MANDALAY
Empathy
(V2/MNW Ilr, VVR1001292)
cd

Harmonik — karaktären hos ackord och ackordföljder i ett musikstycke.
Harmoni — ordnad samklang av toner; ackord, välljudande samklang.
Talande beskrivningar av vackra och starka ord. I mångt och mycket så samstämmer dessa fraser och termer in på Londonduon Mandalay. Duon, bestående av sångerskan Nicola Hitchcock — hon gav ut ett själv-betitlat soloalbum redan 1993, och musikern/programmeraren Saul Freeman — tidigare medlem i det utmärkta bandet Thieves tillsammans med David McAlmont — har en stark karaktär och deras lätt romantiska och färgrika musik är på alla sätt välljudande. Duon bygger upp fantasieggande landskap. Det finns oerhört mycket själ i kompositionerna, och när det skimrar mellan det drömska kontra det verkliga i både text- och musik är det mycket tilltalande. Det är nyansrikt och mycket själfullt.
Nicola Hitchcock har den ofta sällsynta förmågan att modulera sin sång. Hon darrar, vibrerar och flämtar fram sammetslena toner ur sina klara stämband på ett säreget sätt.
Mandalay besitter en kraft och styrka som återfinns hos likasinnade Portishead, Cocteau Twins, Lamb, Massive Attack och David Sylvian (Steve Janssen från Japan/Rain Tree Crow gästar) i sina bästa stunder. Den musikaliska kombinationen av dessa, mer eller mindre klassiska referenser, och inslagen från modern rytmbaserad dansmusik sätter extra prägel på materialet.
Det svallar av känslor inom mig så det värker i refrängstarka Another — som borde få Tori Amos att blekna av avund. Jag ryser lätt av den dansanta All My Sins och jag vill egentligen bara sväva iväg tillsammans med den bevingade ”vaggvisan” Opposites. Här återfinns också den tidigare, ettnolletthyllade singeln This Life tillsammans med den senare Flowers Bloom.
Mandalay rimmar bildligt talat med sjöhästar, svanhopp och himlavalv och färgen är givetvis blå!
Hurra jag har fått simhud och vingar!

betyg: 5