MARK HOLLIS
Mark Hollis
(Polydor/Polygram, 537 688-2)
cd

Mark Hollis var tidigare medlem i det synt-klingande brittiska åttiotalsbandet Talk Talk. Gruppen sålde en hel del plattor under åttiotalet och när de spelat in tillräckligt med pengar för att ha råd att experimentera fram de låtar de själva ville, skapade de i slutet av åttiotalet det fantastiskt vackra albumet Spirit of Eden (1988). Enligt Mark Hollis var det en stor vändning från att tidigare haft inställningen att de inte skulle upprepa sig med nästa album, gjorde de nu den musik de verkligen ville göra. Den musik han sökt efter en längre tid.
Det känns som ett fullt naturligt steg att gå från Spirit of Eden till denna skiva trots de tio år som passerat. Här har Mark varit sparsam med elektroniken vilket gjort musiken än mer tidlös. Allt material är skapat tillsammans med ett antal inhyrda musiker som fått experimentera inom Hollis ramar vilket ger en fri, spontan stämning i samtliga låtar.
När jag började fundera på hur jag skulle beskriva skivan tänkte jag på ord som försiktig och lågmäld. Men de stämmer inte. Det är bara det att Mark inte behöver så mycket mer än att lätt trycka ner pianots tangenter, mjukt släppa gitarrens sträng eller varsamt blåsa liv i munspelet för att fylla låtarna med känslor. Dessa känslor är allt annat än försiktiga och lågmälda.
Mark Hollis blandar in viktig tystnad i sina låtar och låter nästa ton emellanåt vila i luften innan den bryter tystnaden för att skapa förväntan och uppmärksamhet. Han har en förmåga att utnyttja stämningars motsättningar och oväntade vändningar för att fängsla mig i minsta förändring han lockar fram ur tonerna.
Och just det oväntade återkommer ständigt. Små förändringar i låtar där varje ackord-byte hörs tydligt och varje ljud har arrangerats med omsorg väcker eftertanke och, hos mig, hänförd beundran.

Det här är den vackraste samling låtar jag någonsin hört och alla ni musikvänner begår ett stort misstag om ni inte ger skivan en chans.

betyg: 5