Lusläser du Gidappa! på tre kvart? Som tur är finns det tjocka böcker om svart musik att njuta av. Vi har valt ut några nyheter och personliga favoriter. Räkna med att ännu fler tips dyker upp i nästa nummer.

Alan Lomax:
The Land Where The Blues Began
(Delta)

Många har skrivit om den tidiga bluesen men få av dem kan göra anspråk på att ha varit i kontakt med musiken och musikerna när det begav sig. Alan Lomax var nere redan på trettio- och fyrtiotalet. Han kuskade runt i den amerikanska södern och träffade bland andra Leadbelly, Son House, Sonny Boy Williamson och Big Bill Broonzy, spelade in deras sånger men också vad de hade att säga.
The Land Where The Blues Began är hans skildring av den här världen. Lomax skriver insiktsfullt om musiken, men låter både artisterna själva och andra svarta amerikaner komma till tals, istället för att bara tala om och åt dem. Resultatet är fascinerande. En bok om musik från en svunnen tid, om hur och varför bluesen växte fram.
Men det är också mycket mer än bara en musikbok. Lomax lyckas levandegöra det samhälle och den miljö som gav upphov till bluesen. Han skildrar vardagslivet, besöker kyrkor såväl som fängelser, berättar om järnvägsbyggen och bomullsplantager.
Och så träffar han Robert Johnsons mor. Bara det…

Fredrik Lindskoug

Fredrik Strage:
Mikrofonkåt
(Atlas)

Titeln är kanske ett prov på självironi. Att Strage som, i alla fall för mig, gjorde sig känd som popjournalisten som skrev ner Petter, blev påhoppad på klubb och instoppad i video av densamme nu döper sin bok efter just Petters genombrottstolva är lite förvånande. Samtidigt som det inte alls är förvånande. I och med den här boken visar Strage med vilket stort allvar vi kan tala svensk hiphop idag och med vilket stort allvar han själv verkar tala svensk hiphop nuförtiden. Onekligen har Petter och det som började med ”Mikrofonkåt”-tolvan en stor del i detta. Plus att det är en bra titel…
Boken är en verklig läsupplevelse. Den har smaskiga detaljer, löpsedelscitat och spektakulära personskildringar — med vissa små tillfälliga risker att bli billig och grovhuggen behåller Strage läsarens uppmärksamhet genom intervju efter intervju. Även om jag, efter arbetet med min egen rapp-antologi, kan smickra mig själv med att redan känna till mycket av det som skrivs är jag nyfiken, road, överraskad och imponerad efter de 355 sidorna. Imponerad av Strages sätt att möta sina intervjupersoner, imponerad av dessa personers utspel. Det känns som om läsaren kommer dem närmre i boken.
Mikrofonkåt är mångsidig med flera feta vinklar. ”Wigger”-kapitlet är jävligt ballt och smart men ändå lite haltande, avdelningarna ”Leila K” och ”Sex & samlevnad” är två av mina verkliga favoriter och även om boken är groteskt stockholmsfixerad tror jag att den både har fångat många av de människor som har betytt/betyder någonting för Svea rikes hiphop och att den fångar många människor som läsare.

Daniel Möller

David Margolick:
Strange Fruit — Billie Holiday, Cafe Society And An Early Cry For Civil Rights
(Payback Press)

Att skriva en bok om en enda låt verkar pretto. Denna gången är det magiskt, och viktigare än alla muskelbyggargym i hela världen att du läser den! Det var Lady Day som sjöng ”Strange Fruit” — ett av de mest sorgsna, hemska och angelägna musikstycken vi någonsin kommer att få höra. Skriven av Abel Meeropol, en liten judisk folkskollärare med engagemang i kommunistpartiet, efter att ett foto på en skoningslös lynchning i amerikanska Södern etsat sig fast i hans medvetande, berättar den att ”Southern trees bear strange fruit / Blood on the leaves and blood at the root / Black bodies swinging in the southern breeze / Strange fruit hanging from the poplar trees.”
Den sände chockvågor genom ett segregerat USA, ett land där vita tog på sig finkläder för att gå ut och titta på mordet av svarta som söndagsnöje. ”Strange Fruit” blev ett av civil rights-rörelsens viktigaste ögonblick, blev en väckarklocka, en smärtsamt alarmerande påminnelse, blev Billie Holidays egen, alldeles egna låt.
Ett av de mest kända fotografierna på sångerskan är taget när hon, med den välkända gardenian i håret, motvilligt går med på att sjunga ”Strange Fruit” accapella framför fotografen.
Hon älskade den men det var alltid en lika stor påfrestning och hon sjöng den alltid som sista låt. En låt och ett framförande som lämnade folk i tårar, skuld och ilska, rädsla och stum sorg. En konsert för amerikanska flottans officerare resulterade i en förlamad sal utan en applåd, men med varenda åhörare stående upp med nerböjt huvud.
Mot slutet sjöng hon den mest när hon var ledsen — när hennes loge inte var vacker nog, när någon skitstövel hon sällskapade med slagit henne eller när polisen väntade utanför klubben innan spelningen för drogtest. Just en sådan kväll var det i L.A. när hon dessutom hamnade i bråk med en snubbe på väg upp till scenen. Väl uppe gav hon tecken för ”Strange Fruit”, vilket betydde sista låten, smällde igen pianolocket när bandledaren ifrågasatte, fick som hon ville, sjöng den och gick av scenen efter en låt. Pianisten Jimmy Rowles var där: ”And all those money motherfuckers have been out there three hours waiting for her in their fur coats and their Beverly Hills bullshit, spending their bread, but this is a fact and all the cats will back me up: they still loved her, they all loved her.”

Daniel Möller

Kodwo Eshun:
More Brilliant Than The Sun — Adventures In Sonic Fiction
(Quartet)

Kodwo Eshun utforskar gränslandet mellan Science Fiction och Sound och myntar begreppet Sonic Fiction. Han bygger vidare på karaktärerna som artisterna själva skapat, struntar i att distansera sig och upptäcker mer eller mindre helt nya sinnestillstånd. Han förklarar varför hiphop är ”headmusic”, varför den progressiva eran började med Sun Ra och inte med brittisk rockmusik, varför funk är en uppfinning som förändrar din miljö. Kort sagt skriver han om hela den moderna musikhistorien utifrån ett direkt svart musikaliskt perspektiv. Boken är en kritik av traditionell musikjournalistik som enligt Eshun vandrar som en sömngångare, fast i gamla trossystem. För att kunna skriva en ny historia har han också skapat nya ord och begrepp varför boken också är tämligen svårforcerad. Trots det är den otroligt intressant och väl värd en ansträngning; som i alla labyrinter hittar man en hel del nya dörrar på vägen.

Jenny Sörby

Peter Guralnick:
Sweet Soul Music — Rhythm And Blues And The Southern Dream Of Freedom
(Penguin)

Ett imponerande verk om sydstatssoulens uppgång och fall, en epok i den svarta musiken, från sent femtiotal till tidigt sjuttiotal, som Guralnick knyter hårt till civil rights-aktivismen. Han argumenterar för tesen att söderns soul föddes ur den afroamerikanska befolkningens drömmar om frihet, men är också noga med att påpeka att musiken var ett resultat av ett möte mellan svarta och vita.
Bokens verkliga behållning är de underbara och, med tanke på det begränsade utrymmet, nyansrika porträtt som målas upp av alla från Sam Cooke och Ray Charles, via Solomon Burke och Otis Redding, till James Brown och Aretha Franklin. Guralnick har intervjuat de flesta som hade något med scenen att göra och låter olika vittnesbörder stå mot varandra. Ur alla motsägelser växer trovärdiga bilder fram av artisterna. De blir till levande karaktärer framför våra ögon.
Dessutom fångas mycket av det som hände bakom stjärnorna. Vi får följa arbetet i Stax-studion i Memphis, i Chips Momans American Studios och i Muscle Shoals. Vi får möta musiker, låtskrivare, producenter, skivbolagsägare, artister som aldrig blev så stora som de förtjänade, samt en rad andra, som var lika viktiga för söderns soulmusik som de kända namnen. Och på vägen hinner Guralnick med att utse Dan Penn, den store låtskrivaren, till bokens hemlige hjälte.
Sweet Soul Music får pluspoäng även för den väldigt fina diskografin som innehåller mer guld än Joakim von Ankas bankvalv. Se den som en introduktion till sydstatsoulen, inte mer, skriver Guralnick om de fullmatade femton sidorna…

Fredrik Lindskoug

David Ritz:
Divided Soul — The Life Of Marvin Gaye
(Da Capo)

Mannen och myten Marvin, i David Ritz biografi separeras de två. Som titeln anger ges en bild av soulstjärnans dualistiska personlighet. Ritz skildrar sångarens liv utifrån de omfattande intervjuer han genomförde under flera år innan Gayes sorgliga bortgång, med stjärnan själv och de som stod honom närmast. Marvin berättar uppriktigt om den svåra uppväxten och den komplicerade relationen till fadern, kvinnorna och karriären. Det är bitvis en svart och nihilistisk berättelse om ångest, rädslor och beroende. Ritz skriver med full insyn i Marvins själ och showbizhjärta, men undviker trots en hel del snaskiga ämnen som drogmissbruk och destruktiva förhållanden all form av sensationalism. Parallellt är boken en ingående skildring av Gayes musik och utvecklingen som skedde inom svart musik under hans livstid, inte minst på bolaget Motown. I stort gör det, parat med Marvins berättelser och Ritz kunnande och research, Divided Soul till något av den definitiva biografin över soulens störste.

Jenny Sörby

Steve Barrow & Peter Dalton:
Reggae — The Rough Guide
(Rough Guides)

En noggrant detaljerad karta över den djungel som den jamaicanska skivhistorien utgör. Steve Barrow och Peter Dalton öppnar med femtiotalets mento och skildrar sedan, genre för genre, den jamaicanska musikens utveckling — ofta genom att sätta in den i en samhällelig kontext — fram till och med dagens knallhårda ragga. En mängd kortare intervjuer, texter och essäer om enskilda musiker, artister, producenter, skivbolag och typiskt jamaican-ska fenomen som till exempel One-Rhythm Albums, kompletterar de otaliga recensionerna av både LP och CD-skivor.
Är du osäker på om du ska satsa på Dennis Alcapone eller Fred Locks? Cocoa Tea eller Ninjaman? Efter en halvtimmes bläddrande i denna oumbärliga guide till reggae i alla dess former, köper du allt och lite till med alla fyra.

Fredrik Lindskoug

Sacha Jenkins, Elliott Wilson, Chairman Mao, Gabriel Alvarez & Brent Rollins:
Ego Trip’s Book Of Rap Lists
(St. Martin’s Griffin)

Sverige begåvades dessvärre aldrig med den briljanta hiphopblaskan Ego Trip. Släppt i tretton nummer; första numret var gratis i New York, två dollar i resten av staterna. Nya, elaka och framförallt roliga vinklar på ett uttjatat ämne som hiphopjournalistik. För två år sedan släppte redaktionen dessutom den stora rapplistboken som sedan följdes av en cratediggerplatta. I Book Of Rap Lists ryms allt man kan tänkas vilja veta om hiphop, snyggt uppradat i listformat och med ämneskategorier som Cheddar, In Full Gear, Sports, Beef och Realness. Här kan du bland annat hitta R.A. The Rugged Mans topp tio sätt att garanterat bli droppad från ett skivbolag, Stretch Armstrongs mest pinsamma stunder som vit DJ i rappleken, Kool Keiths favoritställen att tillfredsställa sig själv på offentligt, Sir Mix-A-Lot’s tio tecken på att du blir Player-hatad och 52 dissar du kan ha missat.
Boken höjer definitivt ribban för hur mycket hiphoptrivia som egentligen får plats i hjärnbarken.

Jenny Sörby

Läs mer!

• Geoff Brown: James Brown — A Biography (Omnibus)
• S. H. Fernando: The New Beats — Exploring The Music, Culture And Attitudes Of Hip-Hop (Payback)
• David Toop: Rap Attack 3 — African Rap To Global Hip Hop (Serpent’s Tail)
• Daniel Wolf: You Send Me — The Life And Times Of Sam Cooke (Quill/Harper)
• Ray Charles och David Ritz: Brother Ray — Ray Charles’ Own Story (Da Capo)
• Timothy White: Catch A Fire — The Life Of Bob Marley (Henry Holt)
• Rickey Vincent: Funk — The Music, The People And The Rhythm Of The One (St Martins)
• Barney Hoskins: Say It One Time For The Brokenhearted — Country Soul In The American South (Bloomsbury)
• Peter Guralnick: Searching For Robert Johnson (Pimlico)
• Gene Santoro: Myself When I Am Real — Life And Music Of Charles Mingus (Oxford)
• LeRoi Jones: Blues People (William Morrow)
• Craig Werner: A Change Is Gonna Come — Music, Race And The Soul Of America (Plume)
• William Eric Perkins (red.): Droppin Science — Critical Essays On Rap Music And Hiphop Culture (Dawid)