LUNA
The Days Of Our Nights
(S2/MNW, MNWCD 332)

”The best band in the world that no-one has ever heard of”. Detta citat är saxat ur tidningsjätten Rolling Stone och det handlar om Luna.
Luna besitter en storhet i att göra anonyma små mästerverk till låtar, men så fantastiska är de inte. Rolling Stone har säkert printat samma sak om R.E.M. för ett tiotal år sedan. Men jag tror att jag förstår vart skribenten vill komma.
På Lunas femte album finns, som sig bör, ett knippe fullkomligt geniala låtar ihopsnickrade av radarparet Dean Wareham (tidigare Galaxie 500 — nu på solokvist) och Justin Harwood (som startade The Chills och som bland annat turnerat tillsammans med R.E.M’s Peter Buck).
Och dom har något. Luna har något magiskt i sig som jag bara inte kan sätta fingret på. Stämningen i deras musik är lite av ett unikum. En angenäm blandning av trevliga orkestrar som The Chills — inte så underligt, Galaxie 500 — inte så underligt, gamla fina Feelies, mitt ständiga favoritband Rain Parade, XTC, Pavement och så vidare, och så vidare.
Luna blir aldrig ett tufft rockband, och det känns så befriande skönt att ha denna känsla i sig när man lyssnar på dem. Luna är långt ifrån ett mesigt band. Luna är mest bara ett skönt band som visat sig vara riktigt intressant live — detta kunde alla glada Luna-fans få uppleva på förra årets Hultsfredsfestival.
En liten hake finns dock hos Luna. Majoriteten av bandets låtar har en slags invaggande ton över sig och ja, ”byssan lull” som sagt…
Tack vare fantastiska covern på Guns & Roses Sweet Child O’ Mine är denna platta verkligen värd betyget tummen upp, och kanske en aning till… kanske, kanske.

Betyg: 4/5 (Helt OK)

skivbolaget verkar inte stämma, enligt discogs gavs plattan ut på Jericho / Cello Recordings i USA och Labels / Beggars Banquet i Europa. /blaskoteket