The Venue är en våldsam, kärleksfull, skrikig och melodiös känsla som kommer mot dig med smala slipsar och röda gitarrer. The Venue består av Jonas Thorell, Peter Morén, Fredrik och Anders Thorell, Charley Rivel och 52-årige trummisen Hans ‘Keith’ Ekman.
De är delvis aktuella med albumet Mmhm! och har nyligen avslutat en lyckad kort turné i Kalifornien och USA där de bl.a. uppträdde på USA’s största musikmässa: South By South West i Austin Texas, för andra året i rad.
Enligt dem själva var besöket i USA grymt! Schyst publik, underbara människor, nya vänner, bra band, TV-inspelning, skivaffärsspelningar, Blow-up-fester, en hel del “brutalmingling” och allmänt kul. De längtar redan tillbaka! Just nu letar bandet efter festivalspelningar hemma i Sverige, England, USA och resten av världen. Möt dem här i ettnollett!

Jonas Thorell:
— Jag kan inte tänka hur det skulle vara att inte göra musik. Det skulle kännas helt världsfrämmande. Musik är i princip det bästa i livet. En sak som jag tycker att man kan fundera på är att de flesta band som gör någon slags musik med aggression tenderar åt att var så jävla arga hela tiden. Jag är både svinförbannad och glad samtidigt och går in för att dela med mej av glädjen, förmedla glädje. Det är en svår konst att skriva texter som handlar om glada saker, men som inte för den skull blir platta. För mig känns det viktigt att förmedla glädje genom musiken och sångtexterna, utan att det blir “hålla handen på stranden”-syndromet.

Vad händer när ni når de där verkliga topparna live på scen?
— Det blir mycket mer påtagligt och får en både visuell och fysisk dimension. Direktkontakten känns bra och att få ge musiken till dem som musiken är till för och lyssnar på den. Kanske är vi glädjens apostlar, men det är en viktig sak att det inte behöver vara puttinuttigt för att det ska vara glatt. Det är någon form av glädjefylld aggression som vi ger utlopp för och det blir så väldigt mycket mer påtagligt när man står på scen och ylar, svetten sprutar och vår något mogne trumslagare går bärsärkagång. Eller man demolerar stämbanden…

Är ni ute efter att demolera de konventioner som musiken vanligtvis består av?
— Vi kanske inte säger så mycket nytt, men vi säger samma sak på ett annat sätt. Det finns utrymme för att hitta på konstiga saker. När trummisen går bärsärkagång så försöker vi hänga med så gott det går. Det har inte funnits budget för att göra hela rockgrejen hela vägen ut och slå sönder gitarrerna, men vi siktar på att fixa en bättre budget i framtiden så att det även blir utrymme för att slå sönder lite av inventarierna på scen. Den där bärsärkagången är mer ett uttryck för energi och någon form av livslust än att man är förbannad.

Har ni kommit nära att göra den där perfekta livespelningen som är så perfekt att man lika gärna kan lägga sig ned på scenen och dö?
— Det vore tråkigt om det vore så för då hade man på något sätt redan uppnått allting. Då skulle det inte finnas något att längre kämpa för. Vi var nära den ultimata upplevelsen när vi spelade på Fuzz club förra året då vi gjorde en extra spelning på en liten klubb. Då vi gick av scenen låg alla mikrofonställ krossade framför scen. Det kändes som att det knastrade och rök från alla förstärkare. Det var en sådan intensiv upplevelse att det varken gick att prata eller kommunicera med oss i bandet på en timme. Vi var liksom totalt borta i någon sorts adrenalintänd efterdyning — så nära nirvana som man bara kan komma. Det var någonting väldigt konstigt med den där spelningen, väldigt primitiv. Den spelningen toppar det mesta.
— Det finns någon form av terapi i att få ställa sig och skrika. Jag tror att det skulle finnas många som skulle må bra av att få ställa sig och skrika så högt de bara kan någon gång. I vardagen finns det nog ganska få tillfällen som man får utrymme för något sådant. Särskilt bra känns det när man har förmånen att ställa sig på en scen och skrika och att publiken betalar för det.

www.thevenue.tk