Det var 1985 som jag för första gången stiftade bekantskap med Psychotic Youth. Fast då hette dom ju Rat Fink A Boo Boo, platsen var Folkets Park i Kramfors och det var ett sjuhelvetes ös. Jörgen Westman sångare/gitarrist/låtskrivare i Psychotic Youth talar ut om nya albumet Stereoids och lite annat.

— Det måste ha varit på nån ANC-gala eller nåt sånt där. Nej, det stämmer inte. Hösten 1985 måste det ha varit. Trummisen slutade och vi började jobbade på SAAB. Vi fick höra att det fanns en trummis som hette Kent och att han var less på att spela med sitt symfonirockband. Han fick slänga halva sitt trumset för att få vara med. Allt det här gick väldigt fort. Vi gjorde ett gäng låtar och spelade in dom och släppte en tape. Och det var ju lite pinsamt att heta som en Nomads-låt och spela den musik vi gjorde.
Namnbytesdags?
— Jo, jag satt hemma med en Sonic Youth-skiva i ena handen och en Psychotic Reaction i andra och bara förde i hop mina händer, sen var det klappat och klart. Det var så det hela började.
Var inte ni rätt så utspridda rent geografiskt?
— Det var ett stort projekt att repa. Gunnar Frick fick ta bussen åtta mil från Örnsköldsvik. Och Nisse Lund-Larsen kom om han hade råd med bussen från Härnösand. Anders kom om det inte var Tipsextra på TV.
Har ni någonsin fattat att ni är ett band av betydelse?
— Det var ingen som talade om det för oss. I efterhand så kanske man fattar det.
Skivorna Straight from the grooveyard och In for the thrill släpptes och emottogs med öppna armar av både pressen och skivköparna.
— Vi kände då att det var dags att flytta ifrån Ångermanland det fanns ju inga som helst spelningar och sa började det att knaka i fogarna mellan oss i bandet. Efter några bedrövelser så var jag, Gunnar och Kent nere i Göteborg och hade börjat att gigga igen. Det var i den vevan vi hittade Nypon.
Det var väl i och med Some Fun som det började hända saker med er på allvar?
— Ja, fast det märkte ju inte jag då. Det spelade ingen roll om folk sa det till mig jag fattade det ändå inte. I och med den skivan blev det en helvetes massa gig. Efter det var det en jobbig tid. Vi spelade in en till platta som ingen blev nöjd med, allra minst skivbolaget. Bråk med skivbolgsdirektören som ifrågasatte om jag kunde vara rock’n’roll när jag var pappa. Så vi sa upp oss helt enkelt.
En massa medlemmar och några skivor senare så står ni här med Stereoids.
— Inspelad hemma hos mig och utgiven på mitt eget bolag, Blast. Det känns lite fånigt att lägga ut flera hundra tusen på studiokostnader när man bara får en DAT-tape i handen när man är klar. Så det var självklart. Vi hade femtio låtar att välja mellan till denna skiva men vi hann bara repa in tjugofem. Jag gör låtarna på demo och sen så arrangerar vi tillsammans. Jag tycker vi lyckades med att skapa en tajt platta med livekänsla. Det vi behöver ha nu är ett par vettiga gig.
Gör ni video?
— Jag är allergisk mot videos. Det är mest att förstöra pengar. Den spelas en gång, sen slängs den. Sen har jag aldrig stött på nån som är bra på att göra videos.
Jonas Åkerlund?
— Gärna om han betalar.
Har du något kvar att göra?
— Jag vill göra ett dataspel. Jag vet varför jag gjort så mycket. Taskigt självförtroende sen jag var liten. Det är en sorts självupprättelse på att jag klarar av något. Det är ungefär som malaria. En gång per år så får jag panikångest och tänker vad fan håller jag på med. Då tvingar jag mig själv att göra grejer som jag vet att kan.
Rastlös?
— Ja, rastlös.