Största delen av mitt liv har jag inte känt Björn Olsson. Det var en gemensam bekant som sammanförde oss:
— Dina målningar och Björns musik… ni verkar vara lite granna inne på samma saker ni två…
Så Björn och jag började ringa till varandra and the rest is rockumentary.

Att Björn spelat gitarr och skrivit låtar i Union Carbide Productions och Soundtrack Of Our Lives gjorde ju inte saken sämre. Fast nu är han aktuell med egen solo-cd och en helt annan musikalisk inriktning.
Björn säger apropå Soundtrack Of Our Lives utlandslansering:
— Branschfolk sa alltid så här när man presenterade Soundtrack och vad vi gjorde: ”Ah, alright! What’s the hit? Which is the hit single?”
Så i somras stack Björn till Bohuslän och började spela in sin solo-cd. Själv är jag mycket tacksam över att jag fick använda hans material som bakgrundsmusik till min konstutställning som pågått i Uppsala.
Björns musik låter väldigt ambient (åh, jag älskar det ordet — ambient, ambient!) men hela tiden med en melodi, en visa, en hook någonstans. Och allt bygger på orgel och gitarr, inte synth.
Björn:
— Tanken är att kunna skriva låtar och spela på ett sätt som känns som att måla. Helst vill man ju bort från det här med spelningar och rock’n’roll grejen. Kanske tjugo minuters framträdanden…

Björns gestalt kröns av en keps över det halvlånga håret. En mustasch à la Roland Cedermark. Den beige mockakavajen bär ett märke på rockslaget — där det står ”Bohuslän”.
— Jag vet inte, jag kanske tjatar för mycket om Bohuslän. Det kanske folk tycker verkar ”svennigt”. Björn fortsätter:
— Ni konstnärer har det bra, ni är fortfarande unga vid 35. Annat är det för musiker, ja speciellt rockmusiker. Se bara på ett sånt band som This Perfect Day — på något vis syns det på dem att de redan är för gamla…
Om inspirationskällor i största allmänhet, utanför instrumentalt/ambient, nämner Björn TV-serien Nord och Syd, Broder Daniel och Bob Dylan. Broder Daniel för deras attityd och Bob Dylan för hans integritet. Jag antyder försiktigt att Bob Dylan ser lite märklig ut, sliten och så…
— Ja, han ser för jävlig ut. Det har han alltid gjort.

Bakom Björns nedtonade, nästan försynta person finns också en stolthet och en säkerhet för vad, och var han nu står:
— Det skulle vara otroligt skönt att kunna resa runt i landet, göra intervjuer och promota skivan, och samtidigt se Sverige… vilken skön känsla.
Vad tycker omvärlden om ditt musicerande?
— Föräldrar tycker väl att man ska skaffa ett riktigt jobb. Så i det fallet skulle det va skönt att börja dra in mer pengar på musiken, då skulle man få lite mer respekt. Sen finns det gamla kompisar från förr som inte är så insatta i musik, men ändå är positiva: ”Du håller alltid på med din musik du, ja du é rolig du!”.
Vad säger din flickvän?
— Hon är faktiskt inte så impad över det hela, men det är bara bra, det ger rimliga proportioner.

Dagarna innan min utställning var stressade. Jag väntade på ett kassettband från Björn. Inget band kom. Mera stress. Två dagar innan ”D-day” kommer en kassett med expressbrev.
— Äh, oj jag glömde. Jag var ute på golfkurs i Bohuslän. Ett bra sätt att umgås med farsan.
Jag pustade ut, mixade materialet med demos och skumma outtakes, hängde upp tavlorna, ställde ut stereon, satte igång bandet i en vals till evigheten.

En djup grön dröm

Robert Svensson och Björn Olsson, Galleri Dombron, Uppsala 6 — 21 September 1997.
Mötet mellan Robert Svenssons psykedeliska, drömska målningar och Björn Olssons rofyllda musik är lyckat.
Jag känner en flashback tillbaka till jugend och popkonst när jag ser Roberts kraftfulla oljemåleri.
Björn Olssons musik finns där, ibland anas den bara i bakgrunden. Allt detta i Galleri Dombrons medeltida valv skapar en helhet som inte känns sökt.
Ljudanläggningen var fiffigt gömd och det känns som att musiken kommer inifrån tavlorna. These guys have redefined the word konstutställning.