Så här i försommarvärmen sitter man gärna på balkongen och dricker folköl, talar minnen, inväntar festivaler och lyssnar på pop. Och vad passar då bättre än “For Sale By Owner” — ett varmt och skönt powerpopalbum med starka melodier och fullvuxet härdad tonårsattityd. Tro det eller ej, Groove fick sig en pratstund med sångaren Christian Kjellvander, en mycket sympatisk lundabo.

Vad kommer namnet Loosegoats ifrån?
— Det är egentligen två ord. Loose är en känsla eller stämning som man kan hamna i ibland, ungefär när man är lite trött, eller snarare sliten eller vag. Och goat lät fräckt helt enkelt.
Hur startades bandet? Historik?
— Det var jag som spelade in lite akustiska demolåtar i slutet av ’93. Sen i november ’94 bildade vi Loosegoats. Efter lite laboreringar med medlemmar hade vi den sättningen vi har nu, och sen gav vi ut ett par miniplattor. Och nu har fullängdaren kommit. Den innehåller nytt material, men live kör vi väldigt blandat, både gammalt och nytt.
Det har skrivits en hel del om era influenser. Band som nämns är Pavement, Archers of Loaf och Hüsker Dü. Din sång påminner en hel del om Bob Moulds. Är det relevanta jämförelser?
— Jag fattar inte det riktigt, jag har aldrig lyssnat på Hüsker Dü. Det är bara Sugars pophit, “If I Can’t Change Your Mind”, som jag har hört. Och Pavement lyssnar jag inte på längre. Jag tycker inte de har utvecklats nånting. Jag gillar Neil Young såklart, gamla sjuttiotalsartister… Bland de nya svenska artisterna jag lyssnar på finns Fireside och Refused, men annars tycker jag inte det finns så mycket bra intressant svenskt. Jag lyssnar mest på amerikansk musik. Archers of Loaf är bra, och Man Or Astro-Man. De har många olika slags låtar. Deras nya är betydligt mycket poppigare än deras tidigare. Innan var det mer instrumentalt.
Ni har kallats för ett lo fi-band. Är det bra eller dåligt? Jon Spencer är förbannad på alla som kallar Blues Explosion för lo fi.
— Grejen är ju att lo fi är en inspelningsteknik där idealet är att ljudet skall vara varmt och skränigt, och vi gillar det sättet att spela in. Sen vad som krävs för att man ska klassas som ett lo fi-band vet jag inte. Cheryl Crow brukar klassas som lo fi, så det är lite märkligt. Det kanske är att man sjunger på ett speciellt sätt. Jag stör mig lite på det synsättet.
Nämn en platta som betytt mycket för dig, och som du gillar att återkomma till.
— Det är en svår fråga. Neil Young tycker jag är jävligt bra. Kan man sätta på i alla lägen.
Hur ser den närmaste framtiden ut för dig och Loosegoats?
— Vi har ju festivalerna, vi ska spela på de flesta stora festivalerna i sommar. Lollipop, Hultsfred, Arvika… Sen ska vi till Tyskland i augusti på en mini-turné. Det ska bli kul. Sen får vi se hur det blir, med spelningar utomlands, och i Sverige också. Vi kommer att försöka lansera oss utomlands, typ i Tyskland och England framförallt. Japan eventuellt. Om det skulle slå i Japan är det bara bra, för man känner inte av berömmelsen på samma sätt, med att folk förändras och så. Det är ju bara kul om folk tycker om ens musik. Alla marknader och alla människor är viktiga…
Den svenska marknaden?
— Jag tycker den är bra som sådan. Vi är relativt normala ändå. Fast rent allmänt så tycker jag inte att svenskarna har riktigt bra musiksmak. Det har väl förmodligen blivit bättre de senaste åren, för fem år sedan kom ju i och för sig Popsicle och Eggstone. Men man skulle kunna utveckla den svenska musikindustrin lite mer.
Har du något festivalminne att berätta?
— Nej, inget direkt sådär. Jag gillar festivaler som grej annars. Det är bra utbud för det mesta. Jag tycker om dom så länge det är tillräckligt många bra band. Och minst ett band som man verkligen vill se. Jo förresten, ett bra minne var när vi såg Flaming Lips och Jesus Lizard samma kväll. Det var religiöst…