Jag snubblade över Stockholmsbandet Heaviness via en vän som hastigt och lustigt blev bandets första ”manager”, eller ska vi kanske säga att det mer gick i en innerlig jargong typ ”jag gillar er som faen och ställer gärna upp på att snacka väl om er och sprida ut reklam till spelställen”… typ…

Jag höll med min vän och satte genast in en gnutta av min ”gilla”-energi, delvis genom att fixa ett gig efter öppettid i skivbutiken Delicious Goldfish records på eget bevåg. Eftersom jag inte går ut med reklam för spelningarna i butiken p.g.a. den minimala ytan, sett till publikantalet, så höll vi oss ”på mattan” och bjöd in ett fåtal vänner. Samma eftermiddag spelade f.ö. bandet The Search upp. Svartklädda 80-talsdekadenta (men snälla) studenter från Uppsala som hyllar The Church, The Cure och The Chameleons (se artikel på sidan 33).
Heaviness levererade och stampade sina gitarrpedaler i botten och drog upp volymknapparna på så hög nivå att jag kände en viss risk att bli vräkt från lokalen där jag har skivbutiken. Upplevelsen var som bäst i mina öron när killarna i bandet drev upp stämningen med låten ’How to avoid sugartraps’ — ett medryckande stycke instrument- och rösteufori, som framkallar minnen av klassisk brittisk ”shoegaze” i en förening med nutida isländsk mystik.
Efter detta har mycket hänt för bandet och deras egenutgivna, självbetitlade debutalbum har i stort sett sålt slut. Nu letar de skivbolag utomlands, men kanske släpper de sitt andra album på egen hand återigen.
David ville berätta mer om bandets upplevelser i England och lite till.

Ni är ganska sparsamma med att berätta om er själva. Berätta lite kort om er och hur ni fann varandra som band.
— Daniel och jag har spelat ihop i evigheter, och höll på att spela in det som blev debutskivan när vi insåg att det behövdes fler för att spela live. Det var då som Emma kom in i bilden. Det var hon som fann oss som band skulle jag vilja påstå. Hon var otroligt målmedveten och spelade bas på ett sätt som passade perfekt. Martin var en gammal vän från skoltiden, vi brukade fixa falskleg och gå på konserter tillsammans under högstadiet. Ingrid Wallerstedt spelade elfiol och körade på skivan. Hon hoppade tyvärr av innan skivan kom ut. Därefter tog det lång tid för oss att hitta hur vi skulle framföra musiken live, särskilt utan Ingrid.
Är ni ett renodlat Stockholmsband eller har ni rötter i andra delar av landet?
— Jag är från ett skrämmande radhusområde utanför Stockholm, Martin är från ett annat och Daniel är ursprungligen från Göteborg. Emma kommer från en liten by utanför Uppsala, men idag bor vi alla i Stockholm… Vi pratar ibland om att lämna stan, men med undantag för Emma så har vi inte direkt någonstans att ta vägen. I längden tröttnar man på bilar och borrmaskiner, fråga Einstürzende Neubauten.
Vad är ni för ett band egentligen? Jobbar ni helst i det fördolda eller är ni lite av exhibitionister innerst inne?
— Anledningen till att vi kanske är lite hemliga är att musiken vanligtvis tar lång tid att skapa för att den ska bli bra. Det handlar om att hitta en balans. När allt väl sitter där det ska är det som att vi inte är med längre, musiken spelar sig själv på nåt sätt. Så det finns inget vidare utrymme för vår exhibitionism, det är musiken och inte våra personer som det handlar om.
Vad lyssnar ni mest på i musikväg?
— Vi inspireras av många olika sorters musik. En uppräkning skulle framstå som fullkomligt absurd. När vi spelade in skivan lyssnade vi mycket på tidiga Fläskkvartetten, och det är elfiol på mer än varannan låt. Mitt favoritband är utan tvekan My Bloody Valentine. De har mer av allt och förmågan att kombinera harmonier och tryck, melodier och tyngd. Texterna som skildrar skeenden och handlingar personligt utan att skriva lyssnaren på näsan. Det är konkret och rakt på sak, samtidigt poetiskt. Vi ser fram emot deras återföreningsturné i sommar.
Var trivs ni bäst, i vimlet eller hemma i lugn och ro?
— Vi lever ganska olika liv, men går vi ut hela bandet är det till Debaser. Helst om det är någon bra konsert. Martin har liveklubben Bringallyourfriends på Landet, så dit går vi gärna också.
Och i världen? Något önskeresmål? Drömspelningsplats?
— Vi får en hel del förfrågningar om att spela akustiskt, vilket vi inte gör. Det finns ingen anledning att göra detta — varför ska band behöva bry sig om ljudvolymer när t.ex. byggföretag kan slamra på hur som helst. Men ute i skogen vore det fint med en akustisk spelning, det är enda stället där det finns anledning att hålla volymen nere. Själv skulle jag vilja spela på Feral Vision Gathering i Polen till sommaren. De andra i bandet drömmer snarare om Japan och Amerika, och det vore ju inte helt fel.
Berätta om besöket i England. Du var väl med om en hemsk matförgiftning precis innan ni skulle åka från Stockholm, stämmer det?
— Ja, och det gjorde sitt till för nerverna. Jag hade inte ens packat innan jag blev sjuk. Martin fick smuggla ombord gitarrerna på planet dit och hem. Vi var oroliga att tullen skulle ta mina gitarrpedaler för avancerad bombutrustning, en stor ryggsäck full med sladdar och elektronik. Det var kaotiskt. Man har ju drömt om att spela där och det kändes viktigt. I Storbritannien finns en publik för musiken vi spelar på ett helt annat sätt än här hemma.
Berätta mer om The Luminaire. Blev ni bemötta som ”Swedish vikings”? Klubben är visst beryktad för att köra sitt koncept och publiken verkar vara ”härdad”. Blev det några ölflaskor uppkastade på scenen?
— Tvärtom. Ölen fick vi hämta själva, och de andra banden som spelade tillsammans med oss var mycket mer som vikingar. Faktum är att Luminaire är ett otroligt bra ställe för livemusik, bästa ljudteknikern, ljudsystemet och snyggaste inredningen. De har en skylt där det står något i stil med ”prata inte när banden spelar”, och den andan genomsyrar hela stället. När vi klev upp på scen var det fullt och publiken trängdes vid scenkanten. Det är ett ställe av och för musikälskare.
Nästa steg i er karriär?
— Vi är med på en engelsk samling som kommer snart. Vi gör en låt som heter ’For ex-lovers only’ av ett amerikanskt band som hette Black Tambourine. Den sätter punkt för en period i Heaviness historia, känner jag. Nu går vi in i studion över vintern för att jobba på en ny skiva…