THE BEAUTIFUL SOUTH
”Quench”
Go! Discs/Mercury/PolyGram

Det är få grupper som är typiskt engelska som the Beautiful South. Som karaktärer i en Mike Leigh eller Ken Loach-film sitter de säkert i slipover och säckiga manchesterbyxor på puben och är bittra. Bittra på samhället, kärleken, spriten, Labour och de hade säkert varit lika anonyma som vilken mattläggare från Hull som helst om de inte dekorerat sina bitskheter i den sötaste av alla nougatkostymer. En sann gentleman skriker inte (om han inte sitter i underhuset förstås), lite diskret framför jag mina åsikter så jag inte stör någon. För visst måste det vara kombinationen mellan Paul Heaton och David Rotherys diskreta flugviktspop och den förstes kärvheter som gör dem till ett av de största namnen på pophimlen, i England förstås.
År 1998 glider gruppen fram som de brukar. Det låter som det alltid gör med denna orkester, så polerat och ofarligt att jag knappt tänker på vad det egentligen är som spelas. Små tralala-dängor där andra tutitut-balder där, visst är det subtil och smäcker pop med inte är det musiken som känns angelägen. Mycket roligare är det att vältra sig i den engelska misären, diskbänkrealism, sarkasmer, sprit och drickande, fast så mycket annorlunda jämfört med tidigare alster är det ju inte. Det skulle förstås vara olikt en engelsman att vara annat än konservativ.