För närmare 30 år sedan, i ett hönshus utanför Uppsala, bildades Samla Mammas Manna, en av de ledande grupperna på 70-talets progressiva musikscen. Nu är de tillbaka med ”Kaka”, sin första skiva sedan 1980.

Den senaste tiden har det varit mycket nostalgi kring proggen. Grupper som Blå Tåget spelar igen och på Moderna museet har visats utställningar om det ”besvärliga 70-talets” politiska konst. Det är som det brukar vara — det som en gång var radikalt och framåtskådande hamnar tids nog på museum.
Men Samla Mammas Manna passar inte riktigt in i mönstret. De tycks ännu inte vara beredda att förpassa sin musik till antikhandeln. ”Kaka” t ex är en påfallande vital skiva där Samla inte tycks ha förlorat ett dugg av den ungdomliga energi de hade på 70-talet. Humorn och självdistansen har de i behåll också.

Vildsint kollektiv improvisation

Deras attityd till sig själva och sin samtid var alltid en aning ironisk: se bara på skivtiteln ”Klossa knapitatet” från 1974. När de nu återförenats är det inte bara för att spela gamla favoriter, även om sådana naturligtvis finns med på repertoaren, utan också för att utforska den vildsinta kollektiva improvisationen, som alltid var ett av Samlas kännetecken.
Att bandet stått sig genom åren vittnar deras fortfarande unga publik om. På deras konserter brukar det vara påtagligt fler ungdomar än nostalgiska fyrtiotalister.
I slutet av maj firade gruppen utgivningen av ”Kaka” med en konsert i Uppsala, bandets hemstad. Det var ingen tillställning som präglades av retrospektion. På scen är Lars Hollmer, Coste Apetrea, Lars Krantz och Hans Bruniusson lika vilda och respektlösa som på 70-talet.
— Vi har alltid varit intresserade av att använda nuet som inspiration, säger Samlas klaviaturspelare Lars Hollmer. Vi vill låta nuet bestämma formen.
Egentligen skulle Samla ha spelat i Belgrad den här dagen, på en festival anordnad av en fri radiostation, men som tagits över av Milosevics regim. Så över hela världen anordnas stödfestivaler — Rom, London, Tokyo. Och Uppsala. Platsen för denna mini-festival är Mejerihangaren, alldeles vid järnvägsspåret i centrala Uppsala — en stor lagerlokal som inretts på lämpligt absurt vis. Ett segel är fastspänt över scenen, från taket hänger sju paraplyer.
— Vi har förvånat oss själva med att fortfarande kunna komponera ihop, säger Lars Hollmer om arbetet med den nya skivan — där hårt arrangerade låtar, delvis nyskrivna, blandas med vansinniga live-improvisationer.

50 procent nyskrivet

Den ursprungliga planen, berättar Hollmer, var att spela in ”Ikarien”, en lång ”svit” som Samla spelat live sedan början av 70-talet, och använda den som bas för hela skivan. ”Ikarien” finns också med på ”Kaka”, men där finns också ett antal andra Samla-kompositioner som tidigare inte funnits på skiva.
— Vi fick en inspelning av två konserter från Oslo, 1974, där vi spelade två låtar som vi glömt bort: ”Lyckliga Titanic” och ”Frestelsens café”. Sen har vi byggt vidare på dem; kanske 50 procent är nyskrivet. ”Satori”, en annan låt på skivan, är från 1970. Det är Samlas första låt, den är med på första plattan. En typisk hönshus-konstruktion med många olika keyboard-spår.
”Kaka” består i övrigt av live-improvisationer, något som ligger nära bandets hjärta. För att ledsaga utländska lyssnare — Samla har ju sedan länge en internationell publik — har bandet bjudit in den engelska skådespelaren John Fiske att översätta och kommentera de mer verbalt baserade utflykterna.
— John Fiskes kommentarer ger en kombination av vördnad och ironi, säger Lars Hollmer. Det blir en sorts nobelfest-känsla. Som om vi sitter och spelar och det står en man i frack bakom en pelare och kommenterar.
Om det blir fler skivor med Samla kan basisten Lars Krantz inte svara på.

Etydmusik på intuition

— Efter ett sånt här projekt är man rätt utpumpad. Då ger man sig inte in i något nytt på en gång. Inte i den här åldern.
Men han avslöjar att det finns planer på att ge ut Oslo-konserterna från 1974 på cd.
— När man hör dem förvånas man över hur kvicka vi lät. Tiden tycks annars inte ha gått särskilt hårt fram med bandet. De är fortfarande energiska och vitala på scen, och kan som få andra frambringa ett väldigt röj.
Samlas musik känns igen med en gång, ny som gammal — snabb med våldsamma och oväntade vändningar, men också buren av enkel, ofta molltonad melodik. Lars Hollmer kallar det för ”etydmusik”, med teman staplade efter varandra.
— Skulle man skriva ned det på notpapper skulle man få ont i ögonen. Men vi tänker inte på det, vi spelar med våra reptilhjärnor. På intuition.
Vilket tydligt märks under konserten, särskilt när de beger sig ut i improvisationer och låter de verbala och musikaliska associationer flöda fritt.

Underbar konfrontation

Några direkt förebilder för Samlas musik kan Hollmer inte nämna.
— Jag influerades mest av sånt jag hörde som liten, mer än någon samtida popmusik. Jag hade aldrig råd att köpa plattor. Det kom mer från ett bejakande av formen.
Men form måste kanske ibland balanseras av oreda. 1976 gjorde Samla ”beställningsverket” ”Snorungarnas symfoni”, ett genomkomponerat stycke, som inte lämnade mycket utrymme för spontanitet. Som reaktion mot den skivan och dess popularitet åkte bandet ut på en turné där de enbart spelade friform-improvisationer. Det blev något av en konfrontation med publiken. Lars Hollmer minns det som ”underbart”.
— Det blev ett jävla liv. När vi började improvisera tappade vi publik i Sverige, men vi blev samtidigt internationella.
Vid det här laget hade bandet bytt gitarrist från Coste Apetrea till Eino Haapala och ändrat namn till Zamla Mammaz Manna. Namnbytet signalerade delvis en annan musikalisk attityd.
— Vår musik blev skäggigare, mer expressiv, säger Hollmer.

Samarbetar med många

Det var vid den här tiden som Zamla ådrog sig det brittiska bandet Henry Cows uppmärksamhet. Tillsammans med likasinnade ”avantgardistiska” band från hela Europa gav sig samla in i rörelsen RIO, Rock In Opposition. Rörelsens förgrundsfigur, Chris Cutler från Henry Cow, har nämnt många ideologiska aspekter på Rock In Opposition, men Lars Hollmer viftar bort frågan om ideologin betydde något för Zamla.
Mest verkar RIO ha varit ett sätt att knyta musikaliska kontakter och ordna spelningar. Zamla spelade på Fred Friths skiva ”Gravity” 1979, och Frith och Hollmer har fortsatt att samarbeta. Bland annat var Frith medlem i Hollmers Looping Home Orchestra i början av 90-talet.
— Fred Frith och jag har fin kontakt. Det blir säkert fler samarbeten där.
Många av Hollmers samarbetspartners genom åren har varit utlänningar. Som få andra svenska musiker är han en utpräglat internationell artist; musikklimatet i Sverige tycks honom för trångt.
— En av mina närmaste musikaliska vänner är tysken Wolfgang Salomon. Vi har utarbetat en sorts bastardengelska för att kommunicera med varandra — engelskan är ju varken hans eller mitt språk. Men jag tror på begränsningen som en tillgång. När man bara kan använda ett fåtal ord, tvingas man vara rak, ärlig.
— Jag tog också starka intryck av Albert Marcoeur, när vi turnerade med hans band. Han lider dock lite av elefantiasis-problemet, att allt ska vara så stort. Som att bygga ett hus på scenen. Sådant kan vara svårt att genomföra.
Lars Hollmers drömsamarbete har dock ännu inte ägt rum. Det handlar om Robert Wyatt, vars Rock Bottom han nämner som ”en av världens bästa plattor”.
— Den har betytt oerhört mycket för mig, som ett ärligt uttryck för den nakna sorgen. En av mina största drömmar är att få Robert Wyatt till Hönshuset och samarbeta med honom. Jag fick hans adress av Fred Frith, men har ännu inte hört av mig, eftersom jag vet att han är väldigt blyg.

Utländsk publik

Samla har numera en publik utomlands som är minst lika stor som den i Sverige. Den nya skivan ska bland annat släppas i Japan.
— På en konsert vi gjorde i Uppsala 1997 hade det kommit fans ända från Tokyo för att höra oss, berättar Lars Hollmer. Jag skulle verkligen vilja vara med när de spelar den nya skivan i någon källare i Japan och försöker förstå den.