Ett soloprojekt som blev ett påhittat band som blev ett verkligt band. Det är, i korthet, historien om Malmöbandet The Vivian Sisters.

Det var runt årsskiftet 1995/96 som Johan Ankare startade soloprojektet The Vivian Sisters. Han skickade ut en del demotejper, men utan att få skivkontrakt. Sommaren 1998 lånade han så en digital bandspelare och spelade in den egenutgivna skiva som Nicke Boström recenserade i förra numret av ettnollett (Nicke beskrev musiken som “rock med akustiska gitarrer i förgrunden” och tyckte det påminde om bl a Lloyd Cole och tidiga The Connells).
Det ska nu påpekas att Johan, som sjunger och spelar gitarr, faktiskt heter något helt annat. Att han använder det namnet är en kvarleva från den första demon. Johan berättar:
— Den första demon skickade jag ut som ett fiktivt band, där Johan Ankare var en av medlemmarna. Jag gillar namnet, så det känns naturligt för mig att hålla fast vid det. Fast kanske kunde jag istället kalla mig Robert Zimmerman, eller varför inte Gordon Sumner?

Numera är The Vivian Sisters ett “riktigt” band som, förutom Johan, består av Stefan Larsson (bas), Jonas Elmqvist (trummor) och Anders Håkansson (gitarr och sång). Johan förklarar utvecklingen:
— Jag har spelat i band tidigare, men sedan flera år tillbaka har jag pysslat med låtskrivandet mer på hobbynivå i min hemstudio. The Vivian Sisters är en satsning på att verkligen komma någonstans med min musik och bildandet av ett “riktigt” band år ett led i detta.
— Jag tror att det är lättare att få skivbolag intresserade om The Vivian Sisters är ett band som kan spela live. Sedan är det också så att jag saknade den sociala sidan av musiken som det innebär att spela i ett band. Det ska bli roligt att spela live igen!

När det gäller skivbolagens intresse medger Johan att The Vivian Sisters hittills år direkt patetiskt som affärsidé. Demoinspelningarna har fått bra recensioner men inget skivkontrakt har erbjudits. Han framhåller dock att det år musiken som är den grundläggande drivkraften — inte de kommersiella aspekterna. Jag frågar om de största inspirationskällorna till bandets musik:
— En svår fråga! Om vi håller oss till de musikaliska inspirationskällorna tror jag man kan säga att vi har våra rötter i 80-talets gitarrpop, representerad av band som The Smiths och The Church. Och för att vara ännu mer retro så är jag mycket förtjust i det gamla powerpopbandet The Records, deras stämsång är fortfarande oöverträffad. Musik från Joy Division och tidiga The Cure hör också till mitt omistliga arv från tonårsdepressionens dagar. Bland influenser från 90-talet finns namn som Red House Painters, Matthew Sweet och The Posies.

Johan fortsätter med att berätta att han också lyssnat mycket på The Best of Chet Baker Sings och att han tycker om Chet Bakers sätt att sjunga — lågmält men ändå uttrycksfullt — en stil Johan eftersträvar. Själv tycker jag att man, i vissa av The Vivian Sisters låtar och texter, hittar en lätt naturromantisk stämning som för tankarna till sent 60-tal. Något Johan kanske inte är helt med på:
— Som popmusiker är det svårt att bortse från betydelsen av band som Beatles och The Byrds. Men dessa influenser är så självklara att det bara känns onödigt att nämna dem. De fungerar mer som en fast grund att ta avstamp ifrån än som direkta inspirationskällor.

Det som ligger närmast i framtiden för bandet är att hitta en replokal och komma igång med repandet för att sedan kunna spela live. Just nu pågår inspelningar av några nya låtar som förhoppningsvis ska finnas på demo under sommaren. Dessutom har de inte gett upp hoppet om att skivbolagen ska upptäcka dem. Johan tycker det känns lite märkligt att de fått så många bra recensioner i både radio och tidningar, men att bolagen ändå har visat sig vara ointresserade.
— De tycker nog inte att vi är tillräckligt kommersiella. En recensent menade att vi gör “elegant finsmakarpop”, något jag ser som en komplimang, men som nog också kan vara en signal om att vår musik kanske inte är något för den breda massan. En snabb titt på topplistorna ger en indikation om att antalet finsmakare bland skivköparna tycks vara begränsat. Något som väl tyvärr är sant, i en värld där Vengaboys och Smurfar tillåts erövra toppen på listorna. Men man vet ju aldrig, ibland är skivbolagens och köparnas vägar outgrundliga.