THE AFGHAN WHIGS
”1965”
Columbia/Sony

Hey… Welcome home/I got a little wine/some Marvin Gaye/come on and taste me. Greg Dulli har ännu en gång druckit sig ner till ett stadie där endast reptilhjärnan är funktionell. Vilket speglas i de libidotyngda låtteman som blivit synonymt med Afghan Whigs. 1965 bryter inte trenden. Allt kretsar kring relationsdraman, svartsjuka, sansade såväl som ursinniga. Ovanstående rader är hämtade från John The Baptist, ett av plattans flera höjdarspår.
1965 innebär dock förändringar på en del andra plan. Detta är första skivan på Columbia-etiketten (Afghanerna har tidigare alltid varit en inventarie hos Sub-Pop). Gruppen lämnade även hemstaden Cincinnati för att bosätta sig i en av New Orleans flera studios. Och inspelningsplatsen färgar onekligen av sig på plattan. Inplockade körsångerskor och blås återfinns på ett flertal spår. Greg Dullis förkärlek för soulmusik har aldrig varit en hemlighet, men aldrig återfunnits så flitigt representerad som på 1965. Musikaliskt är inte låtarna längre de eldsprutande gitarrmonster som under Gentlemen-eran. Vilket dock inte medverkar till att gruppen känns slö och tradig. Tvärtom fungerar det som ett lyft. Efter de obligatoriskt förvirrade två genomlyssningarna sitter plattan som en smäck på nyrakad hjässa. Uptown again, Citi soleil och inledande Somethin’ hot känns redan i nuläget som bland det bästa Afghan Whigs gjort. Och då har de, åtminstone enligt mig, en hel del klassiker på sitt samvete.
Mot slutet tappar dock 1965 en del, både takt- och kvalitetsmässigt. Vilket lyckligtvis inte sänker medelbetyget nämnvärt, Afghan Whigs är sällan dåliga. Särskilt inte nu, när de precis presterat en av årets bästa plattor.