Efter 16 år bl a i Paris flyttade Sofi Hellborg i somras hem till Lund. Med sig i kappsäcken hade hon, förutom sin saxofon och sitt kamerunska tumpiano, tre egna skivor, ett växande material till en fjärde och rutin från såväl sin filmmusikstudio som turnéspelningar.

— Lyckan kommer, lyckan går, den som kämpar lyckan får! sjöng hon i våras på en pråm på Seine.
Nog är hon lycklig över att återvända till den svenska naturen. Och nog har hon slitit. I en franskt mansdominerad musikbransch har Sofi Hellborg klarat sig med bravur, charmigt och envist sjungandes på engelska, franska, skånska, ett kamerunskt språk — och till och med på ett påhittat.
Hon har finslipat sin färgstarka afrofunk, sprungen ur färder från Lund till pygmébyar i Kamerun.
— Det är jätteskönt att komma hem. Jag tar upp min lilla studio och jobbar vidare hemmavid, precis som jag gjort i Paris. Förutom att jag förbereder skivan skriver jag mycket film- och reklammusik.
Mamman Sofi Hellborg har dessutom en svällande familj med sig hem. Och fästmannen Romy Gabourg hade eget band i Paris och lär också bidra till ett ökat utbud gungande musik i Sverige.
— Visst är det sorgligt att lämna bandet i Paris efter så lång tid, säger Sofi Hellborg. Jag hoppas nu hitta rätt musiker, men också på att kunna ta det vanliga gänget till Sverige för en turné. När vi spelar ihop är det som korta kärleksmöten, men musiken är i ständig utveckling, och de korta ögonblicken av positiv energi upplever man bara för stunden, man kan inte hålla fast i dem.
Sofi Hellborg tycks fylld av tillförsikt när det gäller svenskt musikliv och Öresunds möjligheter.
— I Paris har jag vuxit och blivit visare, ler hon. Men jag har också lärt mig att leva för stunden…

Fann harmonin i Afrika

Det är njutbart att höra Sofi Hellborg berätta om hur hon fann vägen till den polyrytmiska och harmoniska afrikanska musiken. Som Peps Persson-fantast lämnade hon i tonåren pianot och tvärflöjten för bluesen och munspelet. Hon lirade improviserad blues på tvärflöjt och därpå studerade hon pygméernas musik, xylofoner och tumpianon på Fridhems musikfolkhögskola i Svalöv. 20 fyllda gav hon sig av på en lång rytmisk upptäcktsresa i Afrika tillsammans med Karin Johansson, en tjej som sedermera gjorde karriär i Kurt Olssons damorkester i Göteborg.
— Vilken upplevelse med musiken i byarna! I en pygméby sjöng vi svenska gånglåtar och fick direkt frågan om ”folk verkligen alltid är så ledsna i Sverige”. Och i städerna överraskade vi, två blonda svenskor, med att ta upp våra instrument och jamma med på klubbarna…
Det är av denna tid- och gränslösa känsla som Sofi Hellborg alltjämt vill dela med sig:
— Jag tror att folk har haft svårt att identifiera sig i min blandade musik. Den har nog alltid legat lite före sin ”mångkulturella” tid.

Succé med Mory Kante

Sofi Hellborg gillar när rytmerna flätas ihop och man till slut inte vet vem som spelar vilken rytm.
— Det är då man kommer i trans, kroppen bara åker med. Jag hade tur och var på rätt plats i rätt tid, för krisen slår hårt i centrala Afrika nu. När vi dansade i ring med kvinnorna sade en gammal gubbe till mig: ”Du har varit här förr”. Och vem vet, kanske i ett tidigare liv, ler hon fundersamt.
Hon sålde flöjten, for till London och medverkade i det afroengelska bandet Orchestra Jaziras blåssektion. De hann göra en skiva och turnera från New York till Warszawa och agera förband för Miles Davis innan Mory Kante med manager såg dem på en spelning i Paris. En vecka senare hade Sofi Hellborg sex gånger så mycket betalt och var en i gänget bakom den afrikanske stjärnan.
— Jag turnerade med honom till 1990, men hade ett eget band, Crocodiles, redan 1987.
Hon spelade sedan med Charlelie Couture, ”Frankrikes svar på Ulf Lundell”, och så kom 1993 hennes första egna skiva, ”Travel And See”, byggd på sju års samlad afrikansk inspiration. Den följdes 1995 av ”Hey Now”, en funkigare historia, inspelad hemma på den trygga skånska slätten. Och förra våren släppte hon ”Time Will Tell” — en skiva med mycket drum’n’bass.

Musik i världens affärer

Störst publik har hon i Sverige och Frankrike, men hennes musik spelas även i radion i Kamerun och på den stundom sprudlande stationen ”Africa No 1” i Paris. Studiodebuten skedde i Kamerun, i landets då enda studio, när hon ackompanjerade den traditionelle sångaren Foggy Docteur.
Med tiden har hon dessutom kompletterat sin strikt personliga och på en gång smala och breda musik med ett annat sätt att nå över gränserna: korta, tema-beställda kompositioner — oftast jazziga eller afrikanskt inspirerade — hörs numera i allt från amerikanska nyhets- och sportprogram på TV till japanska varuhus. Ett skivbolag ombesörjer leveranser av hennes musik för rullande bilder och olika sorters kampanjer i ett 20-tal länder.
Men det är nog ändå live som Sofi Hellborg ska ses och höras. På pråmen vävde musikerna i våras ut en gungande ljudmatta för henne att bestiga med skör röst och intensiv saxofon. Hon plottrade med ursprunglig rytmglädje på sitt tumpiano och sjöng på sitt kosmopolitiska vis om hur lyckan når den som kämpar. Alltmedan den neonbelysta Seine skymtade i kajutans glugg, glidande iväg med budskapet i natten. Det är bara att gratulera Svedala till ett knippe förestående konserter.