Children Come On bildades i Göteborg 2002. Fredrik och Daniel studerade tillsammans och talade om att bilda band. Fredriks bror Henrik och kompisen Björn gillade idén och hakade på. Kära läsare, detta kan inte bli mer ”bildaband”-typiskt — såhär börjar ju de flesta bandhistorier. Finns det inget originellare sätt att bilda band på? Fredrik Corander (sång och keyboard) fyller på ”standardformuläret”:

— Daniel Skoglund (gitarr, sång och keyboard) och jag pluggade ihop och det var vi som startade bandet. Under samma år flyttade min bror Henrik (gitarr och sång) ner från hemorten Motala tillsammans med Björn Berglund (bas), som han känt sen barnsben. En bekant till oss kände trummisen Per Malmeling, som började spela med oss efter ett par månader. Sen dess har vi spelat på lite olika ställen mestadels i Göteborg. Vår nuvarande trummis Andreas Selberg från Luleå kom med 2006, efter att Per blivit pappa och flyttat tillbaka till sin hemstad Hjo.
Children Come On har bl.a. blivit utsedda till veckans raket på ’Allears.se’. Sidan där Daniel Breitholtz berättar för folk vad han tycker och tänker. Till bandets förmån har de anställt Jerry Boman, känd från ’musikenligtjerry’ och ’indiedagis’ som han arrangerar vid en husvagn och ett tält på festivalcampingen på Emmabodafestivalen. I somras spelade bandet även upp på den ökända tillställningen frukostpop som drivs i ettnolletts regi och undertecknad. Det blev frukostpop i hela tre förmiddagar på festivalområdet vid baren/röda huset, och scenen som växt till en riktig scen efter flera år som alternativ partytältscen kändes nästan för stor. Children Come On fyllde dock ”arenan” proffsigt med sin ljudbild av rungande, jangliga gitarrslingor, medryckande sång och tajt bandkomp. Att solen sken på himlen var någonstans en självklarhet. Solskenspop var minst sagt ett passande ordval denna förmiddag.
Vad tyckte ni om Emmabodafestivalen och ettnollett’s frukost-pop-arrangemang? Vad fick ni ut av det?
— Det var oerhört kul, mot alla odds. När vi kom dit sent på kvällen innan vi skulle spela tog det ett bra tag innan vi fick upp våra tält på campingområdet, eftersom det var beckmörkt ute. Jag gick och lade mig lite tidigare än alla andra, och vaknade vid halv 4 av att Daniel ryckte i mig. Tältet låg då ner platt mot marken, de bärande tältpinnarna var avbrutna och det ösregnade. Efter ett raseriutbrott (som mina då kraftigt berusade bandkamrater skrattade gott åt, eftersom jag enligt deras utsago ska ha sett ut som en förtvivlad camping-pappa) och flera misslyckade försök att bygga ihop det som en gång varit vårt tält fick jag tränga in mig hos min bror och hans flickvän, och Daniel hos Andreas och Björn, vilket innebar att vi sov sex pers med packning i två tvåmannatält.
Fredrik fortsätter: Bandet Almedal, som också kommer från Göteborg hade tältet bredvid, och de hade sett hur två väldigt kraftigt berusade herrar startat en bil och börja köra ut från campingen. Innan de hann stoppa dem hade de hunnit köra rakt in i vårt tält, och köra av tältpinnarna när jag låg inuti. På något mirakulöst sätt klarade jag mig utan att ens vakna. Vi var väl inte helt utvilade och glada när vi vaknade på morgonen inför vår spelning på frukostpopen kl. 10, men vi genomförde den, och det var skitkul att det kom så pass mycket folk för att se oss och alla andra band.
Vilka är era finaste gemensamma minnen som band?
— Oj, det finns oräkneliga, eftersom vi är så pass nära vänner och har umgåtts så ofta. Daniel och Henrik vill gärna att jag berättar om när vi skulle spela på Sticky Fingers, och jag varit och fått information från klubbarrangören att vi skulle börja spela om ca.1 minut! Innan jag själv gick upp lyckades jag slå i huvudet i en järnpelare som står precis bredvid scenen. Det svartnade för ögonen på mig, och ringde i hela huvudet. Detta var ungefär en halv minut innan vi skulle börja spela, och under de fem första låtarna kände jag en bula växa till löjligt stora proportioner i pannan. Man kan väl säga att den olyckan tog udden av min insats innan jag kom igång igen, men såklart skrattar fortfarande alla gott åt saken när den kommer på tal. Vi är ett band som gärna skojar genom att göra varandra till åtlöje. Det är en rå men hjärtlig stämning som råder. Annars kan vi ju räkna sommarens spelningar till våra finaste minnen. Däribland Emmaboda såklart. I början på sommaren spelade vi på en festival i Göteborg som heter Picknick-festivalen, då hade precis folk börjat upptäcka vår Myspace, och vi fick mer publik än vi någonsin haft när vi spelat på ställen med 18 eller 20 årsgräns, eftersom detta var en festival med runt 2000 besökare utan inträde eller åldersgräns. Det stod oerhört många tonåringar framför scenen och sjöng med i våra låtar. Det var trevligt.
Hur är det då att verka som popband på västkusten och i Göteborg? Tror ni att scenen för er trallvänliga pop är mer tacksam uppe i Stockholm?
— Är vi trallvänliga? Daniel, som skriver de mesta låtarna, tycker att vi låter mer korkade och nervösa. Vi har aldrig spelat i Stockholm, så vi vet inte hur vi skulle bli mottagna där, men vi skulle gärna vilja prova på.
Satsar ni hårt på er slogan: ”In search of the perfect pop song…” som välkomnar en på er hemsida eller känns det som ett omöjligt uppdrag?
— Det är en slogan som Daniel hittade på när han skapade sidan, och sen har väl den bara hängt med. Men vi vill nog alla göra den perfekta poplåten. Vi strävar efter att skapa samma slags känsla av eufori med våra låtar som våra hjältar lyckas skapa hos oss ibland.
Blir det att åka runt i Sverige nu när er skiva kommit?
— Vi är alltid ute efter att spela, och kommer att göra det på Storan i Göteborg på Klubb Populär. I februari spelar vi i Hamburg, där vi förhoppningsvis kommer att släppa ’Fridays and Saturday Nights’ på vinylsingel. Annars är planerna att vi ska försöka spela in några nya låtar under början av 2008.