Vissa människor är produktiva. Mattias Lodmalm, fd sångare och gitarrist i bandet Cemetary skrev låtarna, gjorde texterna och det mesta byggde på hans idéer och direktiv. Bandet höll i några år och hann med att spela både death- och mer renodlad gothic-metall. När han nu har lagt ner bandet och just startat ett nytt, Sundown, var det kul att få en liten pratstund med honom.

Känslan av att ha två nya plattor ute samtidigt (sista med Cemetary & första med Sundown) känns bra. Fast det som var mest intressant var det nya projektet som han startat med gamle trummisen Christian Silver, Johnny Hagel (fd Tiamat) och en ny gitarrist.
Att börja på något nytt och spännande gav Mattas en nytändning. När ryktena började gå att han och Johnny spelade ihop så förväntade sig folk att ”nu blir det gothicmetall i kubik”. Men det blev inte så, istället blev det mer synth och 80-talsinspirerad gothic nästan utan gitarrer. De ville bort från de metallgitarrer som de haft i respektive band, det nya var nu att skapa en så stel och kall musik som möjligt där framför allt sången, elektroniken och melodierna kom fram.
Cemetary började med en ren deathmetal-platta, ”An Evil Shade Of Grey” ’92, som fick ett mycket fint mottagande i hela världen. Men när nästa, ”Godless Beauty” kom ’93, började folk kalla dem svikare. Musiken blev mer melodisk och hårdrockig, men fortfarande sjöng Mattias på ett traditionellt deathmetal-sätt. När så, ”Black Vanity” släpptes ’94, som han själv fortfarande tycker är den bästa, så lät det allt mer som darkwave möter mörkerrock. Soundet var oerhört mörkt och suggestivt och drog ner lyssnaren i avgrunden. Ljuset i tunneln kom med nästa platta, ”Sundown”, underbar rytmisk gothic-metall av allra bästa slaget. Starka låtar, virvlande gitarrslingor och bra melodier. När nu sista plattan, ”Last Confessions”, är ute får man nog säga att den är ett värdigt avslut.

”Vi ville göra det oförutsägbara”

Mattias förklarar lite mer om Sundowns utveckling.
— Vår musik ska bygga på känslor och atmosfär, vi vill jobba mer med den produktionstekniska biten. Musiken ska vara ganska kall, vi har både en trummis och en trummaskin och spelar vi live så är allt elektroniskt redan förinspelat. Jag tror att vår strävan att spela mera renodlad goth kommer att bli allt starkare till nästa platta. Annars lyssnar jag mycket på gammal engelsk svartrock från 80-talet… Vilket känns bra eftersom jag alltid tidigare varit en inbiten hårdrockare.
De som har följt Cemetary genom åren har kanske slagits av de konstnärliga och snygga omslagen till plattorna. Framför allt tänker jag på ”Black Vanity” som utstrålar romantik och mystik. Det visade sig att de hade anlitat David McKean som gjort omslaget till Paradise Losts platta ”Shades Of God” från ’92. Vidare så visar omslaget till Cemetarys platta ”Sundown” en Phoenix, en fågelsymbol för pånyttfödelse och odödlighet. Vilket speglar texternas innehåll om ett folks tankar och funderingar när världens undergång är nära. Uppföljaren ”Last Confessions” visar en död Phoenix, som då skulle betyda att räddningen för folket inte fanns. Tänkbart i dessa tider…
Sundown har nyligen kommit hem från en Tysklandsturné med bl a My Dying Bride och Sentenced. Efter lite vila ska de vidare till Polen för att spela på Metal Mania-festivalen, och, som toppen på karriären, även spela på Dynamofestivalen. Efter det är det dags att jobba igen, en digipack och lite nya remixer kommer att släppas för att sen avsluta det hela med en Europa-turné i september.