Singeldebuterande Thomas Tjärnkvist har varit trogen sidekick till Nicolai Dunger sedan bronsåldern. En anonym nowhere man, en fotsoldat som följt sin plutonchef genom ändlösa fälttåg i form av skivinspelningar och turnéer, som hängt i klassiska Ocean Way-studion i LA, i Nashville-studios och med kultiga Mercury Rev i deras studio i Kingston, New York.
Vad inte många vet är att Thomas sedan 1998 suttit hemma och knåpat ihop massvis med egna låtar på åtta kanalers rullbandare. Första officiella släppet på nystartade Lovestream Records är singeln Hard Rain som kan liknas vid en lo-fi-Beck, någonstans runt Mutations. En sång med en brygga som är så stark att jag misstog den för refräng första gången jag lyssnade på låten. Den skruvade, men ändå lättillgängliga popen kommer i en cd som Thomas själv designat, där bland annat en mink står och skakar tamburin. När såg ni en mink med tamburin senast? Så hela paketet är skrivet, arrangerat, producerat, spelat, mixat och formgivet av artisten själv. Vi träffas på ett fik i skolavslutningstider för att prata studioestetik och annat. Utanför åker sommarrusiga studenter på flak i den starka solen på Folkungagatan i huvudstaden. Härinne är det svalt och lugnt.
— Jag föredrar demos med nerv framför överproducerade inspelningar. börjar Thomas. Ofta blir låtarna plattare när man tar dem från demo till stor studio. Det är därför det är schysst med åtta kanaler. Lite synd att man inte kan lägga på riktiga trummor i lägenheten bara. Men trummor har jag lagt i Pär Wikströms (Dungers manager) studio.

Vad lyssnar du helst på?
— Tidiga Beck är fantastiskt bra. Och det som Elliott Smith gjorde på sina tre första album (Där det växlades mellan fyrkanals- och åttakanals-inspelningar). Senaste albumet med Nicolai gjordes på det viset att vi faktiskt sparade det mesta från demostadiet till de färdiga låtarna. Det lät så pass bra att det bara skulle vara onödigt att peta för mycket i det.
— Jag lyssnar jättemycket på filmmusik. Musiken från Gudfadern är riktigt bra och musiken från Bullit också. Rockford Tar Över det är så jäkla bra musik, två minuter korta stycken, fulla av action. Och Bela Bartok är en kompositör jag lyssnar på efter att ha hört en radiokonsert med hans musik, grymma stråkar. Alice Cooper fram till -73, -74 var också riktigt bra.

Föreställ er att Rufus Wainright med minimal budget, utan orkester och iklädd endast en batong samarbetar med en rödvinsmelankolisk Beck som drabbats av förkärlek till David Lynch-designade sammetsdraperier — då hamnar vi i närheten av ett av årets allra originellaste B-sidesspår på singel.
— Jag känner Andy Sturmer från Jellyfish som jobbar med att klippa ljud till tecknade filmer nu. Han tyckte den låten hade ”that eerie, eerie Eno-touch”. Det blir inget turnerande med Nicolai framöver så jag ska hjälpa Andy med filmjobb i Los Angeles i sommar, lära mig hur man klipper ljud till Cartoon Network.

Hur blir det med din albumdebut då?
— Förmodligen släpps fullängdaren till hösten eller början på nästa år. Och om det finns sug att se mig live så kommer jag gärna och spelar. Men jag vill inte åka runt på ställen där folk bara väntar på att DJ:n ska köra igång efter giget igen. Men vi är bokade för ett gig på Lydmar i höst.

Tjuvlyssnande är en ynnest vi skribenter verkligen älskar och jag har hört ett flertal av låtarna från heminspelningarna. Förutom musiken är det helt sanslösa texter, ordformuleringar som jag inte hört någon svensk yppa förr och kompisen från Jellyfish måste helt enkelt tycka att Thomas Tjärnkvist är ”totally out there”. Jag har aldrig hört någon sjunga om lyckoruset när monstertruck-showen kommer till stan. Men det gör Thomas Tjärnkvist på ett okrystat sätt, han ror iland en sådan underlig grej. Beck sa i en intervju en gång att en bra textförfattare ska kunna skriva om precis vad som helst, att man har tagit ett stort steg som låtskrivare om man skrivit en sång om burritos. Kanske är det nu textkomposition går in i det stadiet i Sverige i form av Thomas. Måhända får fotsoldaten, the nowhere man, en befordran.