De har ett grymt flyt, Komeda. I musiken. Men även i karriären. Med nya plattan “What makes it go?” som släpps i slutet av mars blir de stora. I alla fall utomlands.

Jag använder min nya trådlösa telefon vid pratstunden med basisten Markus Holmberg, men vi blir ständigt avbrutna. Det är fortfarande OS-tider och Sverige möter Finland i hockey. Vi utnyttjar periodpauserna. Markus kommentar om 1:a perioden: “Lite fladdrigt”.
Komeda anno 1998 är lite mera rakt på sak enligt Markus. Det är mer av allting, mer koncentrerat. Förra plattan räknar de som mer experimentell eftersom den spretade väldigt, “What makes it go?” har en tydligare form.
– Vi har spelat länge och spelat jävligt bra musik, konstaterar Markus nyktert. Vi vet att det blir bra. Det har alltid varit sista-minuten-grejor när vi ska in i studio och det var samma nu, men vi har inte varit oroliga. Det är dags att folk får veta vilka vi är, många har trott att vi är udda eller ett tokband men vi kan erbjuda ett alternativ – popmusik som är stimulerande och annorlunda.
Efter detta klargörande var det dags för ännu en period av ställningskrig borta i Nagano. Markus kommentar om 2:a perioden: “Pucken är rund”. Med i studion i hemstaden Umeå har de haft gamle vännen Friend. Han har programmerat och producerat.
– Han har hjälp oss med rytmfigurer och loop-spår. Låtarna blir inte färdiga förrän i studion. Vi lägger trummorna sist och jobbar i dator och flyttar om och så. Det nya har ju hänt i dansmusiken och en av idéerna var att vi skulle göra mer dans på denna plattan men det blev mindre fokuserat på det än vi trodde från början.
– Jag och Friend har känt varandra länge, redan 1981 gjorde vi ett fanzine tillsammans som hette Umeåsyndromet. Det kom visserligen bara ut i ett nummer, men ändå. Det var på den tiden vi var punkare. Vi hade artiklar med Teneriffa Cowboys, Cheaters och Stiff Little Fingers och en bästa-lista där Magazine, Siouxsie & the Banshees och Adam & the Ants var med. Jag lyssnar på lite gamla grejor ibland och det är skönt att upptäcka att de fortfarande låter bra. Sistalåten på plattan “A simple formality” har ganska tydlig Damned-influens i ett trumbreak och vi tycker att det räcker att visa så lite. Vi har alla redan spelat så mycket punk så därför får det räcka så.
Tillfälligt avbrott igen och med en snöplig svensk hockeyförlust på näthinnorna återvänder vi. Markus kommentar om 3:e perioden: “Här har man sett fram emot detta i fyra år…”.
Supersköna “What makes it go?” släpps den 25:e mars i Sverige och sedan även i resten av Europa och i USA. Innan dess åker bandet över till Staterna för promotion. Amerikanerna är enligt Markus genuint intresserade av Komedas musik, det handlar inte bara om exotism och det svenska popundret. Han verkar väldigt säker på att skivan kommer att göra bra ifrån sig utomlands och i april blir det även turné i Sverige. Fartiga “It’s alright, baby” är första singel ut, en “kort popdänga, både personlig och lättillgänglig”.
Hela vårt samtal andas tillförsikt och en känsla av “nu är det vår tur, nu är det dags”. Bandet går mot en arbetsseger men inser att det är naturligt att det tar längre tid för den stora skivköpande majoriteten att upptäcka något som är lite annorlunda.
– Det är inget fult med hitlåtar men vi tror såpass mycket på det vi gör så det får bli som det blir. Utöver de elva låtarna som valts ut till plattan finns mer material inspelat. Friend filar på det och göteborgsbolaget dot kommer att släppa det på en tolva i vår. Och sen är det sommar med festivaler och sen är det Grammis och sen är det Rockbjömen…