Alice finns i ett underland och Vattenfestivalen är fiendeland, så Stefan Sundström tar med oss till Babyland (eller i alla fall heter hans nya platta det — Babyland alltså).

Samtidigt som Vattenfestivalen dränker Stockholms innerstad med armbågande turister under sin finalhelg intar Stefan Sundström den minimala scenen på Tantogården på Söder. Med ett band på drygt tio pers blir det trångt om saligheterna, men det gör inget för det är det hos publiken också. En slags knö-dig-in-fast-dörra-e-trång-känsla infinner sig i den lilla folkparken och alla är glada när Stefan häcklar det stora kommersiella jippot därnere i stan. Det är sista gången inom överskådlig tid som han spelar tillsammans med sitt band. Bandet ska istället vara Weeping Willows i höst och detta är något som Stefan beklagar. Faktum är att han presenterar WW-sångaren Magnus Carlson som ”mannen som snodde mitt band” innan WW gör en sagolik version av Stefans låt Fånmåne. På Babyland låter det mer amerikanskt och detta skylls också på musikerna.
— Jag är en ganska lättpåverkad person och jag tycker Weeping Willows är bra så det blev lite In the Ghetto, lite Elvis.
Dessutom säger han sig vara intresserad och attraherad av slutet av femtiotalet i USA. En epok där man projicerade den perfekta ytan och där döden inte existerade.
— Nu ser man igenom sånt men vår tid liknar ändå den. Det är tillbaka till normer och könsroller med kortklippta killar och en moral som snabbt blir dubbelmoral. Klichéer slits ut mycket snabbare nu. Det snurrar fortare och sedan krackelerar det.
När jag säger att min favoritlåt från skivan för tillfället är tuffa Onda barn nickar han.
— Om Thåström skulle vara på denna nivån skulle det vara bra! Vi la till och med på en djävulsröst på Onda barn. Apmusik är bra! Stones och Stooges var ju råa till skillnad från Beatles som var bra. Stones har alltid varit min största musikaliska kick.
I solgasset några timmar innan spelningen småspråkar vi även om skådespeleri. Stefan är aktuell som son till, Keve Hjelm i Daniel Bergmans film Svenska Hjältar. Han är där en sjöbuss som är full av sig själv men där bubblan spricker till slut. För något år sedan var han också nere i Göteborg och medverkade i kortfilmen ”Fega, lumpna och ondsinta” och då bar han gummistövlar vid inomhusscenerna som spelades in på Nef. Kändes det naturligt?
— Ja, jag använder stövlar och dessutom har det blivit en grej av det för när man ska gå på krogen brukar de aldrig släppa in folk med gympaskor, eller än värre stövlar! Så när jag gick på nån prisceremoni i Stockholm tog jag på mig stövlarna, för de kan ju inte gärna hindra nån som är nominerad att komma in!
Vi enas om att stövlar är underskattade och eftersom han lever på en gård är de högst funktionella. I förbigående nämner han också att han nyligen nackat Galne Gunnar. Ja, alltså en tupp han hade. Om Ronald McDonald är i livet vet jag däremot inte…
Medan han prasslar i sin ICA-kasse säger han att han är full av historier som inte är låtar. Böcker och filmmanus ligger och bubblar och ur detta kläcktes idén att göra en interaktiv del på cd:n. Hans trognaste fans kanske inte hyllar ett sådant grepp, men det var nåt han ville göra. Att sedan processen med att producera en CD-ROM var långdragen var ju en helt annan sak.
Hemmavid är det girlpower söm gäller. Spice Girls har snurrat flitigast på cd-spelaren, men det är döttrarnas förtjänst.
De gamla bilderna på Stefan och döttrarna som pryder omslaget passade till Babyland. Dessutom har yngsta flickan skrivit omslagstexten. Döttrarnas förhållningssätt till pappa rockartisten är dock olika.
— Vanja är elva år och skulle nog inte sitta och lyssna på nån av mina plattor. Hon tycker nog att pappa är för grov, att jag grimaserar för mycket. Men de lugna låtarna är OK. Miranda är sju och hon kan lyssna ibland. Fast nu gillar hon en norsk tjej som heter Trine Rein, fast hon uttalar hennes namn ”Train Rain”!
Kanske blir det Miranda som drar ner farsan till Vattenfestivalen nån gång. Klart är ju att man måste kolla in om den nya popkometen fra Norge, Train Rain, skulle uppträda. Ingenting är ju omöjligt…