etta på Söder efter att ha varit bostadslös i ett år och hon är i full gång med att måla om.
– Jag har en tysk ordningsådra, jag vet inte var den kommer ifrån. Grafisk design är konkret, man ser resultat och det gillar jag, säger Nina.
Tre framgångsrika jobb och tiotusen intressen och idéer. Att hon hinner. Och orkar. Hon älskar det hon gör säger hon. Arbete och fritid flyter ihop, det finns ingen avgränsning. Drivkraften är att hitta nya uttryck, att utforska musik och att jobba med andra människor. Hon säger sig ha en enorm vilja att göra saker, om bara dygnet hade fler timmar.
– Just nu har jag ingen relation och då får man en massa tid över, skrattar hon och vi beklagar hur sällan ett förhållande främjar kreativiteten.
Hon gillar att jobba i lag, vara inne i kreativa processer med andra människor. Att träffa vänner och babbla i timmar. Men hon älskar också ensamheten.
Att vara kvinna i en så mansdominerad värld som skivbranschen ser hon inte som något problem. Hon säger att det finns två branscher, en konstnärlig, där musiken kommer främst, och en som framställer produkter.
– Det är som att prata om feminismen i Kina, jag kan inte säga hur det är för det drabbar inte mig. Jag gör låtar och om nån vill ge ut dom, bra.
– Jag kompromissar inte. Sen är det tråkigt att säga, men det finns tjejer som Viktoria Silvstedt som säger att dom ‘tycker om att sjunga’ och så blir dom produkter för att dom inte vill något annat.
– Vem i de kretsarna som gillar Grand Tone skulle vilja se mina pattar? Vår målgrupp är inte killar som vill se på pattar. Och de som gillar Baxter är mest klubbers och dom är nog inte heller så intresserade av mina pattar. Fast om Playboy ringer kanske jag visar dom… ha, ha.
Jag säger att hon har en naturlig look, hon är osminkad på alla bilder jag sett och kläderna är ofta t-shirt och jeansjacka.
– Jag är oerhört fåfäng! Jag byter kläder i en timme innan jag är nöjd. Fåfänga är att inte ta på sig vad som helst och jag är mycket, mycket fåfäng. Det ska vara coolt på ett sätt som inte är övertydlig, jag vill inte se ut som att jag har jobbat mig. Sminkar mig gör jag aldrig, bara på millennieskiftet. Jag började aldrig sminka mig och har inte fortsatt… ha, ha. Jag accepterar mitt utseende och fåfänga för mig är inte att dölja mig bakom smink.
Hon ser sig som marknadsförare och har inget emot att fokuset ligger på henne både i Grand Tone Music och i Baxter. Hon är van att tänka i termer som målgrupp och tydlighet och vet att en bild på en kvinnlig sångerska ger ett tydligt budskap. Och tydlighet säljer. Jag undrar om hon är intresserad av politik och vet egentligen redan svaret. Det hade varit lättare att fråga vad Nina Ramsby INTE är intresserad av.
– Politik kan man inte undgå att vara intresserad av, inte jag i alla fall. Jag pratar om det hela tiden och har ständigt dåligt samvete för att jag inte gör något. Snacka i hundraåttio går ju, men man vill hjälpa någon också.
Hon kommer själv från medelklassen, ett radhusområde i Tyresö. Hennes grundsyn är att alla ska ha samma förutsättningar även om det kanske inte är möjligt i praktiken.
– Man kan i alla fall sträva efter lika förutsättningar, det betalar jag gärna skatt för. Fast ibland låter jag som en moderat för det här jävla folkhemmet funkar inte längre och då blir jag arg. Jag önskar att det kunde funka.
Texterna hon skriver handlar om känslor och relationer. Det privata. Att blanda in politik går inte, det kan hon inte säger hon. Grand Tone Music kommer med sin andra skiva i dagarna. Bandet har förändrats och låtarna är tydligare, mer intensiva tycker hon själv. Mer bandkänsla och mindre amerikansk singer/songwriter. Lite influenser från amerikansk r’n’b, mest groovet och coolheten. Själv lyssnar hon mycket på svart musik och modern r’n’b – hiphop, TLC, Destiny´s Child och Backstreet Boys. Jag låter tveksam men Nina pratar lyriskt om den ryckiga och coola produktionen hos Destiny´s Child.
På åttiotalet var Nina varken synthare eller hårdrockare, hade ingen speciell stil. Hon lyssnade på hiphop, Prince och Eva Dahlgren. Sedan blev det konstig jazz och klassiker som Led Zeppelin och Deep Purple. En funkperiod. En Nick Drake-period. Och Sonic Youth som alltid hängt med. Musikintresset fick hon hemifrån, föräldrarna lyssnade mycket på klassiskt och jazz hemma. På gymnasiet fick en inspirerande musiklärare henne att lära sig spela gitarr och när hon var arton började hon sjunga. Sedan bildades Salt som slamrade i grungens anda och slog stort och det blev turné i USA. Då tog lusten slut. Nina kände att hon ville mer med sin musik och framför allt ville hon inte vara beroende av den som inkomstkälla. Hon åkte hem och fick jobb som grafisk formgivare. Lusten kom tillbaka och Baxter och Grand Tone Music föddes. Det är ingen större skillnad mellan de båda banden tycker hon. Grand Tone är mer ett band i klassisk bemärkelse som repar och jammar medan Baxter är mer studioarbete. Men båda betyder lika mycket, är lika personliga och självutlämnande.
– Arbetssättet kan vara olika men målet är detsamma. Att sträva efter det man själv är. Jag gör bara musik som är jag.

Namn: Nina Ramsby
Ålder: 27
Gör: Skriver, spelar och sjunger i drum’n’bass-trion Baxter och i softrockande Grand Tone Music. Formger skivomslag för designfirman F+.
Aktuell: Med Grand Tone Musics andra skiva New Direction.
Läser: Inte deckare, men gärna Paul Auster och John Irving.
Ser: Jag har gått på jättemycket teater med min mamma. Jag gillar film, fast jag kommer sällan ihåg vad filmer och skådespelare heter.
Går ut: Ofta och gärna. Gillar Söder. Indiska och grekiska restauranter, sjaviga place med billig bärka. Absolut Inte konceptställen. Hade gärna gått på hippa klubbar om de varit hippa på riktigt.