Loosegoats. Songs Of Soil. En soloplatta.
Utvecklingen från ett skränigt lo-fi band under det tidiga 90-talet till singer/songwriter av världsklass i början av 2000-talet är definitiv. Christian har gjort ett fantastiskt album med titeln Songs From A Two-Room Chapel och han är ute på vägarna igen.
Christian Kjellvander pratar med ettnolletts skjutjärnsskribent Daniel Åkerlind över en sprucken mobiltelefonlinje, ute på turné i landet. Och i bakgrunden hörs bilarna på motorvägen susa förbi.

Var finns känslan i din musik?
— Grundstommen är självklart låtarna och dess innehåll. Jag vill lämna låtarna öppna för människors tolkningar, det är egentligen upp till lyssnaren att försöka förklara innehållet i låtarna.
— Jag betraktar musiken och de olika berättelserna i låttexterna som genom ett inre öga. Varje låt är en separat historia. Men det löper en tunn röd tråd genom min musik. Det finns en gemenskap i det jag gör. Jag vill inte göra någon rangordning av känslor. För mig har allting som är värt att skriva om — det har samma vikt som vatten — samma vikt och betydelse oavsett vilket tillstånd och perspektiv berättelserna än befinner sig i. Det som är värt att skriva om och som har en särskild tyngd utöver det vanliga. Sångtexterna är centrala med förmedlandet av sången. När jag sitter och skriver texterna så filar jag på dem in i det sista, tills jag försäkrat mig om att det inte återstår någonting överflödigt i dem. Tills de talar med min egen stämma.

Du försöker tala direkt in i människors hjärtan.
— Jag gör det här främst för mig själv och för att jag vill försöka dokumentera de saker som jag finner betydelsefulla. Jag gör sångerna och sångtexterna av mig själv, med mig själv och för mig själv. Därför blir jag lika förvånad varje gång någon annan säger att de fångats av mina låtar.
— Jag vet inte om jag är så mottaglig för vad andra människor tycker om min musik. Då jag gör en livespelning känns det varje gång som om det är första gången som jag spelar. Jag vill inte ta publiken för given. Jag ser mig inte själv som att jag står över någon annan. Jag håller ett mer kravlöst perspektiv, och låtarna får landa i människor som de vill. Jag håller mina sinnen öppna och förväntar att mina medmänniskor ska göra det samma.

Du gör det alltså helt kravlöst?
— Jag vill gärna försöka återskapa mej själv och hitta ett nytt perspektiv inför varje spelning. Om man har några album, som jag har nu, i bagaget med Loosegoats så blir det lite svårare och kräver mer ansträngning att återskapa sig själv och hitta ett nytt spår. Jag vill uttrycka någonting nytt som jag inte sagt förut.

Lyckas du hitta nya vägar och uttryck?
— Jag bär det nog inom mig. Behovet att berätta och åstadkomma någonting nytt inför varje skiva. Jag tror att det är en naturlig drift inom oss själva att inte vilja upprepa oss, utan återskapa och forma någonting som är nytt. Vi lever ju delvis i en värld där mycket upprepas och återanvänds.

Du verkar vara en ärlig person?
— Det brukar sägas att den musik jag gör har funktionen att vara ärlig. Jag tycker att det är sant och ärligt, för jag skriver om det som utspelas i mitt eget huvud.

Vågar du berätta allting?
— Jag har inga skrupler, ser ingen mening i att förtälja halva historien och bara avslöja halva sanningen åt lyssnaren. Jag är aldrig någonsin obekväm i det jag berättar, jag skulle nog känna mig obekväm om jag gick över gränsen och börja halka in på martyrträsket. Men jag behöver inte jobba så hårt för att hålla mig på rätt sida. Jag tror att vi alla har en grad av ärlighet inbyggd i oss, sedan kan man välja att bejaka och gå med den, eller strida mot den.

Skulle du kunna dö för musiken?
— Jag har försökt att inte ha musiken som det viktigaste i mitt liv, men jag måste erkänna att musiken är oerhört viktig för mig. Det går ganska så mycket käpprätt åt helvete om jag försöker att ägna mej åt något annat. Om jag skulle ställas inför ultimatumet att få göra en platta till och sedan dö, eller åka till en söderhavsö i Karibien. Så hade jag nog fan valt att åka till Karibien.

När har du berättat din sista berättelse?
— Jag tror inte att jag någonsin kommer dit. Det som driver mej är tron på att hela tiden göra bättre och berätta mer. Jag blir inspirerad av artister som släpper många skivor och har en riktigt lång låtlista bakom sig, som Bob Dylan och Neil Young. Deras musik är inte så fantastisk utan mer sättet de går tillväga på för att skapa sin musik. Den känslan är väldigt tilltalande. Jag tar det jag gör på allvar, men förhåller inte till mig själv med samma allvar. För mig är musiken inte nödvändigtvis glädje, mer en känsla… en beröring.

Hur tänker du igenom dina låtar?
— Jag började spela in låtar då jag var väldigt ung och med den erfarenheten har jag börjat förstå vad som är bestående inom musiken. Det som är bestående är en verklig känsla av att det jag gör är på riktigt. Jag är, och kommer att fortsätta vara en musiker i mängden. Jag har kvar en fot i det förflutna samtidigt som jag tar ett raskt steg framåt. Det känns viktigt att jag fortsätter att vara en framåtsträvande reaktionär.

Omformulerar du ditt språk inför varje nytt album?
— Uppdraget som skrivare är att förfina, utkristallisera och förlänga sitt språk. Jag förlänger hela tiden berättelsen, skarvar och på så sätt fortsätter historien. Det mesta av låtarna handlar om det positiva i negativa saker. En del saker jag berättar är neutrala, men har ändå betydelse och är en förklaring till vägarna som jag har valt att vandra. Vemod har jag aldrig sett som en negativ känsla.
— Jag känner en lockelse att berätta om faror, om det som jag är rädd för i mitt liv. Jag är ibland lite skrajsen av mig, jag vägrar flyga och jag kan vara rädd för att gå hem ensam i mörkret. Jag är dock inte det minsta rädd för att visa mig själv. Jag skriver musiken bara för mig själv, så varför skulle jag då vara rädd för mig själv.