Recensioner av demokassetter och CD med nya svenska artister — Nicke Boström (NB) / Robban Svensson (RS)

Målmedveten 60-talspop!

THE CARNATIONAround the Sun
Detta är tredje gången jag skriver om detta Göteborgsband på demosidan (första gången under annat namn) och dom har även förärats med en liten artikel i ettnollett vid ett tidigare tillfälle.
Man går stadigt framåt med målmedvetna steg, inga jättekliv. Soundet med bra sång (och körsång) och snygga enkla gitarrprylar har man hittat fram till och det låter oftast jäkligt snitsigt. Här och där behövs lite mer tyngd och driv, men det är petitesser i sammanhanget. Gillar man The Jam och britpop och det så kallade engelska “group-soundet” (läs Spencer Davies!) och inte är alltför ortodox (d v s uppskattar indiemangel som vitamininjektioner, punktvis!) kan man ha trevligt i The Carnations sällskap. (RS)
thecarnation@hotmail.com
www.geocities.com/carnationsite

GREEK THEATRE med adress Sundbyberg låter lite som Beach Boys (Friends-perioden) i första låten Bell boy och detta är bra.
Enkelt men samtidigt har gruppen en komplicerad snits och finess inbyggt i ljudbilden. Detta är ett band som har hittat sitt sound och material. Tycker nog att de låter som en roligare upplaga av The Plan. (RS)

Melankoli

NOAH BAND från Stockholm är exempel på ett band som spelat in en demo mer för att spegla sitt låtmaterial än att visa hur dom låter live som dom själva säger. Nu tycker jag i och för sig att soundet är ok…
Detta bräckliga, nästan ostämda sound passar faktiskt till Noahs sköra melankoli. Sången har potential i sin enkelhet, men öva, öva, öva och utveckla stämsången! (RS)

CELESTINE från Enskede strövar på i samma melankoliska marker som ovannämnda Noah Band. Trummisen spelar självklart med vispar.
Låten Sunflower gör mest intryck på mig men: allvarlighetsvarning! Det kan bli lite väl deprimerat och grått. Sången kan bli något entonig… Ett plus för att man har respons från privatpersoner på infobladet! Kul! (RS)

THE CARS THAT ATE PARIS kommer från studentstaden Uppsala och har en kul B52’s-aktig, snärtig new wave i bagaget.
Fartigt och hetsigt sound. Ös på — eller rättare sagt som den gamla filmtiteln löd: DRA PÅ! (RS)

DUSTY FIVE från Bollebygd är inte helt olika nyss nämnda bands melankoli. Vemodigt gitarr plickeplockande + orgel i Lights around my window.
De har också en fot inne på klassisk mark, nämligen gitarrpop med countrysmak à la Jayhawks. Det sprätter i kroppen då jag hör My feet are made for grass! Sången känns i det stora hela lös och ledig och stämsången verkar vara inne på rätt spår.
Hoppas Dusty Five satsar järnet nu! (RS)
dustyfive@hotmail.com

Masar och flumsymfoni

Masarna CREEPING JESUS (Hedemora) har jag skrivit om tidigare och det känns som att de är lite varmare i kläderna nu. Fortsätt på den inslagna vägen! (Läs rock’n’rolligt moll med depprock-feeling).
De är generösa och låter folk ladda hem gratis från nätet. Gillar ni “telefonröstsång” och “96 Tears-orgel” så surfa in på sajten: www.creepingjesus.nu (RS)

Roligaste demon på länge är flumsymfoni-projektet EERIE CAFFLER.
Johannes Edvardsson i Lund har spelat in sitt material på enklast möjliga sätt i hemmets lugna vrå och det är friskt vågat.
Fiskmåsar, akustiska gitarrer och vandrande trubadurer! Jag tänker på ett engelskt 70-talsband som hette Magna Carta när jag hör första låten I still remember. Och varför inte lite Tyrannosaurus Rex?
Dessa fem låtar förtjänar bättre än en kort recension så jag tänker lyssna vidare… Hmm… jag tycker nog att vissa sånginsatser drar ner helhetsintrycket. Stort plus dock för det målade omslaget. (RS)

SATURDAY’S HEROES från Östersund spelar slafsigt och blåsigt och kanske även dom kan bli ett bättre The Plan? Lola Barbershop medlem figurerar… (RS)
info@saturdaysheroes.cjb.net

Trail med handklapp

SPEEDMARKET AVENUE, som har ett av de lustigare artistnamnen denna gång, kastar en hastigt och lustigt in i en nostalgisk tripp någonstans i gränslandet mellan Buzzcocks och trallvänlig jangelpop från sent 80-tal.
Det är riktigt trivsamt och lite till. Är man dessutom extremt svag för handklapp i refränger som jag, finns inga gränser för hur inre glädje kan te sig på ettnollett-redax.
Gruppen som är hemmahörande i Stockholmstrakten har funnits i några år (delvis i bandet Penti) och enligt Isak i bandet har de efter en liten paus, eller kanske snarare en period på halvfart, äntligen kommit tillbaka med nya låtar. Sammanlagt 10 nya är inspelade och tre stycken finns med på denna demo.
Kan inte säga annat än att I Can Tell By Her Eyes och Non-convertible and Controlled är säsongens trevligaste gitarrpoplåtar på demo-fronten hittills. (NB)
speedmarket_avenue@yours.at

Från den stora staden Stockholm — med världsliga mått mätt liten idyll — kommer också Jens Östlund. Han har konstruerat och skapat en egen liten cd-demo med gulligt tecknat omslag där en stig leder till en stuga med rykande skorsten, som ligger på en kulle i glatt solsken. Knappast belägen i centrala Stockholm.
Att kalla sitt enmansprojekt KATTMUSIK är charmigt och lite kaxigt. Musiken Jens gjort hemma i sitt pojkrum känns osminkad och så personlig att jag blir varm i hjärta och sinne. Han har spelat in sammanlagt 14 låtar i en porta och bland dessa finns två Triffids-covers, och en vardera med Dinosaur Jr, The GoBetweens och Eric’s Trip.
Det är absolut helt okey att Jens sjunger lite falskt, spelar taffligt och bygger mycket av sitt låtmaterial på enkel utrustning med pålägg. Det är naket, filosofiskt och levande.
Helheten gör detta till någonting speciellt i min omgivning som är full av “flashiga” cd-skivor från småskaliga skivetiketter till skivbolag med en omsättning på miljarder. En motbild som säger massor om hur marknaden funkar.
Kattmusik öppnar mina ögon — och öron — och jag kan inte annat än nynna med i anspråkslöst ihopsnickare melodier som Love (+ Other Stupid Feelings) och ekande Well There’s Always Hope som är lisa för själen. (NB)
kattmusik@netscape.net

Ready, set and go!

I motsats till Kattmusik så har Malmöbandet EYEDROP producerat en demo som skulle kunna vara en officiell cd-skiva. Elegant tryckt konvolut i rött och vitt med fräck formgivning. Det är praktfull och proffsigt framförd pop med stort P. Likheter finns med kollegorna i The Motorhomes och influenser finns sannolikt bland brittisk musik som t ex Radiohead och Placebo.
Eyedrop har en framtid för sig och borde vara givna ett gig på Hultsfredsfestivalens demo-scen och en tillställning som Malmöfestivalen. De är färdiga, förpackade och klara för leverans. Nu hänger det bara på att en vaken person på ett vaket musikförlag lägger vantarna på dem. (NB)

Flickrumspop vs disko

Jag skrev fint om synthpopdiscobandet PARIS i förra demokrönikan i ettnollett nummer 37. I Paris medverkar Emma Nylén som också kallar sig för EMMON när hon vill leva ut som discodansande soloartist. Hon har uppträtt flitigt i Stockholmstrakten det senaste året och hon är välförtjänt all framgång hon röner med sin blippande och dansvänliga electro.
Jag associerar till Donna Summer och tidiga Human League. Andra kanske tänker på techno som K Hand eller glittrig clubpop som Saint Etienne.
Den demo jag har i min närvaro heter CasioN och avbildar en Casio-synth fritt hängande i luften. Omslaget illustrerar mer hennes teknik än den blommande elektroniska pop hon skapar. Jag skulle tjuta av njutning om Emma hade förpackat sin demo med julgransglitter och paljetter, för det är just detta som borde illustreras. Med ett brett leende lyssnar jag och dansar till Emmon med platåskor, strass och smink på min svettiga kropp.
Läs artikeln på sidan 22. (NB)

Sofie Björklund från Stockholm gör musik under namnet MISS ILLINOIS TEENAGER. Sofie sjunger och skriver låtarna och backas upp av Bjørn Fiskvattu på gitarr och sång. Inspelningarna är gjorda hemma hos Sofie i hennes lägenhet i vintras.
Det som väcker mest uppmärksamhet är deras version av Sex Pistols-klassiker Anarchy In the U.K. som sprött och sött framförs av de båda. Sofies lena stämma blir en direkt kontrast till originalet så att det nästan blir påträngande. Kul grej även om det inte är speciellt originellt att köra en Pistols-cover. I det här fallet känns det däremot lite udda. De övriga tre låtarna, varav den sista som inte ens är upptagen med titel, känns indie, indie, indie.
Första spåret First Second Third ger oss en direkt flashback tillbaka till 80-talets Talulah Gosh, Heavenly och det jangliga brittiska indiepopsoundet från sent 80-tal.
Fast varken jangel, wimppop eller punkig mespop återfinns just här. Det är bara känslan som finns där av någon anledning… Pop on! (NB)
miss_il_teenager@yahoo.se

One, two, three…

THE DANNY SAYS spelar trallpop med Farfisa orgel med brett leende på munnen.
Mattias från Malmö som skickat oss gruppens senaste demo Stealing Again E.P. skriver såhär i sitt brev som medföljer cd:n:
“Goddag ettnollett!
Så här är det. Jag spelade med i bandet BLUE SUNDAY fram till -96, sedan med FUDGE WAX ett tag för att slutligen följa WILSON till graven -98. Sedan blev det tyst. Fram tills i våras då rastlösheten blev för stor. Gitarren dammades av och trummaskin införskaffades och utforskades. Helt nytt för mig är att göra allt (nästan) själv. Känns bra igen att se låtar komma fram och ta form. Tänkte med detta låta meddela världen att The Danny Says finns och kommer så göra, ty pop är kul.”
Det här säger det mesta va? Mattias har den där inställningen jag älskar. En själ som skulle bränna sitt har — hypotetiskt sett eller ej — bara för att få spela POP! Jag håller alla tio tummarna för att det går vägen nu, Mattias! (NB).
thedannysays@hotmail.com

Precis som Mattias i bandet ovan har Johan skickat med ett litet brev i samband med sitt bands demo.
MOA som är namnet på allas läppar i hemstaden Karlstad har sinne för trallvänliga poplåtar. Jag tänker återigen med nostalgi i sinnet på tidig brittisk janglig indiepop — innan den blev, ruskigt kommersiell och ytlig och fick stämpeln Britpop. Vad tänker du om jag säger Primitives, Darling Buds och Voice Of The Beehive? Trist, näe inte om man tittar på deras tidigaste material som andas trallvänlig och lättnynnad gitarrpop.
Anglosaxisk gitarrpop verkar gå hem hos kidsen även idag så MOA har en framtid för sig. Publik lär de hitta till skillnad mot Andreas Johnson som enligt vissa källor drog 100 personer på sin turnépremiär häromsistens.
Moa har redan varit veckans popdemo i P3 så nu väntar TV, eller… (NB)

Slo-fi / shoegaze

Detta nummers slo-fi / sadcore-grupp kommer från Stockholm och kallar sig för ALABASTER och sin demo-cd har de döpt till Fairytale of Burning Dogs.
Det är nog inte helt galet om jag säger att deras influenser lutar åt den amerikanska saktmodiga och loja gitarrocken med banförare som Codeine och Smog.
Gruppens 7-låtars demo känns som en riktig skiva i tjusig och stilmedveten förpackning. Musiken känns genomarbetad och välgjord, men efter cirka tre spår tar John Blund över och en väckarklocka ligger nära tillhands.
Trots sömnvarning är det kompetent och kan mycket väl gå hem hos den stora skaran som hyllar band som t ex Bright Eyes och Red House Painters. (NB)
alabasterband@hotmail.com

JOE COFFEE har ett sjysst artistnamn och konceptet är det ultimata indiepop-konceptet. Rätt image med ung man i tjockbågade glasögon, svart, kort sidokammad frissa och influenserna Jesus & Mary Chain.
— Jag försöker skapa något eget i utkanten av Jesus & Mary Chain som möter My Bloody Valentine som möter BRMC, säger mannen bakom namnet; Johan Nilsson.
BRMC står mycket riktigt för Black Rebel Motorcycle Club och är ett av de hetaste rockenråll-banden just nu. Men det visste ju alla redan. Att Johan lyssnar på dem tyder på att han antagligen tillhör generationen 20-någonting.
Jag gillar det jag hör i mina högtalare och blir det ingen debutskiva snart för Johan och Joe Coffee lär det sannolikt bli några spelningar i Stockholmsområdet. Kanske, kanske kan han kan komma en bra bit till med sin “shoegaze-pop”. (NB)
no1johan@hotmail.com