Redan ett år efter ”Colony” är IN FLAMES här igen med ett nytt skivsläpp, ”Clayman”. Efter de rykten jag hört om slutsålda skivsigneringar, fjäskmiddagar med skivbolagsfolk och bandmedlemmar som gillar starka drycker, var en ordentlig intervju på sin plats. Björn Gelotte, bandets andra gitarrist i skuggan av Jesper Strömblad, släppte glatt in mig i sin lägenhet för ett snack om det som ligger honom allra närmast om hjärtat.

Jag kliver av spårvagnen i Sandarna, en av Göteborgs skönaste stadsdelar. Avslappnat och lugnt, men ändå kortare avstånd till stans centrum än vad en Hisingsbo som jag har. Nyligen hemkommen från en veckas promotionturné i USA borde Björn Gelotte vara allt annat än sugen på att göra en intervju. Dömd av förvåning av faktumet att samtalet inte ens fick plats på mitt kassettband. Björn var riktigt pratglad denna ljumma julikväll.
Två dagar innan denna onsdag signerade bandet skivor på hemmaplan. Folket slöt upp och samtliga exemplar av nya plattan såldes slut. Det måste väl vara kul?
— Det var pinsamt innan vi kom dit, småler Björn. Vi trodde inte att någon skulle dyka upp i vår egen hemstad. Vi blev mycket glatt överraskade, alla plattor tog slut och vi satt över en timme och signerade skivor och planscher. Det var så spridda åldrar, gubbar på runt 45 år till småkillar på åtta-nio år, tjejer och killar blandat.
— Det var två småungar på typ åtta-nio år som hade sin pappa med sig. De ena av killarna hade nyligen börjat spela gitarr, men pappan fick knuffa fram orden ur sin grabb. Sedan när jag gav honom ett plektrum började han skaka av exaltering innan han gick vidare till Jesper som gav killen en tröja och man kunde se i ögonen att det var en stor dag i hans liv. Kul att vara med om en sån sak, det är ju trots allt de framtida metalfreaksen.
Ni får dessutom en chans att se hur era skivköpare ser ut samtidigt?
— Det är ju ett litet urval, men om det är så rätt vet jag inte. Det är ju många som håller sig i skymundan och beställer skivan på postorder. Sedan finns det ju de som tycker att det är roligt att ha signerad platta. Det var flera föräldrar som vill ha plattan signerad till sina barn.
Någon form av pirrighet inför släppet av ”Clayman”?
— Jag brukar inte tänka så, jag tillåter inte mig själv att göra det. Jag vill inte ha någon press på mig och jag tror vi känner likadant i bandet. Alla motgångar blir enklare att ta om du inte har några förväntningar på dig själv. Vi hade ingen press när vi gjorde plattan, den kom helt naturligt. Att det gick så bra på Skivhugget var en glad överraskning eftersom vi hade så låga förväntningar på oss själva. Vi har hållit på så pass länge, vi har varit på den absoluta bottennivån, spelat skitspelningar och gjort skitturnéer. Vi har tagit ett litet steg för varje platta och på så vis behåller vi fötterna på jorden.

KATASTROFSPELNING

Att nio människor fick sätta livet till under en konsert med PEARL JAM under Roskildefestivalen vet alla vid det här laget. På eftermiddagen därpå skulle IN FLAMES gå upp på scen, vilket de även gjorde då festivalen helt korrekt fullföljdes. Hur kan det då kännas att kliva upp på scen när en sådan tragedi inträffat så nära inpå?
— Det var en jävligt konstig känsla, man vet ju inte riktigt hur man skall förhålla sig, det var ju trots allt en katastrof. Massa människor dog och ännu fler blev skadade. De blev svårt att känna att nu skall vi gå upp och sprida våran glädje. Man får göra vad man kan, man får vända på det och se det som att vi kan hjälpa till lite. Dedikera spelningen till de avlidna åtminstone.
En paus i sorgearbetet behövdes säkerligen, att genomföra konserten fick kanske åhörarna att tänka på nåt annat än allt det tragiska.
— Jag tror det också, jag tyckte att det var rätt att de fortsatte festivalen. Hade de valt att inte göra det hade jag kunnat leva med det, men det hade blivit väldigt snopet. Jag tror att det hade blivit kaos också. Det kändes som att man kunde dra sitt strå till stacken och hjälpa till med sorgearbetet.
— Vi kom inte till hotellet förrän klockan tre på natten innan spelningen. Ljudteknikern som jag delar rum med var redan där när vi kom, och säger till mig att titta på TV som sänder extranyheter en gång i kvarten. Då var det en eller två som rapporterats döda och inom en timme hade siffran stigit till fyra. Vi var helt chockade. Vi tappade inte spelsuget, men en del av modet. Vi trodde att det skulle vara helt dött, att folk inte skulle väga att knöka ihop sig. Det bygger rätt mycket på det när man spelar live, att man ger energi till publiken och publiken ger energi tillbaks. Man vill ju se folk dansa, jubla, skrika, headbanga och mosha om det går.
Förra året turnerade ni med ”Colony” i bagaget. Nu ett år senare är det dags för nya turnéer och en ny platta igen. Det går ganska fort i karriären just nu. Vad har hänt under det senaste året?
— Vi turnerade så jävla mycket vettu, säger Björn på den go’aste göteborgska du kan tänka dig.
— Vi turnerade först i Europa med tre kanonband, DARK TRANQUILLITY, ARCH ENEMY och CHILDREN OF BODOM. Fantastiska musiker allihop och det var jätteinspirerande. Vi är polare och känner varandra sedan innan, det var en kanonturné helt enkelt. Direkt efter det åkte vi över till USA och spelade med bland annat MOONSPELL i tre veckor ungefär. Det var kanon, vi hade bara spelat på Milwaukee Festivalen innan. Vi visste inte mycket om intresset där borta, vi hade knappt gjort några amerikanska intervjuer. Så när vi kom över blev det en mindre chock när vi såg folk med IN FLAMES-tröjor och plattor samt kunde låtarna och sjöng med i refränger. Det kom mycket folk för att vara vår första turné och i Kanada var det slutsålt en månad i förväg när vi skulle lira i Montreal för 700 personer. På vissa ställen var det helt galet, vi tyckte att det var så roligt att vi borde hålla på så här hela tiden.
Hur var det att turnera med MOONSPELL då? Var de trevliga emot er?
— De var schysta som personer, de är ju Portugiser och ganska hetlevrade. De viftar med armarna när de pratar och man undrar om de är förbannade. Själva musiken tycker jag är för seg för min smak. Annars jävligt trevliga killar, det var enkelt att umgås med dem. Det är ju bra när man lever trångt i turnébussen. Sedan själva upplevelsen att se alla dessa galna människor i USA. De stora grejerna var inte att åka på tiofiliga motorvägar och se öknar och sånt, utan det var när vi till exempel kom till Detroit. Vi står utanför spelstället och ser en Taco Bell hundra meter bort, och jag säger att jag bara skall gå iväg och köpa en taco. Då säger en massa människor att jag absolut inte får gå dit och jag undrar varför. ”It’s a very bad neighborhood” säger de och kör mig de hundra metrarna med bil. När jag sedan kommer till kassan sitter den stackars tjejen bakom skottsäkert glas. Sånt hade man ju inte sett på TV innan. Sedan var ju givetvis Manhattan en upplevelse, det kändes som att gå in i filmen Strange Days.

EN KVARTS MILJON SÅLDA PLATTOR

Ni har sålt en hel del skivor nu. Jag läste häromsistens att ni sammanlagt sålt cirka 250 000 exemplar av era skivor.
— 250 000… kan vi ha gjort det? Det är ju fan en kvarts miljon! Det kanske vi har gjort då.
Hur känns det då? Att nästan lika många som halva Göteborg har IN FLAMES plattor?
— När du väl säger så, så känns det jävligt tufft. Jag har inte tänkt på det, det är ändå ofattbart med tanke på hur vi startade. Vi har ju vuxit för varje ny platta och fått välja turnépaket med vilka vi vill turnera. Hårt arbete lönar sig. Sedan har vi världens bästa jobb, så vi kan ju fokusera oss till hundra procent. Att jag jobbar i en musikaffär och Anders i en studio, det är bara sekundärt. Det kommer sig av att vi spelar just i IN FLAMES. För mig kan det vara lite jobbigt att bara sitta framför TVn och peta navelludd. Jag har ett mål nu när det blivit så fantastiskt stort, det är att sälja 100 000 av en platta. Fattar du, om en platta är knappt en centimeter bred, och ställ alla 100 000 på varandra, det blir ju en kilometer!
Har ert skivbolag Nuclear Blast några krav på nya plattan?
— Ja, den har ju kostat dem en hel del, massa diverse utgifter. Jag åkte till exempel till USA och gjorde promotion samt att jag och Anders var i Europa en sväng. Mycket hotell och flygbiljetter, det kostar pengar. De har förhoppningsvis ganska höga förväntningar, det är ju de som för stå för allt det där. På förra plattan gjordes nästan ingenting för oss, så den här gången skiter jag i om de blir besvikna. Denna gången får de allt lägga ut lite pengar på oss.
Sitter ni i en bra sits gentemot ert skivbolag?
— Som jag ser det just nu, så tycker jag att vi har ett bra förhållande med Nuclear Blast. Vi har ett management som tar hand om alla de svåra bitarna, som kontrakt, pengar som skall hit och dit, boka turnéer. Det vill säga allt som är lite bökigt att ordna och svårt att diskutera med skivbolagschefer.
Var inte engelska Earache ute efter era autografer?
— Det var så, att när vi stod utan kontrakt för några år sedan blev det ett bjudningskrig. Vi hade fullgjort vårt kontrakt med Nuclear Blast och nästa platta var på gång och på den tiden hade vi inget management som tog hand om sådant. Men i alla fall, så bjöd Earache över oss på en fjäskresa, typ ”kom och se hur vi har det på vårt kontor”. Vi åkte över och bodde på ett snyggt hotell, de bjöd på fint käk, vi fick plocka vad vi ville ha i deras lager och träffa alla som jobbade där. Det var en riktig fjäskresa helt enkelt. Sedan förväntade de sig väl att vi skulle tycka bättre om dem när vi skulle välja skivbolag. Vi tänkte långsiktigt och valde att fortsätta med Nuclear Blast.
Earache är inte samma bolag som det en gång varit, stora band som BRUTAL TRUTH, CARCASS, NAPALM DEATH och AT THE GATES är alla borta från bolaget, och inget av banden är speciellt nöjda vad skivbolaget har presterat. Att bolaget har sett sina stora dagar är det inget tvivel om.
— Det kände vi också, de har tappat och schabblat bort band. Jag känner kollegor som sitter med pisskontrakt hos Earache. Nuclear Blast jobbar bra och de är jävligt stora i Europa, och sedan dess har det växt till sig och blivit ännu större. Nu är de så pass stora och har så pass stora band på bolaget, att man undrar om de tappat kärleken till musiken. Jag tror nog att de bara är ute efter pengar.
England är ett hypat land. Tänkte Earache att de skulle kunna etablera sig i den melodiska hårdrockens kretsar genom att roffa åt sig IN FLAMES?
— Vi har aldrig spelat i England, några spelningar där är aldrig med på våra turnéer av någon anledning. Jag har hört att det skall vara dåliga förhållanden där, men jag tror nog att det skulle komma mycket folk. Sedan om man kanske inte får allt man vill ha, fyra backar öl eller femton liter sprit eller vad man nu vill ha, så är det inte hela världen. Bara det kommer mycket folk, för då är det roligt att spela. Jag skiter i förhållandena om man vet att det kommer mycket folk.

PILSNER OCH TV-SPEL

Att band dricker sig kanonfulla på alla former av alkohol stämmer även på IN FLAMES, men hur ser en dag på turnén ut? Bäst att ta reda på det, så man vet hur det blir om man någon gång mot all förmodan skulle åka på turné själv.
— På dagarna när man kommit fram till stället man skall spela på, och man har fem timmar kvar innan soundchecken, brukar man vakna upp sent och gå iväg för att äta frukost. Vi lyssnar sällan på musik på dagarna utan ägnar oss åt TV-spel. Man är oftast bakfull eller trött efter gårdagen. Jag läser även ganska mycket böcker. Man tar sig första ölen vid tre-fyra, den brukar smaka väldigt illa eftersom man oftast är ganska bakis. Sen spelar man lite TV-spel igen, väcker kanske någon som ligger och sover och spelar mot varandra. Efter det är det soundcheck, sedan dags för käk och några pilsner till. Efter det blir det lite TV-spel igen, går ner och kollar på första bandet, dricker en pilsner, kollar på andra bandet innan man går tillbaka och byter om till schysta kläder. Det blir mycket TV-spel och pilsner som sagt. Efter att man gått av scenen blir det party. Det blir som en rutin att de som orkar lyssnar på musik och dricker en pilsner eller en coca-cola eller vad man nu dricker. Man sticker nästan alltid två timmar efter att man har spelat, det tar oftast ganska lång tid att köra till nästa ställe. På så sätt blir det mycket TV-spel. Ibland händer det väl att vi hinner ta en öl eller käka på någon närliggande restaurang.

FLERA FLITIGA LÅTSKRIVARE

Jesper Strömblad och Anders Fridén har under åren som gått varit bandets ansikte utåt. Jesper den musikaliske, förutom IN FLAMES har han figurerat i bland annat HAMMERFALL och SYNERGY. Hur mycket av musiken komponeras av dig, Björn?
— Det har blivit mer och mer. ”Jester Race” var den första jag var med på, och som ny inhoppare gjorde jag redan då musik tillsammans med Jesper och Glenn (dåvarande gitarrist i bandet). Vi skrev då musiken ihop, men de andra två skrev väl lite mer än mig. På ”Whoracle” skrev vi nog lika mycket alla tre, vi skrev ut vem som gjort mest i skivan. Inför ”Colony” stack ju Glenn och då började jag och Jesper skriva lika mycket. Det är lätt att jobba med Jesper, vi skriver musik som passar ihop. Jag kan komma med ett riff med gött sväng och sedan tycker Jesper att det passar jättebra ihop med ett riff som han har gjort. Det bara rinner på när vi väl satt igång. Ibland kan vi göra en låt på en timme, ibland kan man sitta med två riff i runt två månader. Jag har riff kvar på min porta från ”Jester Race”-tiden som jag aldrig har använt och troligen aldrig kommer att använda.
— På nya plattan gjorde vi lite annorlunda. Peter (Iwers, bas) och Daniel (Svensson, trummor) kom in lite mer i bilden. Niklas Engelin var med och turnerade på ”Whoracle” men valde att stanna kvar i GARDENIAN, det funkade inte riktigt när det kom till låtskrivandet. Vi har lite olika stil, hans musik passar så himla bra i GARDENIAN, så det finns ingen anledning för oss att gå åt hans håll eller att han måste anpassa sig efter vad vi gör. Det var helt enkelt bättre att han fortsatte med GARDENIAN. När Daniel och Peter kom in i bandet var de ganska färska, så jag och Jesper skrev all musik och visade hur de skulle spela.
Fram till och med ”Whoracle” lirade du trummor, men när både Glenn och hans ersättare Niklas Engelin lämnat bandet gick du över till att spela gitarr. Var det ett naturligt val för dig?
— Det kändes mer naturligt än att leta efter ytterligare en ny gitarrist, som man måste lära alla låtar. Jag kände mig ändå aldrig riktigt bekväm bakom alla pukor och skinn. När jag gick med i bandet var det en trummis som behövdes. Inför ”Colony” tyckte vi att vi borde skaffa en kille som verkligen tycker att det är roligt att spela trummor. Vi hade redan ögonen på Daniel, som då spelade i numera nedlagda SACRILEGE. Det var inte så att vi sa att han var tvungen att lägga ned att spela med dem. Vi frågade honom hur han ville göra och poängterade att det kommer att bli lite tid hemma med allt turnerande. Han valde sedan själv att stanna med oss och det känns jävligt tryggt. Han är en trummis som utvecklas hela tiden, han blir bättre för varje spelning och han älskar att spela trummor. Det jag gjort tidigare har ju inte varit något avancerat, det sätter ju han på en handvändning. Jag är tillbaka på mitt riktiga instrument, där jag kan utvecklas. Det känns kul att få lira det man gjort själv, det känns trist att lämna över det man gjort till någon annan. Det är svårt att förmedla alla nyanser i riffet till den som skall spela det. Peter Iwers ersatte Johan Larsson efter att ”Whoracle” släppts och bildar tillsammans med Daniel ryggraden i IN FLAMES, det är ju de som är vår rytmsektion. När vi har så pass duktiga medmusiker, kan jag och Jesper få utrymme att göra vad vi vill, till exempel dubbelsolon som funkar live eftersom de andra är så pass tighta. När vi gjorde denna platta var det inte så att jag och Jesper skrev all musik och berätta hur de andra skulle göra. Jag och Jesper skrev musiken men vi satte ihop den tillsammans, alla fem i bandet. Anders skriver alla texter och de är så pass bra som de är, det finns ingen anledning för oss att lägga oss i den biten. Det blir en helt annan vinkel i musiken när vi gör så, och det är en av anledningarna att det gick så pass fort att göra alla låtarna. Det tog väl en månad så var alla låtar klara, varav en låt skrev vi i studion.
Vilken låt då?
— Det kanske man inte skall avslöja, säger Björn och försöker gömma sig bakom skägget. Okej, det var ”Sattelites And Astronauts”. Vi kände att vi ville ha en till när vi väl var klara. Den låten är väl lite annorlunda och ”moody”.
Glenn och Johan som lämnade bandet 1997 har man inte hört något väsen ifrån. Johan stack över till USA och gifte sig och Glenn ville leva familjeliv istället för turnéliv. Vad sysslar de med nuförtiden?
— Jag har inte talat med någon av dem på jättelänge. Johan åkte ju över till USA när han lämnade bandet och bor väl där sedan dess. Glenn bor väl kvar i stan, han fick ju familj ganska tidigt. Det är svårt att turnera och ha familj samtidigt, så han valde att prioritera familjen. Jesper snackar med Glenn ganska ofta tror jag. De har nog planer att någon gång göra en ny platta med DIMENSION ZERO tror jag.
Du har inget eget projekt vid sidan av IN FLAMES?
— Jo lite, jag och Daniel har ett köttmangelband där det bara är grind och Floridadödsriff hela tiden. Det är ett jävla mangel, men det är bara för skojs skull. Peter är ju gift och där ingick redan ett barn i äktenskapet. De har ett eget barn på väg, så han har ett sidoprojekt i att ta hand om sin familj. Jesper skriver ju lite hit och dit i olika band och Daniel har jobbat lite grann som språklärare.
Ni har ju spelat i stort sett hela Europa, i USA och i Japan. Vilka platser har ni kvar som ni vill lira på?
— Jag vill lira i Australien, men det vet jag inte vad de andra i bandet tycker om. Vi har nämligen lite flygrädsla i bandet och det tar sexton till arton timmar att resa dit. Jag skulle vilja se hur det ser ut och se om det finns något metal-folk där. Vi har fått e-post därifrån och gjort några intervjuer, så folket finns där borta. Man vet ju inte förrän man varit där, det var ju likadant med USA.
Steget mellan ”Colony” och ”Clayman” är betydligt större än om man jämför ”Colony” och dess föregångare ”Whoracle”. Man skulle elakt kunna kalla ”Colony” för ”Whoracle del 2”. Björn verkar däremot vara av en helt annan åsikt.
— Jag tror att den största skillnaden var från ”Subterranean” till ”Jester Race”. Jag och Anders kom med i bandet och vi började med att stämma ned instrumenten. Efter det har vi tagit ett litet steg varje gång. Vi gör naturliga steg i musiken, vilket gör att de kanske inte blir så pass stora. Det största steget skulle jag vilja säga är mellan ”Whoracle” och ”Colony”. Då började vi använda industriella prylar som trumloopar, inte så tydliga men finns där i bakgrunden. Nu använder vi oss mer av keyboard och dynamik i låtarna, för vi lärde oss ganska mycket utav turnerandet. Vad som funkar live och vad som inte funkar live. Mer dynamik för att hålla energin uppe hos alla, även hos publiken som lyssnar. Vi lärde oss av ”Colony” och använde det till den nya skivan.
Miljonkoncernen Nuclear Blast är inriktade och satsar därmed sina stålar helst på lättlyssnad melodiös hårdrock, något som manglande stallkamraterna SOULREAPER fått känna av. Känner IN FLAMES av något tryck från bolaget om musikens framförande osv? Har bandet några gränser som de inte för töja ut alltför mycket?
— Nej, de har inte något som helst inflytande på musiken. Jag tror aldrig att de har haft det, det enda inflytande de har haft är när de har sabbat någon låt när de har mastrat om skivan. På ”Artifacts Of The Black Rain” från debutskivan var det en inräkning och en trudelutt. Det tog de bort helt, så det låter otight. Vi fick höra det först på den pressade skivan. Sedan smågrejer, som omkastade låtordningar och sånt. De har inget att säga till om det själva musikaliska. Det är enklare, för vet vi att det bara är vi som bestämmer, så slipper vi ha alla förväntningar på oss. Är vi nöjda med det, kommer det synas att vi är nöjda när vi spelar live. Jag tror att allting blir mycket bättre då.

USA-TURNÉ MED KÖTTVÄGRARE

— Så här är de preliminära planerna, först releaseparty på onsdag, sedan blir det en festival i Grekland med en massa inhemska band samt vi, DREAM THEATER och IRON MAIDEN på samma scen. Det är någon slags arena tydligen, det skall bli det coolaste jag gjort i hela mitt liv. Första augusti börjar vi turnera i USA och kör sedan där i tre-fyra veckor med EARTH CRISIS och SKINLAB. Sedan är vi lediga en dag kan jag tippa på, innan vi kör fem-sex veckor i Europa. Här i Sverige lär det bli tre spelningar som sist tippar jag på, det kommer att bli i början av oktober. På ritbordet ligger en ny sväng bort till Japan och efter det blir det nog en ny vända i USA, fast som headliners.
Då gäller det att skivan slår igen om i staterna, så ni lockar folk när ni är huvudakt på turnén?
— Skivförsäljningen är inte det viktigaste, bara den första turnén går bra så folk kommer när vi spelar själva andra gången. Det är så himla roligt att spela, och dessutom i USA. Det är ett sådant konstigt land. Har man chansen att åka dit så skall man ta den, så man inser vilken lyx vi har hemma i Sverige. Det är intressant att se hur konstiga människor kan bli.
Din favoritlåt med ditt egna band, vilken kan det vara? Vilken låt ser du mest fram emot under en konsert?
— Det är skitsvårt, allt som jag har vart med och spelat känns som små barn. ”Clayman” ligger ju allra närmast, så det skulle vara någon från den plattan. Jag får nog säga ”Pinball Map”, eftersom vi just spelat in en video till den.
Tvärtom då, vilken är den minst angenäma IN FLAMES-låten enligt ditt tycke?
— Jag vet faktiskt inte… Det kan vara ganska segt att spela ”Moonshield”, som vi har med på varenda spelning i stort sätt. Live tänker man inte så, man spelar ändå.
Någon låt som är för komplicerad för liveframträdanden?
— ”Morphing Into Primal” är ganska svår, den har vi knappt lirat live, kanske en gång bara. Andra låten på ”Subterranean”… Vad fan heter den nu igen…? kommer du ihåg vad den heter?
Nej, min hjärna är helt slut idag… Ingen av oss kommer ihåg vad låtjäveln heter utan att ha skivan i handen.
— Vi spelar nästan aldrig de låtarna längre. ”Ever Dying” heter låten förresten, konstaterar Björn samtidigt.
Hur låter IN FLAMES om tio år?
— Förhoppningsvis har vi exakt samma line-up och förhoppningsvis gör vi fortfarande plattor om tio år. Hoppas att folk inte har tröttnat på oss då. Vi kommer fortfarande att vara ett aggressivt heavy metal-band med lite blandade vokaler så att säga. Vi har aldrig vart några trendnissar heller, vi har aldrig bytt stil från ”Jester Race”, man kan följa en röd tråd sedan första plattan. Vi har aldrig bytt stil och jag tror att vi aldrig kommer att göra det. Då skulle vi nog tappa fotfästet. Vi kommer alltid att spela melodiös heavy metal med aggressiv sång.
Apropå sång, Anders sång är mycket mer skrik än gruff på nya plattan. Ibland låter han likt ett argsint hardcore-sångare.
— Texterna är så himla hemska nu, så personliga. De är skrivna av Anders och saker som har hänt honom. Frustration helt enkelt. Skriker man ut sången när man är i studion, så är det ett sätt att få tryck bakom orden. Hade han mumlat fram hela skivan hade det inte alls fått samma effekt. Sången är ju mer eller mindre ett instrument. Han använder mycket dynamik i framförandet av texterna.

OM INTE ZAKK KAN SÅ…

Då var det dags att runda av intervjun, men innan det blir dags för Björn att ägna sin tid åt flickvännen måste han formera sitt drömband.
— Sångare är inga som helst problem, Ronnie James Dio. Två stycken leadgitarrer kommer jag att ha. Då vill jag ha med Zakk Wylde… sen så… fan vad svårt det var att välja. Men om inte Zakk kan, så vill jag ha med John Petrucci från DREAM THEATER. Den andra leadgitarristen kommer att vara Chris Amott (ARCH ENEMY). Basist blir Peter Iwers, men trummis… Fan det är ju svårt… Hade du frågat för tio år sedan hade jag svarat Vinnie Appice. Det får bli Daniel Erlandsson från ARCH ENEMY.
Av dessa sex (!) herrar blev alltså tre svenskar invalda, varav hans egna bands basist. Dock inget kaxigt val, ni som hört ”Clayman” har säkert märkt av att bandet har höjt sin musikaliska skicklighet ytterligare ett snäpp. Själv tycker jag att titellåten är vassast med sitt enorma tryck, men som helhet känns hela plattan fräschare än ”Colony”. Ett av Sveriges just nu framgångsrikaste metal-band har släppt en platta som förmodligen slår ordentligt.