— Vi är seriösa men kanske inte så ambitiösa, säger Elisabeth Punzi med ett skratt.
Uttalandet är lyckligtvis inte präglat av en lat inställning till musiken. Slide verkar bara tycka att det viktigaste just nu är att ha roligt när de spelar. Utöver det räknas allt som ren bonus.
Det är soundcheck timmarna innan Slides debutgig. Viss förvirring och medföljande okoncentration råder bland de fem bandmedlemmarna som är på plats. Trummisen Erik är den ende frånvarande.
En efter en byter de av varandra i checkningsprocessen och snack runt bordet. Så när som på en bartender är Pusterviksbaren tom.
Gruppen ser kvällens spelning som ett första test. Som även innebär att det första målet blivit uppnått.
— Att få en spelning har egentligen varit det enda målet, bolag och sånt har vi inte hunnit tänk, på, säger Stefan, gitarrist och sångare. Bara att få en spelning känns som en nog så stor prövning.
Bandet är noga med att poängtera sitt avståndstagande från högflugna planer. De vill i stället ta saker och ting som de kommer.
— Det låter verkligen snorkigt, men ibland kan jag tycka att det är skönt att inte ha skivkontrakt. Att bara spela för sig själv kan vara så skönt, säger Elisabeth.
— Bara känslan i musiken finns där när man repar och att allt funkar är värt allt, säger Stefan medhållande. Det är nummer ett.
Stefan har tillsammans med Fredrik på elgitarr spelat i lite drygt två år. Elisabeth kom med för drygt ett år sedan efter en tvåårig frånvaroperiod från musiken. Thomas på keyboard är den i bandet som kommit sist in, endast ett par veckor före spelningen. Officiellt har Slide därav bara existerat i någon vecka, från det att spelningen blivit bokad.
Musiken är förhållandevis lugn och tillbakalutad, mycket akustiska gitarrer och en del stämsång. Sångsysslan delar Stefan och Elisabeth på. Stefan och Fredrik har hittills stått för större delen av låtskrivandet, men ingen i bandet verkar vara främmande för att framöver delta i den processen.
I och med Elisabeths förflutna löper Slide stor risk att komma att betecknas som ”Elisabeth Punzis nya band”. Vilket de ser med både goda och onda ögon på.
— Min roll är ju mycket mer tillbakadragen än i Whipped Cream. Fast det skapas ett intresse eftersom jag spelar med i ett nytt band, säger hon.
— Men efter ett tag kanske det märks att Elisabeth inte är en självklar frontfigur, så det kanske inte är ett problem, säger Henrik, basist i bandet.
Uppmärksamheten är de samtidigt tacksamma över, det hör ju inte till vanligheterna att det skrivs om ett band redan innan deras premiärspelning. Så de anser att det är dumt att klaga, hur sjuk musikbranschen än må vara.
Lämna ett svar