För tredje året i rad har P3 utsett årets Popstad. Tidigare popstäder, Lund och Umeå har upplevt arrangemanget som mycket lyckat och för Eskilstuna blev helgen ett stort utropstecken. Biljetterna tog slut och folk strömmade till Stadshotellet för att se Yvonne, Soundtrack of Our Lives, Fireside, Superswirls och allra mest Kent som avslutade helgen med en spelning i hemstaden. Många stora och kända band, men också en hel del nya band. Groove träffad två, Mol och Yeah!.

Under Popstad fick ett antal mindre, lokala band chans att visa upp sig inför publik på en demoscen. Med 250 ackrediterade journalister på Popstad och fullt av folk från musikbranschen på jakt efter band att fånga upp, var det en möjlighet av sällan skådat slag. Ett av de nio band som fick chansen, var sexmannabandet Yeah!.

När jag når fram till demoscenen på Stadshotellet är det redan fullt av folk och bandet har börjat. Det luktar våta kläder av all snö och det är trångt framför den lilla scenen. Jag stannar i foajén och stående på en stol ser jag bandet, sex killar runt 22 år. På stenen sångaren Erik Unkuri och rycker med armar och ben samtidigt som han sjunger. En balettdansös delar utrymmet med honom. Han ömsom skriker, ömsom viskar med mjuk röst till oss. Konstiga ljud och snabba taktbyten skapar oreda. På motsatt sida dansar dansösen i takt med säkra, mjuka rörelser i takt till musiken. Två motpoler jämte varandra. Jag kliver ner från stolen. Stående på golvet har jag ingen chans att se scenen, men det är intensivare att lyssna. Jag inser att det är svårt att lyssna på Yeah! utan att samtidigt tänka på Sonic Youth. Efter konserten frågar jag gitarristen Ken Åbring om influenser.
– Vi är sex stycken i bandet och alla lyssnar på olika slags musik. Influenserna sträcker sig från jazz till blues, från hardcore till bob hund. Men visst är alla överens om Sonic Youths storhet. Men ju fler influenser man har, desto bättre musik kan det bli. Det är bredden som gör våran musik. Man kan inte säga att vi spelar rock rätt upp och ner, utan vi försöker att tänja på begreppet rock istället.
Bandet bildades den förste november 1996 och består av Ken och Erik Unkuri sång, Joakim Karlsson bas, Johannes Rytzler keyboard, Per Moritz trummor och Gunnar Lindstedt gitarr. Bandet bildades för att medverka vid en mindre festival, men när spelningen var över var det uppenbart att man ville fortsätta spela tillsammans. Sen dess har de hunnit med att spela in tre demokassetter med runt 30 låtar och bandet har uppmärksammats av Håkan Persson på P3 Rock ett antal gånger.
Hur gör man när man är sex i ett band och ska skriva låtar?
– Vi är inte bundna till en viss uppdelning i bandet; ”du skrivet alla låtarna och jag texten”. Istället kommer man på en slinga som man spelar för de andra och tillsammans bygger vi ihop det till en låt. Erik spelar in musiken på ett band och skriver text till musiken.
Hela bandet har växt upp i Eskilstuna och alla bor fortfarande kvar. När man pratar med folk som är delaktiga i musikscenen i staden, återkommer man alltid till en och samma sak; att alla är vänner. Staden är liten och banden är många. Följden blir att de flesta känner varandra och att man hjälper varandra. Jag hörde det nämnas varje dag under Popstad och Yeah! är inget undantag.
Kommunen har hjälpt till att bygga upp musiklivet i Eskilstuna. Det finns fler ställen att repa på än någon annanstans och möjligheten att starta ett band finns öppen för alla. Men samtidigt har de inte lyckats hela vägen.
– Det finns jättemånga ställen att repa på och banden i Eskilstuna blir fler och fler. Men sen när man har repat tillräckligt och är redo att ställa sig live på en scen, finns det inga i stan. OK, vi har Blå och något annat ställe till att spela på, men så många bra band som det finns i den här stan, skulle det behövas många fler. Just nu är risken att bra band stannar kvar i källaren för att det inte finns något ställe att spela på.
Yeah! gjorde en bra spelning på Popstad inför en fullsatt demoscen. Vad kan förväntas hända eller en spelning som den?
– Förhoppningsvis har budskapet gått fram att vi är seriösa med våran musik. Kommer inte genombrottet nu, väntar vi tålmodigt vidare. Eller kanske inte…