Recensioner av demokassetter och CD — Nicke Boström (NB), Micke Rehnström (MR), Robban Svensson (RS)
Från A till Ö
Denna gång har jag varit lite finurlig, demoansvarig som jag är. Jag har lagt ut recensionerna i bokstavsordning — fråga mej inte varför, men det kändes som en ny, obetydlig impuls, som bara ska genomföras. Alltför att göra demorecensionerna mer nyanserade kanske… Hur som helst, så är variationen på demoalstren i detta nummer mycket tydligare än tidigare. Stilarna varierar, även om mycket går i moll.
Vi sträcker oss inte så långt att vi skriver om dansband, dödsmetall och reggae, men nästan…
Dags för analys!
Nicke Boström
Sveriges långsammaste band är de kanske inte. Även om de vill påskina detta.
Det finns en bunt liknande band och inte bara i Sverige. Jag tänker på t ex Codeine och Low. Band som ALABASTER från Stockholm med all sannolikhet hyllar över allt annat som syns i kommersiell media.
Kommersiella är de absolut inte och omslaget berättar om deras sinnelag och attityd. Det är svart tryck på brunt returpapper med ett hästhuvud på framsidan och en ensam flygel på baksidan.
Titlar som Sand, Kicks och Black är mycket typiska för Alabaster, men också bland nya melankoliska rockband från främst USA. (NB)
Både på demons titel och i första spåret ställer stockholmarna i ARENA frågan: ”Do you still believe in rock’n’roll?”. Jag är nog fel person att ställa den frågan till, för jag antar att de är ute efter ett jakande svar. Jag minns faktiskt inte senast ett band som kunde benämnas som rock’n’roll slog an på mina strängar.
Arena gör ett tappert försök men lyckas inte ändra på detta. Visst finns klara refränger som skulle kunna bli hits och låten Sole Survivors kan säkert vinna över några The Strokes-fans. (MR)
Svenska popband som tagit namn efter amerikanska presidenter har ju visat sig intressanta förr. Och EISENHOWER är inget undantag. Likt Nixon (som det f ö finns en koppling till, då bandet utgörs av f d Nixon-medlemmen Henrik Påhle) botaniserar Eisenhower i den wimpigare delen av 80-talets popmusik och pusslar ihop en kompott av de delar som finnes lämpligast.
Framför allt vänner av Robert Wratten bör lägga namnet Eisenhower på minnet, ty både Field Mice och Trembling Blue Stars är referenser som kan nämnas. De sex låtarna på den självbetitlade demokassetten är samtliga så pass bra att jag skulle vilja höra dem få en bättre produktion i ryggen. (MR)
Stilig rock
DE STIJL går stadigt framåt på denna Björn Olsson-proddade 2-spårs-demo.
Det är enkelt, snyggt och ösigt sound. Sången är ganska okey, men måste kännas mer lös och ledig. Rock on! (RS)
Simon Karlsson, som till stora delar är HELIX verkar hämta mycket inspiration från lugn poetisk musik och hade han varit konstnär ser jag blåtonade landskap med bergmassiv och gröna ängar i ändlösa perspektiv. Mycket luft och ljusa färger. Det är vackert så det slår blå dunster i ögonen.
Det är den första demo jag hör som knastrar som en gammal vinylskiva — inledningsvis i låten The Sky Is Falling. Här finns stora gestikulerande drag och jag kan se Simon på en scen trippande över golvet med armarna utsträckta.
Stråkar svävar, en speldosa och orgel flyter runt och röster ekar i bakgrunden på Simons mjuka stämma. Mycket känslor ryms här.
Helix har också på ett originellt och snyggt tecknat personporträtt på omslaget av Pierre Sigfridsson. Kan det vara Simon? (NB)
Lågmält, eftertänksamt och ensam ung man med gitarr. Tankarna tar mej hastigt till Mark Kozelek och om jag inte misstar mej helt så harjust Mark Kozelek och Red House Painters spelat en viktig roll i HENRIK ÖHBERGS liv.
Tendenser till ett mer avvikande sound finns dock. En instrumental strof lik Cornelis Wreeswijk slinker in i Moment For The Moment. Dragspel och melodica skapar fin känsla och detta har förgyllt stämningen hemma hos Henrik som med vänner spelat in i hans lägenhet. (NB)
Hårdhudat
KELLY 8 är raka motsatsen till Helix. Hårt rockande och en tjej som nästintill skriker ut sin sång. Men det låter absolut inte illa. Det är ett kontrollerat larm och sångerskan Pia Högberg får mig att minnas sångerskor som Patti Smith och senare kollegan PJ Harvey.
Medlemmarna själva berättar att de är ett ungt band. Inte i ålder, men som konstellation. De har inte hunnit spela ute så mycket ännu, men de tror på en förändring. Alla medlemmar har medverkat i tidigare band, blivit blåsta och lovade saker som inte har hållits, enligt dem själva.
Demo 2002 är Uppsalagruppens andra inspelning och sannolikt resulterar denna i ett antal gig på studentnationerna i Uppsala och kanske på någon mindre klubb i huvudstaden.
För att komma längre, hamna på de stora scenerna krävs ett kommersiellt och målinriktad skivbolag och fet lansering i media. Vi kanske talar om MNW eller Playground… Det känns dock som att Kelly 8 inte är ute efter detta i första hand. Sunt i så fall till en början. (NB)
LAST TO RECOIL med sin demo Sunshine Is A Luxury kommer från huvudstaden.
Deras musik går i moll, men här bryter det ut i ös. Det är snygga taktbyten och dynamik och sånt… Inte riktigt min typ av musik men just därför kan jag konstatera att det är bra gjort. (RS)
LOUD SILENCE kör lite laidback depprock. Och med brusten sång känns det helt rätt. Man längtar till hösten då man får gå omkring och sega på… (RS)
Hemmasnickrat
MARCUS EVANGELICO från Malmö fortsätter med sin hemmasnickrade singer/songwriting på skånska. Det låter som om det är inspelat hemma i vardagsrummet (och grannarna får inte bli störda!).
Lite segt blir det i längden, men jag stöder verkligen denna genre: sång, akustisk gitarr och tamburin. (RS)
Från Varberg kommer RENOVISION med ett självsäkert brett melankoliskt upplägg. Det skulle kunna bli rejält kommersiellt.
De känns på samma sätt som tidigare nämnda Last To Recoil: kompetent, men jag ingår inte direkt i målgruppen. (RS)
Mycket går i moll denna gång. Stockholmska RIND låter episkt amerikanskt och visst fasen är det bra där de ”får till” tyngden i musiken. Det är dock för ”grungeigt” för min veka natur… (RS)
SAMUEL JUNES från Umeå är en hemmafixare som är klaviaturbaserad. Skitkul!
Hans demo Familjen på Stålvägen 5 är vimsig och egensinnig på ett lättlyssnat och samtidigt hopplöst katastrofalt sätt.
Samuel har tidigare harvat i indieträsket, men jag hoppas han kör vidare med sina klaviaturknep & knåp. Varför inte ett melodifestivalbidrag?
Samuel Junes, Korpralvägen 6, 904 32 UMEÅ. (RS)
Minnenas demovision
SILVERSLUT framkallar starka minnen hos mej. Någon som minns Eyeless In Gaza? The Silverslut får mej att minnas dem tillsammans med andra 80-talsgotiska postpunk-orkestrar som t ex Balaam & The Angel och Danse Society? 80-talet är tillbaka med besked.
Stora, fluffiga ljudmattor varvas med episk sång och ekande elgitarrer.
Uppsalabandet är för tillfället i studion för att spela in nya låtar, och de har haft en del spelningar i sin hemstad. Närmast på Café Genomfarten i Uppsala på gården, utomhus, berättar Johan i bandet. (NB)
SMASHED smäller till!
Pang, boom, crash! Det känns som att sitta mitt i en tecknad serie med smockor som viner i luften hit och dit. Ni ser serierutan framför er va?
Smashed lyckas förmedla en energi som jag sällan stöter på i demosammanhang och sanningen är den att ett skivkontrakt hänger i luften. Jag förstår att musiker och skivbolagsfolk gillar det här. Frågan är om de går hem hos kidsen runt 15-20? Jag gissar att snubbar som mej själv i 30-40-årsåldern kan fastna för det här. Hjälp 40!
Det låter ju gubbigt! Sanningen är dock den att de som följt Smashed’s största inspirationskällor i New Order, The Cure och Dinosaur Jr är i den målgruppen.
Det här är gitarrpop som tränger på. Raka rör! (NB)
SPENCER DEATH säger sig själv vara inspirerad av Swans och det är något som delvis hörs på denna demo, betitlad Death Ballads. Swans kunde ju ibland, speciellt live, föra ett hiskeligt oväsen men det hörs inte något av på Spencer Deaths demo.
Det här är akustiskt, dystert och introvert. Och det är knappast något som kan nå ut till en stor publik, men det är alla gånger väl värt att hamna på en officiell release. (MR)
Luleå / Skåne — Texas
STACKARS LAJKA står för numrets underligaste bandnamn.
En av de två männen bakom detta smått finurliga namn är Magnus Vikström som annars är skapande kraft i albumaktuella Granada.
Magnus är den där typiskt tystlåtna och eftertänksamma norrbottningen från Måttsund utanför Luleå. Jag träffade honom redan på födelsestadiet av Granada — då de var ett renodlat killband med tre gitarrer som dånade på med Red House Painters-stämningar. De fick spela hos mej på min ettnollett-klubb som jag bedrev på Tuben, Odenplan i Stockholm. Det kom ganska mycket folk på den tiden. Ingen visste dock att Granada skulle bli så ”stora” som de är idag.
Deras låt Amazing It Seems har ju dessutom sänts typ 500 gånger i TV i samband med reklamkampanjen Friends. Nog om Granada, Stackars Lajka borde också få en spelning på min klubb (Softore vid Dramaten i Stockholm).
Magnus och Jonas Mathiasson (sång) kommer nog inte att gå lika långt som Granada. Det är smalare, egensinnigare och sången är på svenska — skånska. En utmaning som heter duga.
Det är musik jag inte kan vifta bort utan vidare. Den kräver en god lyssnare och texterna känns vardagsnära och trinda av känslor. Lägg dem på minnet. Se dem om du kan. (NB)
I Alingsås vet man hur punk’n’roll ska spelas. TEXAS HOLD ’EM visar på sin 4-spårsdemo The Great Escape hur man kombinerar röj med skoj.
Jag tycker att det alltmer är ett måste i denna för närvarande ganska överfyllda genre. Man kan liksom inte bara vara kick-assholes. Man bör vara lite finurliga killar också… Åt helsike med Backyard Babies. (RS)
Lämna ett svar