PLUXUS
Fas 2
(Slowball recordings)
Pluxus från Stockholm för den elektroniska musikens tradition vidare in i 2000-talet. De är ganska ensamma om just det de ägnar sig åt. Bland hypade kommersiella rockenrållband, som sägs vara hoppet i svensk rockmusik, och stylade plastpopband som sägs väcka gamla Noice och Gyllene Tider till liv igen känns det Pluxus gör fantastiskt befriande. De fyller en funktion, de är innovatörer och musikkonstnärer i en läskig bransch som likt porrbranschen börjar att bli riktigt motbjudande — värre än någonsin. Vad kommer härnäst?
Pluxus släppte en 5-spårs-ep 1998 som blev mycket uppskattad och fick väldigt mycket uppmärksamhet för att vara en debut-ep. Reaktionerna från andra länder uteblev inte och genast talade man om Pluxus i samma andetag som Autechre och Stereolab. Nu har bandet medverkat på ett antal svenska och utländska samlingsskivor och det här är deras debutalbum. Jag ler, fnittrar, lattjar och diggar med i snart sagt varje ton som vräks ut ur mina högtalare när jag lyssnar på Fas 2. Jag har riktigt trevligt tillsammans med Pluxus och får härliga flashbacks av sent 70-tal, 80-tal och 90-tal.
Majoriteten av låtarna, eller snarare styckena, är instrumentala, och orgien av moogsyntar, sequensers, reverb, distpedaler, vibrator, vocoders och allt vad det tekniska heter, skapar en mycket speciell stämning. Och vilka titlar på styckena sen; Pluxemburg, Elektroplux, Herr Preset, Palme, Ende Dataton, Automobilen, Genie 44, Pianoböj, Den nya världen o s v.
Tillsammans med Pluxus börjar bilderna att klarna. Syntmusik kan bara göras på ett sätt och Pluxus vet hur. Pluxus har framtiden för sig.
Betyg: 4/5 (Helt OK)
Lämna ett svar