Ibland rasslar det in recensionsexemplar till ettnollett med skivor och demos i brevinkastet med en speciell ton (klangKLONG!).
Trion Quit Your Dayjobs självbetitlade minialbum på Bad Taste från förra året var ett sådant. Denna komprimerade, rakpermanentade synthpunk levereras i åtta stycken dödliga barnportioner. Alla låtar är typ 1.30 långa. Typ…

Jag greppade telefonluren, ringde 046 och kom till Skåne och Malmö och fick ett snack med gitarristen och sångaren Jonass som pratade på rungande skånska.
— Jag och Marcass (synth) kommer ju från Landskrona och har med oss mycket av stämningen därifrån. Punkigt, hårt och kriminellt, haha. Näe, men det finns nån sorts skit därifrån som vi har med oss som finns med i musiken.

Javisst är det punk men samtidigt inte… Jag tycker att låtarna i sin renrakade enkelhet nästan drar åt nåt tranceartat.
— Ja, i replokalen kan vi stå och mangla samma grej i timmar. Det blir en slags krautkänsla. Vi går in i vårt eget universum, ja!

Det här med dom korta låtarna, det blir korta set live alltså? Har ni utfärdat nåt sorts Dogmamanifest eller?
— Vi vill helt enkelt hitta in i låtarna den snabbaste vägen. Snabbaste vägen från A till B. Live blir det 20 minuter stenhårt. 50% av publiken har ju ändå inte gått dit för att se just oss men vi gör ju stadigt intryck helt klart. Sen är det ju underhållning också. Men vi har kanske ett Dogmamanifest i oss, undermedvetet, i attityden.

Det tog ett tag innan jag fattade att ni var en trio. Det är bassynthen som förvillar mig! Vill ni inte vara fler i bandet?
— Nej det här passar utmärkt. Det var här i Malmö vi strålade samman med trummisen Andreass för några år sen.

Lite historik…
— Vår andra singel (på vit vinyl!) genom tyskt bolag var alltså Pissing On A Panda som på konstiga vägar blev en sorts undergroundhit på nätet och genom att den spelades på svartklubbar i Stockholm bland annat. Den levde sitt eget liv. Sen så gavs minialbumet först ut på lilla bolaget I MADE THIS och letade sig sedan fram till Bad Taste som helt enkelt kände att de måste återutge skivan.

Jonass avslutar med att berätta om spelningar i Europa som var planerade när intervjun gjordes. Och de har fått fin press i England. Själv summerar jag det hela med att konstatera att jag är svag för konceptband, om man med det menar rockband som går in för sin stil så hårt att dom nästan lämnar rockformatet. Men bara nästan för det är ju likväl rock’n’roll hursomhelst.

Det här är ÄKTA punk om man med det menar en musikalisk attityd, en attack som inte handlar om anarkist-T-shirts utan om att tokköra snabbaste vägen från A till B utan att passera GÅ. Att helt enkelt fara åt helvete, lite lagom snyggt sådär. The Freaks Are Out, om du frågar mig.