José Gonzalez har redan gjort sig ett namn i Sverige. Han har nästan blivit folkkär med över 60.000 sålda album i ryggen. Inte illa för en nykomling som plockat influenser från en latinamerikansk far och en melankolisk britt vid namn Nick Drake. Men José har så mycket mer än ett lysande album bakom sig.
Ett otal konserter — med varierande approach och sinnesläge. Mycket promotion och turnerande har fått honom att växa. Att växa in i en ny roll.
En roll som en ung man med visioner och känsla för de små innehållsrika detaljerna här i livet.
Hans texter berättar om det.

Daniel Åkerlind fångade José för några minuter på en knastrig mobiltelefon från norraste Norrland där han för tillfället befann sig på turné.

Din musik känns mycket ärlig.
— Jag försöker att hålla min musik avskalad, hålla mig borta från klyschor och vara ärlig. Därför arbetar jag mycket med mitt gitarrspel, och försöker förmedla mycket av känslan och stämningen via rösten och just fingerkänslan i instrumentet.

Känner du någon relation till Kristofer Åström, Christian Kjellander eller Nicolai Dunger som arbetar på ett liknande sätt?
— Min musik skiljer sig nog en aning från alla tre. Den bygger mycket på teman och det känns som om jag jobbar lite annorlunda.

Vad handlar videon Crosses om?
— Den handlar om en sorts resa. Jag sitter i en taxi där människor kliver in och ut som har varit med om olika händelser. Den fungerar lite som en sluss. Det finns en tröstlik underton där någonstans.

Är det så att du beskriver omvärlden, sammanfattar olika händelser, budskap och känslor som du varit med om?
— Jag försöker att inte vara alltför konkret i mina texter. Jag föredrar att lämna saker och ting öppna för lyssnaren. Det finns väldigt många olika känslor i materialet jag gör. Jag tycker om att vara hemlighetsfull och undviker att beskriva direkta händelser som jag har erfarit genom livet.
— Istället sätter jag samman olika händelser och känslor i en slags poetisk essens. Det känns också viktigt att få fram den tröstande undertonen som genomsyrar stora delar av min musik.

Var det så att du började skriva och göra musik, för att söka tröst genom den?
— Jag har spelat gitarr under en ganska lång tid, men det har inte alls varit för att jag har sökt tröst eller försökt att läka min spruckna själ. Jag har haft en underbar barndom, jag mår bra och känner mig stark inombords. Det finns inga spår av trauman inom mig, så musiken har jag inte använt för att läka några emotionella sår. Musiken är ett utlopp för min musikaliska kreativitet. Det är en levande myt att man måste ha den där stora ofantliga hopplösa smärtan inombords för att kunna göra bra musik.

Du befinner dig ensam på scen. Det är du, rösten och gitarren. Känner du att det gör att människor lyssnar tydligare på dig?
— Jag känner ofta att jag når fram till publiken just för att jag är ensam. Det verkar som att min röst rymmer både uttryck för det starka överväldigande och de tysta knappt hörbara tonerna.
— Stämningen är viktig. En tjej kom fram till mig vid ett tillfälle och sa att hon hade lyssnat mycket på mina låtar och att de hade fått henne att stundvis må sämre. För henne var det positivt eftersom det hade varit som en rening för henne — det fick henne att må mycket bättre.

Skulle du lika gärna kunna skriva dina tester på svenska? Nå fram lika bra, om inte bättre, på det sättet?
— Det svenska språket ligger lite konstigt i munnen hos mig. Det känns för direkt och rakt på någon sätt. Engelskan ger mig en smidigare framtoning genom att den är mer diffus och ligger mer naturligt i sin rytm.
— Jag arbetar mycket med varje låt just för att den har ett sådant stort värde i sig. Inget hafsverk gör mig stolt. Jag vill kunna stå för mina låtar långt in i framtiden.