FLOAT
Patience
(Eternity/Dion Fortune/SPV/Border, ETER 010)
cd

Det här är faktiskt min första bekantskap med den svenska duon Float. Ibland låter de som ett sentida New Order, ibland som Pet Shop Boys och någon gång som Electronic. Enda skillnaden är att Stefan Lindkvists sångröst varken låter som Bernard Sumners eller Neil Tennants.
Alla popband har influenser och inspirationskällor men många lyckas ändå sätta en personlig prägel på annars lånade grundidéer. Dessvärre har inte Float den distansen till sina förebilder. Ofta känns det som om de bara försöker kopiera soundet, utan att göra något eget av det, och då börjar det kännas som om de tagit sig vatten över huvudet. Man undrar vad syftet egentligen är. Jag menar: i genren “sofistikerad danspop” är ju ovannämnda britter rätt oslagbara, och försök att efterapa dem kan inte leda till mycket annat än ganska bleka kopior, vilket är fallet med de flesta av spåren på Patience.
Nu hävdar jag inte att den här skivan är dålig. Faktum är att What We Call Love till och med kan mäta sig med några av förebildernas alster och det finns ett par spår till som visar att Float är duktiga låtsnickrare.
I sin helhet känns Patience som en alldeles för blek och opersonlig skiva för att jag ska kunna ge ett bättre betyg.

betyg: 2