Roger Gunnarsson, 23, är en mångsysslare i ämnet popmusik; han skriver om pop för Hallandsposten, han gör poplåtar och spelar med tre olika popgrupper — Novelle, Wilson och Nixon och dessutom har han ett litet skivbolag kallat för Dorian där han gett ut popskivor med grupper som Daniel Saturn, Gentle Tuesday, Paste, Fanscene och Soul Kitchen. (Han har även släppt två samlings-cd med en mängd svenska popgrupper).

En sida av denne ”popnörd” som kanske förvånar många, men som kanske kan ses som ganska typiskt ”popnördigt”, är att han aldrig varit full. Han är däremot ingen organiserad nykterist.
— Nej, absolut inte! Jag är ingen nykterhets-ivrare. Jag retar mig nog mer på nykterister än fyllerister. Det faller mig inte in att dricka alkohol, förklarar Roger bestämt.

Hur går det då med festandet i samband med dina popband du spelar i?
— Jag sticker hem direkt efter spelningarna. Jag orkar inte med att vara på nåt ställe med hög, pumpande technomusik där en massa fulla människor skriker åt varandra. Jag går sällan ut på krogen överhuvudtaget. Det blir många lugna TV-kvällar hemma i soffan.
— Går jag på konsert nån gång är det för musikens skull. Jag kommer fem minuter innan spelningen och går fem minuter efter det att konserten är slut.
— Jag vet alltid vad jag ska skriva när jag ser ett liveband. Det kan ju hända att viss musik blir bättre om man är påverkad, Hellacopters till exempel, men dom lyssnar jag inte på i alla fall. Jag hyr alltid ett rum när jag är på Hultsfredsfestivalen. Jag gillar inte festivaler egentligen. Alla på tältområdet är oftast fulla och jobbiga och dessutom så luktar det illa. Musiken på festivalerna är ju det viktigaste. Tänk att betala femhundra för att se tjugo band. Det är suveränt.

Kan du leva på det du gör?
— Nej, ska man klara sig ekonomiskt på musiken så måste man få ut minst sjutusen i månaden eller nåt sånt.

Varför då bedriva ett eget skivbolag?
— För att kunna ge ut skivor med grupper som jag gillar.
— Jag brukar gå back med en tusenlapp per samlingsskiva jag släpper. Men det är rätt fränt, jag ser det som en Robin Hood-verksamhet. Samtidigt så tycker jag att det är lite frustrerande att se så många bra låtar försvinna som ges ut på demokassetter av en massa popband — låtar som helt enkelt bara glöms bort.

Hur länge till kan du hålla på?
— Inte länge till. Senaste plattan med Daniel Saturn kan gå rätt bra för en gångs skull, delvis för att den inte har kostat mig något att göra. Daniel har gjort inspelningen själv. Skivomslagen har en kompis gjort, så det är egentligen bara själva pressningen och tryckning av omslag som kostar mig något.

Rogers ena popband, Novelle släppte en cd-ep på skivbolaget Harry Lime för en tid sedan, men så värst mycket skivinspelningar har det inte blivit, däremot finns en drös egeninspelade demokassetter hemma hos Roger. Han har alltid sin portastudio framme och spelar in en låt så fort en låtidé dyker upp. Samtliga grupper han är med i föredrar också studioinspelningar framför att framträda live.

Det mesta du gör är väldigt snällt. Är det viktigt att vara snäll?
— Det stämmer inte riktigt. Vi rockar lite i Wilson. Annars är det roligare att vara snäll. Jag gör alltid mina låtar på akustisk gitarr och då kan det bli lite snällt — inga riff. Rock bygger alltid på riff. Jag tror inte att Highway to Hell gjordes på akustisk gitarr. Det är en typisk låt som spånats fram i en replokal.
— Jag gör mina låtar framför TV:n. Ibland är jag tvungen att rusa upp från TV-soffan och hämta bandspelaren.
— Jag satt och kollade på en engelsk deckare och precis i slutet av filmen kom jag på en bra grej som jag var tvungen att banda. När jag var färdig med låten så gick signaturen till deckaren så jag fick inte reda på vem mördaren var. Jag hade ju följt alla andra avsnitten och det här var det sista (av tre). Så är det bara, jag måste banda in direkt när jag kommer på nåt bra.

Tänker du ut sångstämmor och gitarrslingor i förväg?
— Det beror på vilket band jag skriver för. Är det Nixon tänker jag ut allt i förväg men i Wilson skiter jag i att göra gitarrslingorna eftersom gitarristen Mattias (Bengtsson) alltid kommer på något bättre. Han är bättre på gitarr. Likadant är det i Novelle. Där brukar Annika (Annika Rolandsson, sångerska i Novelle /red.) göra sångstämmorna eftersom hon sjunger betydligt bättre än mig. Däremot har jag alltid hela melodin klar.

Att Roger har tre grupper samtidigt kan låta lite frustrerande, precis som om han inte gjorde något annat än spelade musik. Hela hans person kretsar dock kring grupperna. Man kan säga att dom kompletterar varandra.
Novelle för fram Rogers pompösa sida i form av vackra popballader som han gör tillsammans med Annika Rolandsson.
I Wilson handlar det om powerpop à la Buzzcocks, och i Nixon kommer hans mesigare sida fram — de är väl ett ganska typiskt sa kallat tweepop-band. Dessutom så är de ett renodlat studioband som utgår ifrån Rogers akustiska gitarr. Han är själv den ende fasta medlemmen. Behöver han något extrainstrument, till exempel trumpet, så får någon kompis spela det — annars så sköter han alla traditionella instrument själv.

Ser du på musiken som ett medel att skapa förändringar?
— Texterna betyder ju någonting, speciellt i Novelle. I Wilson är texterna mest coola typ ”the record is on… better play it loud”. Jag skriver väl egentligen aldrig om något direkt konkret.
— Om en låt förändrar någonting för en enstaka person så får man ju ändå aldrig reda på det. Ingen ringer precis och säger att ens låt har förändrat ens liv.

Vad kommer du att ägna dig åt i framtiden, ska du att ägna dig helhjärtat åt musiken?
— Jag tror att jag kommer att satsa mer på skrivandet. Det är egentligen det enda jag kan tjäna pengar på. Musiken går ju inget vidare. Säljer vi slut på Novelle-singeln så kanske vi tjänar trehundra spänn (skratt). Jag kommer dock alltid att ägna mig åt musik på ett eller annat sätt. Det skulle vara coolt att ligga på demostadiet hela livet. Tänk att vara 45 år och göra en demo!

Tidigare personporträtt: Björn Olsson #27