Det blir lite tripp trapp trull då grabbarna i Eskobar träder in i konferensrummet på V2 music. Det märks tydligt att de kommer från samma planet i universum; klädstilen är identisk, men tydligast märks det genom att de har samma tilltro till musiken och senaste plattan There’s Only Now.

Ärligt, vad är viktigast för er?
Daniel Bellqvist (sång), Fredrik Zäll (gitarr) och Robert Birming (trummor) ser på varandra som om de blivit helt överrumplade av denna frågeställning efter att tillbringat hela dagen med intervjuer och fotografering för olika tidningar.
— Den viktigaste överenskommelsen inom bandet är att alla ska må bra. Viktigt är också att vara sanningsenliga, vi är precis samma personer i verkligheten som på scenen.
— Givandet och mottagandet är värdefullt. Det behöver inte vara stora erkännanden, bara några uppmuntrande ord i gästboken på vår hemsida räcker för att vi ska känna oss uppskattade.
— Sångtexterna är av stor betydelse. Vi försöker genom sångerna beskriva erfarenheter som vi varit igenom, texterna handlar om känslor. Vissa upplever det som tungsint, men vi vill inte göra gladpop och bli radiostationernas favorit. Publiken väljer oss, det är vi stolta över.
— Vi håller stenhårt på integriteten, har sett till att vi har ett skivkontrakt där vi totalt dikterar villkoren och har kontroll över hur det ska låta. Vi är inte anpassningsbara, hela grejen med Eskobar hänger på att vi inte är anpassningsbara. Vi gör låtarna utifrån vad som känns viktigt att berätta, utforskar gränserna. Vi är i ständig utveckling, men ändå precis samma band som vi var -98 då bandet tog form och vi repade i en ruggig källarlokal. Därifrån har vi erövrat världen. Inte för att hamna på framsidan av coola tidningar och bli överösta med tjejer, utan att göra musik som får oss att må bra.

Vad hade ni för mål från början, och har ni hållt fast vid det?
— Att vi skulle överleva på att spela, även om det innebar att ha en inkomst på a-kassenivå. Det är inte pengarna som drar oss hit, det gäller att ta spjärn och bita ifrån, för det sista vi vill är att dras ned i pengaträsket och börja göra anpassningsbar musik på marknadens villkor.
— There’s Only Now har ett annorlunda sound jämfört med förra plattan, den tillför någonting nytt. Det är faktiskt sjukt hur svårt det är att i den cirkus musikvärlden utgör få vara ifred och skapa låtar utifrån vad man tror på. Pressen finns alltid att göra avkall på sin integritet. Vi säger kategoriskt nej till allt som har med cred, hype eller pengar för pengars skull att göra.
— Vi satsar helt på varje spelning, gigen är till för att vi ska kunna utveckla oss och ge ännu mer till publiken. Vi har slutat att läsa recensioner för de säger ingenting om hur publiken upplevde spelningen, bara vad recensenten personligen tyckte. Och han eller hon kan ju på förhand redan bestämt sig för att sänka bandet bara för att utöva sin makt eller av någon annan konstig anledning. Hela fenomenet med recensioner är konstigt.

Vid det här laget börjar jag faktiskt gilla grabbarna starkt, det märks i hela samtalet att de vet var de kommer ifrån, vad de är och vart de är på väg. Mellan svaren kommer vi in på sidospår och skrattsalvor utbryter som får hela rummet att skaka.

Vilka är de häftigaste sekunderna i er karriär?
— Första gången vi spelade på Hultsfredsfestivalen. Det var en av våra första spelningar som band och vi var helt inställda på att ingen skulle komma till spelningen i Teaterladan. Vi sa till oss själva att om tio personer dyker upp, ja då spelar vi för dem. Om hundra dyker upp, då är det stor framgång. Men så kom scenansvariga in i vår loge en halvtimme innan spelningen och sa: ”Mina herrar nu är det officiellt, Teaterladan är fylld till bristningsgränsen, det går inte att klämma in en enda person till.”. Vi blev så jävla skakis att vi började fnittra som tokar. Vi vågade inte gå ut på scenen och testa micken för att vi inte visste om publiken, som stod med stora banderoller ”We love you Eskobar”, skulle börja storma scenen eller vad som skulle hända.
— Man kan kalla det antingen för ödmjukhet eller total brist på självförtroende, men vi sitter faktiskt inför varje spelning och intalar oss själva att det inte kommer att dyka upp en endaste person på konserten, att vi får spela för tom lokal. Sedan blir det alltid utsålt, och vi blir lika förvånade varje gång.
— En annan häftig upplevelse var när vi deltog i uppvärmningsgalan på MTV Music Awards i Globen. Vi, Madonna och hela världseliten samlad, satt i soffan inklämda mellan Spice Girls och All Saints och visste knappast åt vilket håll vi skulle titta. Det kändes så absurt att vara med i detta sammanhang att vi faktiskt väntade på att Lennart Svan skulle dyka upp och berätta att vi var med i Dolda kameran. Att alla skulle se igenom bluffen, att de bjudit in tre små glin mitt bland kändisarna. Märkligaste grejen vi någonsin varit med om, säger Daniel och gapskrattar.