I början av 80-talet satt redaktör Nicke Boström uppe på pojkrummet i Luleå och lyssnade på punk, klippte och klistrade ihop ett punkfanzine. Själv satt jag på mitt pojkrum i Umeå och hade precis börjat lyssna på punk. Det där med fanzines och punkens gör-det-själv-tanke fanns lite i periferin men hade inte riktigt slagit rot hos mig.
Jag och min storebror köpte dåtidens stora musiktidning Schlager (som senare slogs ihop med en annan musiktidning som hette Ritz, som många år senare blev Slitz, och betydligt senare blev en renodlad pajas-tidning). Bland radannonserna i Schlager någon gång 1982-83 såg jag en liten annons om fanzinet PACK som man kunde beställa från Nicke på Lingonstigen 70 i Luleå. Jag tror blaskan kostade en femma + porto eller nåt liknande. Pack blev sedermera ett startskott för min del.
Sträckläsning följde, jag sög i mig allt om grupperna Nicke skrev om, den något svajiga layouten i sann gör-det-själv-anda var ju sånt man själv kunde åstadkomma och Pack kopierades på vanlig kopiator så det där inspirerade undertecknad fett. Jag skulle själv börja göra fanzine!
Efter att ha beställt min första Pack började jag och Nicke brevväxla. Med tiden började vi höras på telefon och genom att vi hade så stort intresse för musik — punk i synnerhet — samt samma inställning till mycket annat så blev vi ganska snart goda vänner.
Pack utkom relativt regelbundet och ibland släppte Nicke samlingskassetter (med de tuffa titlarna Youthanasia och En Svensk Tiger (inte)) med banden som medverkade i fanzinet. Kvalitén var skiftande, men en helt ny värld öppnade sig. Dels snubblade man över en massa grupper från Sveriges alla hörn, dels så började man förstå att spela själv, göra eget fanzine o s v — helt plötsligt var fullt genomförbart!
Nicke hade ju någon säregen förmåga att snoka upp punkgrupper från varenda buske i Sverige. En hel del grupper kom från små städer. De flesta banden körde hellre än bra och släppte kanske någon eller några singlar eller några kassetter som inte var inspelade i någon studio. En del band var större, eller blev det med tiden.
Grupperna man kunde läsa om i Pack hette saker som Asocial (Hedemora), Fosgen (Gävle), Ernst And The Edsholm Rebels (Värmland nånstans), The Bristles (Landskrona), The Pinheads (Umeå) och man fick veta — genom intervjuer som Nicke gjorde — allt vad dessa grupper ansåg om anarki, svensk punk, favoritgrupper, om att spela musik och annat matnyttigt.
Med tiden utvecklades Pack rejält och när Nicke startade ettnollett 1984 fanns punken kvar i såväl innehåll som i layout. Skrivmaskinen användes fortfarande (snacka om att det känns länge sen!) men Nicke hade ju utvecklats så vi kunde få läsa om större utländska band som exempelvis Dead Kennedys och fanzinet kunde tryckas ”på riktigt” — offsettryck på tryckeri.
Det där med Dead Kennedys blev ju en smärre sensation. Dead Kennedys med sångaren Jello Biafra i spetsen var ju superstora på den tiden (och släppte några album som med gott samvete kan betraktas som klassiker) och det visade sig att Nicke hade god kontakt med Biafra. Det där blev en kick för många, inte minst för Nicke. Själv tyckte jag det var megastort!
Vid det här laget hade jag börjat knåpa ihop ett eget fanzine. Starkt influerad av Pack och ettnollett. Jag började intervjua band, hamra på skrivmaskinen, klippa, klistra, fixa layout och spåna på idéer till tusen. Det var ruskigt kul att hålla på.
Det sjysta med fanzines var att hade man väl fått tag på ETT så hittade man alltid tio till via tips och adresser. Så det dröjde inte länge innan man hade travar med fanzines hemma i pojkrummet. Jag brevväxlade sporadiskt med fanzinetillverkare överallt och hade bra koll inom denna undergroundkultur.
Fler andra bra fanzines från början av 80-talet var Stockholms Kloak Stank (intervjuade många stora punkband, ofta amerikanska och engelska och de hade en enormt snygg men punkig stil). Ett av de bästa svenska fanzinen någonsin, Skvaller (från Jönköping) som hade intervjuer med storheter som Exploited vilket man var sjukt imponerad av då. Dessa hårda punx från Skottland var grymt stora och ruskigt bra. Jag minns en radiointervju med dem och deras skotska var fullständigt obegriplig! Dessutom hade man hört att de var ena råa typer.
Nåja, i Umeå fanns det två fanzines som var riktigt bra. Helt Otroligt hette det ena och den trycktes på tryckeri och hade ordentlig layout och var väldigt välskriven. Helt Otroligt var inte renodlat punkorienterad, utan skrev en hel del om new wave och pubrock. Den andra inspirerande blaskan var Monster Of Rock. Monsters Of Rock innehöll mest hårdrock med dåtidens storheter som Saxon, Def Leppard, Girlschool och Motörhead. Lars Ekeberg, en av redaktörerna, var även president för Motörheads svenska fan club.
På radion kunde man under dessa år lyssna på Ny Våg där bland annat Jonas Almqvist från Lädernunnan/The Leather Nun snackade och spelade skivor. Det var veckans höjdpunkt när Ny Våg gick och man spelade alltid in programmet på kassett.
Mycket ser annorlunda ut idag, då tänker jag främst på att dagens entusiaster och fanzinetillverkare har helt andra redskap att jobba med. Ingen pajig skrivmaskin. Rubriker fixade man med s k ”gnuggisar”. Det var ark med bokstäver i olika typsnitt och storlekar man köpte i pappers/ bokhandeln som man gnuggade fast på papper. Det blev ju inte alltid helt rakt men det var det som stod till buds innan datorn hade fått fäste i våra hem.
Det är otroligt kul att se att entusiaster som Nicke och hans livsverk ettnollett fortfarande håller igång. Kul också att Calle Schewens musikdistribution Sound Pollution fortfarande håller igång, Birdnest i Köping, Burning Heart Records i Örebro, Garageland här i Umeå med Lars Gillen och Tommy Persson som med (till synes) märkligt obruten kraft och hållning brinner för sin musik och skivaffär.
Alla dessa ”företag” drivs ju inte ideellt utan mer eller mindre kommersiellt, men det är det där hängivna, genuina musikintresset för vissa sorters musik som känns så tilltalande. Inte minst att de drog igång sina verksamheter i ungefär samma veva som Pack och senare ettnollett. Man har följts åt på vägen och de har betytt mycket för mig. Det var liksom lite ”Pack-känsla” över dessa entusiaster.

Det är också oerhört kul att ettnollett stretat på i 20 år! Sveriges mest långlivade fanzine (alternativa musiktidning) och det är minst lika roligt att se att det fortfarande inspirerar andra till att börja göra egna fanzines eller annat relaterat som att ordna spelningar, starta eget skivbolag eller band.