“Jag vill bara att folk ska älska refrängerna. De får höra på skivan hur de vill, bara de älskar refrängerna.” “Alla tror sig veta att jag är väldigt politisk, men det är Dennis Lyxzéns åsikter, eller Sara Lidmans åsikter, de det tror är mina”, säger David Sandström.
En ganska typisk mening från David Sandström, som har ett förflutet i Refused. Umeås högljudda, puritanska punkband som stod på djurens sida på 90-talet. Enligt Refused var mänskligheten grym.
David Sandström verkar omfamna människans goda sidor nuförtiden. Han utstrålar ödmjukhet, vishet och eftertanke med sitt stora skägg. Hans skapelser tar sin form på en gård kallad Brände utanför Umeå, som han intog för ett par år sedan. Till gården finns inget bredband så någonstans kan David skapa i lugn och ro. På gården finns däremot en studio där senaste albumet ‘Pigs Lose’ är inspelat. Det tog två år att bygga studion, tre år att spela in skivan.
Alltsammans har David gjort ihop med Oskar Sandlund (trummor, tekniker, producent /Red.) som de senaste åren har varit en lika stor del av David Sandström Overdrive som David själv. David tar mobiltelefonen och spelar in låtar, mumlar en textrad, nynnar en melodi och sedan sitter Oskar och lyssnar och utvärderar. Det färdiga resultatet har egentligen tagit flera år.

Jag undrar hur allt tog sin början under Davids uppväxt och när han kom in på tanken att göra musik i de unga åren. Hur kontakterna knöts med andra musikprofiler i Umeå och om David såg upp till någon speciell person.
— Jag växte upp med amerikansk rockmusik och amerikanska bilar. Morsan och farsan och deras polare var inne på den grejen. De var arbetarklass och gillade rock’n’roll och uppror, som estetik. Och det är väl lite samma med mig. Morsan hade dejtat en snubbe som spelade i band på 60-talet (Dan Bylund, The Vip’s och Feelbrüters) och hennes bästa polare gifte sig sen med honom när morsan hittat farsan. De var fortfarande polare allihop så när Jan Hofverberg (gammal umeåmusiker) gav ut sin otroligt detaljerade bok om stadens rockhistoria ‘Rock i Umeå’ 1985 så köpte hon den för att läsa om “The good old days”. Jag var en 10-årig, långhårig hårdrockare och boken blev ett uppvaknande. Det visade sig att man inte behövde ha tajta läderkläder och komma från England eller USA för att få spela rock, det var sida upp och sida ner med coola Umeåband från 50-talet och framåt. Jag läste bokstavligen sönder boken.
— Jag spelade redan trummor då och sen blev det lite som en checklista med Rock i Umeå under uppväxten, vem man hade träffat, vem man spelat med, man kollade alltid alla namn mot indexet längst bak. Så är det fortfarande, men nuförtiden har man rätt bra koll på stans rockers, vilka som var the shit i olika perioder och så. Den största grejen för mig var dock Step Forward. Det skulle inte förvåna mig om jag skrev en bok om de katterna till slut. Umeå var en sån stad där många eldsjälar gjorde sitt för att peppa en när man väl börjat spela ute, vissa gick lite långt i sin välvilja och försökte influera en mot lugnare mer melodiösa farvatten när man väl hade upptäckt Slayer. En sån snubbe tipsade mig och min polare om ett duktigt band i vår egen ålder som körde Thin Lizzy-dängor med stämsång och allt. De skulle spela på Ålidhemsgårdens luciarock -89. Vi drog dit och de var bra, men när de spelat klart klev Step Forward på och då var det ju kört. Jensa, Henke, Toft och Dennis var, mellan -89 och -91, så coola som det överhuvudtaget gick att bli i Umeå. De var ett antisocialt “rat pack” med en en snittålder på 17 år som vevade sinnessjukt snabb USHC (amerikansk hardcore/Red.) och gärna “wasteade” utrustningen i början, mitten eller slutet på ett gig, oavsett om det var egna eller lånade grejer. Man stod bara där och älskade dem. Kalle Backman bodde i en period i en etta på samma gård där jag bodde med mina föräldrar och sommaren -91 hittade han nåt annat och Dennis (Lyxzén) tog över ettan. Resten av hc-gänget ville göra tuffare grejer, supa, göra inbrott, spela annan musik (de var på väg mot 20 allihop), och eftersom Dennis hört att jag var en grym trummis blev jag hans nya Jensa den hösten. Sen gjorde vi den grejen fram till -98.
Umeå har, i min värld, ofta förknippats med Pinheads-Lars Gillén och Garageland-skivbutiken, skumma råpunkband som The Join, Gitarrslaktarna och Refused och kopplingarna till HC-scenen med tillhörande anhängare? Hur är din bild av DIN stad? Hur ser det ut idag?
— Alltså det där satte jag ihop stegvis, vilka som hade gjort vad och när och så. En central grej för mig var ju känslan av att platsen räknades, att Umeå VAR något. Och rötterna, att jag förstod att det fanns en kultur där, en som jag kanske kunde bli en del av. Jag hade överhuvudtaget ingen längtan nån annanstans, varken till Stockholm eller London. Jag bodde på Teg och jag ville över älven in till stan och spela på ställena bara. De första vuxna kontakterna var ju förstås Gillen, Putte Berglund i Nasty Music, Marie Adolfsson och såna katter. Putte fixade ljudet på de första 10-20 spelningarna jag gjorde, Gillen ställde våra demos vid kassan på Garageland och sålde dem utan att ta procent på. det — jag köpte min första Fugazi-platta av honom — och Misfits, Black Flag, allt sån grundläggande. Marie ställde alltid upp när vi ville veva på Galaxen.
— Som 10-åring, fick jag trumlektioner via kommunala musikskolan. Min trumlärare var en rätt excentrisk idealist, Göran Täljebäck. Han är kommunist, Zappa-freak, och har figurerat i många kultiga samband genom åren, Cabazz, Slagverksmaffian, jag tror till och med att det var han som förde ihop Mats och Morgan. Han är en märklig musikalisk gränsvarelse mellan institution och gräsrot, mellan notskrift och friform, mellan finkultur och flum. Han frågade mig i början av varje lektion om jag gjort läxan, jag svarade alltid nej varpå han bara satte sig bakom ett Rhodes och så jammade vi hela “lektionen”. Många grymma trummisar från Umeå har gagnats av hans pedagogik som kids. Oskar, som jag spelar med nu, är givetvis en av dem. Täljebäck är självklart omnämnd i Rock i Umeå-boken.
— Jag känner tydligt att vi yngre musiker idag inte betalar tillbaka på samma sätt som tidigare generationer. Då gick det inte att ta sig nånstans som band. Kopplingen mellan Umeå och Sthlm = musikbranschen, fanns inte, så alla grymma musiker i alla band hamnade på ungdomsgårdarna, musikskolan, i skivaffärer etc. De fanns där på de ställen man hängde och de lärde en grejer. Explosionen av Umeå-pop och punk är en direkt konsekvens av det. Utan Garageland, Frii’s musik, Galaxen, Ålidhems UG, Hagströms, Sid’s musik, Akademibokhandeln, Burmans, otaliga musik- och kulturföreningar som uppstått, gjort några arr och somnat in, musiklärare på högstadieskolor som själva var rockers i botten och lät kids hänga och veva efter skoltid plus en massa löst musikerfolk som gled runt på praktik och tillfälliga anställningar på ovan nämnda ställen, så hade inte Umeå under de senaste 15 åren kunnat ståta med Refused, Deportees, Masshysteri, Regulations, Nocturnal Rites, The Facer, Perishers, Noise Conspiracy, Naglfar, DS-13, Bombettes, Isolation Years, Industri Royal, Cult of Luna, The Rats, Syket m.fl. m.fl. De flesta av dessa band har gjort flera varv i Europa och USA och om man räknar in vissa av bandens influens på andra band så är det en hel del som de gamla Umeå-rävarna är ansvariga för.
Nu har du flyttat ut till stort hus på bygden. Hur är känslorna kring detta och är du “skogsmulle” innerst inne mest hela tiden eller föredrar du att dra in till betongen i stan mellan varven?
— Jag har jazzat runt en del i mitt liv. Jag ville bo utomlands och ett tag lutade det åt LA, ett tag var det Helsingfors, ett tag gled jag mot Malmö, men jag hamnade i Sundbyberg två år, sen Lappland och att till slut köpa ett hus häri Brände var ju ett sätt att välja Umeå. Jag bor en timme från stan och det är så nära jag vill vara. Alla kontakter och polare finns i närheten, men jag får vara ifred i ett landskap där nästan all mark jag ser brukas. Min granne Gunnar som är mjölkbonde tittade in för en timme sen och lånade en skruvmejsel. Det är all kontakt med omvärlden jag har haft idag. Det är lagom. Omställningen är besvärlig dock. Närjag drar till stan är jag ju en stadskille, oavsett om det är Umeå eller Stockholm, eller Barcelona för den delen. Jag vet exakt var jag ska käka och fika, handla böcker, titta på konst och supa och det blir dyrt och berusande. När jag kommer hem måste jag tryckutjämna med två dagar på kökssoffan, med vatten, gröt och en bok. Det blir en slags hybridtillvaro.
Om du inte sysslat med musik, vad hade varit ditt gebit här i livet? Har det någonsin funnits en lockelse i konstnärslivet t ex? Författare? Bonde? Sjöman?
— Om jag inte haft så otroligt jobbigt i skolan skulle jag möjligtvis kunnat arbeta kreativt inom nåt modernt fält som formgivning, web-design eller kanske som journalist. Om nån lärare lyckats väcka min sinnessjuka läslust då hade allt kunnat se helt annorlunda ut nu. Jag hade inte blivit så avig tror jag. Jag hade kunnat vara en annan sorts musiker förstås och gjort konstmusik, klassiskt, musik till barnprogram på tv, vilket jag gör nu också å andra sidan.
Berätta om processen kring nya albumet? Det har östs en del fin kritik kring skivan, och jag har noterat en del lustiga kopplingar som att det bitvis påminner om Elvis Costello? Hur ser du på detta med recensioner och mediavärlden i sin helhet. Det finns väl ett slags medberoende där?
— Jo, det blir aldrig bekvämt det där. Jag fattar aldrig vad de pratar om i tidningarna och så. Det är klart det finns dimensioner på det man håller på med som man själv inte fattar men jag och Oskar har blivit väldigt förvånade av nästan allt som skrivits. Lokko skrev Danny Whitten-gitarrer och det fattade vi. Sen har det nämnts saker som Replacements, Santana, Hives, Randy Newman, Miss Li, Springsteen, Blue Oyster Cult, Hüsker Dü, The Byrds, Velvet Underground, Coldplay (!), Buffalo Tom, gospel, psykedelia, P3-vänlig indie, ja du försår kanske… Det blir som ett Burroughskt cutup-experiment för att belysa nivån på svensk popjournalistik. När det skrivs om saker jag gör så står det ofta att jag är rastlös eller att jag hoppar mellan grejer. Det är ingen som verkar plocka upp att jag sysslat med exakt samma sak hela tiden. Och jag tänker att om man ändå inte tänkt anstränga sig kanske man ska skita i att skriva överhuvudtaget.
Berätta om din låt ‘Göran William Frii’ — helt instrumental och finfin melodi.
— Göran Frii är en gammal Umeå-ikon, en legendarisk gitarrbyggare som drev Frii’s musik, en fantastisk musikaffär som låg på Järnvägstorget i Umeå från mitten av 50-talet till sin död den 12:e Augusti 2007. Han hade så mycket udda gamla grejer där att du kan inte förstå. Han var en sån katt som lånade ut grejer till en när det knep och jag har hört att han stack åt folk som hade det tungt en hundring här och där, som ett inofficiellt och jävligt oldschool soc. Åhdén-bröderna hävdar dessutom i en K-special tillägnad honom att han troligtvis byggde den första svenska elgitarren. Han stod fortfarande i butiken 82 år gammal när han fick nåt slaganfall eller vad det var. En sån hjälte som gjorde sin grej rakt av in i det sista. Lasse som jag spelar med, jobbade där ett par år och har berättat att Göran gillade gofika. Han hävdar att om man kom in tidigt en morgon med en butterkaka eller en kanellängd så hade man livstids rabatt i butiken sen. Han var en jävligt fin människa som skulle ha en egen låt helt enkelt. Jag önskar bara jag haft en Frii’s att spela temat med på skivan.

Med de övriga Overdrive-medlemmarna: Frida Selander, Lars Eriksson, Lovisa Nyström, Anders Lind och Malin Jonsson är ‘Pigs Lose’ skapad i Brände-studion, strävsamt rak och enkel och med så få instrument som möjligt. Deras målsättning var att kladda med materialet så lite som möjligt.
Och vilka är Overdrive? Gamla punx, kompisar från förr?
— Lasse har jag sett i Umeåband sen jag var tonåring; Dr. Squeeze, Tobbe Högberg Band, Nasty Music, Skyward Gekkos, Komeda, The Originators, Nowhere men. Han har tusen smeknamn. Mahmoud på Charlie’s kiosk på. Teg kallar honom Lasse Cool. Oskar dök upp under 90-talets sista HC-andetag i Umeå. Hans band var de enda jag tyckte var kul mellan att Refused la ner och Isolation Years startade. Han var en av stans bästa trummisar redan som 16-åring och söp, åt kött och rökte, men låtsades vara vegetarian för att få ligga. Frida vevade sina dängor överallt i stan och hade gjort flera plattor innan vi började spela ihop. Vi träffades på fester, hade gemensamma vänner, hade en lysande högerhand och var jävligt kul att vara med. Ingen av oss fyra kände varann när vi började repa som Overdrive, men vi blev ett band ganska fort.
Vad blir nästa steg nu och i framtiden?
— Tanken var ju att ‘Pigs Lose’ skulle vara ett fanzine i A5-format fullt med en massa rättshaveristiska härdsmältor till texter från min sida, med låttexterna och själva cd:n, men jag fick inte ihop själva textgrejerna i tid så vi släppte plattan. Nu ska vi ge ut en till version som fanzine. Oskar spelar in sin soloplatta här på gårn nu och så ska vi runt och veva en del framöver med Overdrive. Skandinavien, kanske neråt i Europa, en ny singel, video o.s.v.

David Sandström var tidigare trummis i Refused och medverkade för en tid sedan i dokumentärfilmen ‘Tillflykt’, om sin inspirationskälla Sara Lidman.